Jag har, oklart varför(i alla fall för mig), snöat in på idfiske. Än så länge är intresset på det teoretiska planet men målsättningen är att under säsongen bedriva riktat fiske efter denna fisk. De idar jag hittills fångat har varit rena bifångster vid spinnfiske riktat mot abborre och gädda så att åtminstone större idar villigt hugger på konstbeten vet jag. Annars tror jag mg ha förstått att det främst är mete som gäller och det går som hand i handske med min ambition att förkovra mig inom detta slags sportfiske.
Det är ju, tyvärr, i de vatten jag fiskar så att såväl gäddan som abborren (och havsöringen, den vilda, ska vi inte ens tala om för då blir jag ledsen på ögat) är trängda arter. I och för sig är det fortfarande ganska gott om abborre i de åländska vattnen men här i den svenska skärgården är det tämligen glest mellan exemplaren. Man kan naturligtvis fortsätta att fiska efter de decimerade bestånden och idka sk C&R men för mig ligger det närmare till hands att styra om mitt fiske mot byten som inte är lika utsatta. I vart fall inte av oss sportfiskare. Det lär ju dröja innan någon handlare sätter upp ett sexsiffrigt kontantpris för den största iden...
Runt Gotland är situationen för de gröna och randiga fiskarna inte ett dugg bättre än vad den är här i norrtäljetrakten men där har man i alla fall en tradition av att äta id. Det tycker jag är bra och jag har visserligen ingen köttkvarn men idfärs bör man ju kunna göra i matberedaren. Att det traditionella gotländska receptet även innehåller fläsk har jag inga som helst problem med. Tvärtom.
Med risk för att bli kallad en massa saker (bonkare, köttfiskare mfl tillmälen) så är det för mig en inte oväsentlig del av fisket att ta vara på min fångst. Det är ju, bortsett från inslaget av miljögifter, nyttigt att äta fisk och eftersom iden inte står lika högt i näringskedjan som de rena rovfiskarna så bör den ju innehålla mindre av oönskade substanser. Inte för att jag personligen oroar mig för den saken. Så litet fisk som jag brukar få med hem så lär det inte vara det jag äter av den som tar knäcken på mig.
Nå, iden är en fin (att titta på) och spännande (eftersom jag ännu inte vet så mycket om den) fisk. Dessutom sprattlar den bra när den fastnat på kroken. Åtminstone har de spinnidar jag gjort bekantskap med, samtliga mellan ett och två kilo gjort det. Hur småidar eller riktigt stora idar beter sig har jag inte erfarenhet av.
Så mycket vet jag om iden att den är vårlekande och att den då går upp i olika vattendrag samt att åtminstone de vuxna idarna går ut i "havet" igen. Så snart är det dags!
Jo, en annan sak som tilltalar mig med iden: De idar jag tagit på spinn har samtliga tagit i vackert väder. Förmodligen är detta inget typiskt beteende men ändå. Jag föredrar vackert väder.
Är det någon annan som vill hänga på (eller någon rutinerad idfiskare som vill dela med sig av sina kunskaper) så är det bara att göra så. Tråden är öppen.
Det är ju, tyvärr, i de vatten jag fiskar så att såväl gäddan som abborren (och havsöringen, den vilda, ska vi inte ens tala om för då blir jag ledsen på ögat) är trängda arter. I och för sig är det fortfarande ganska gott om abborre i de åländska vattnen men här i den svenska skärgården är det tämligen glest mellan exemplaren. Man kan naturligtvis fortsätta att fiska efter de decimerade bestånden och idka sk C&R men för mig ligger det närmare till hands att styra om mitt fiske mot byten som inte är lika utsatta. I vart fall inte av oss sportfiskare. Det lär ju dröja innan någon handlare sätter upp ett sexsiffrigt kontantpris för den största iden...
Runt Gotland är situationen för de gröna och randiga fiskarna inte ett dugg bättre än vad den är här i norrtäljetrakten men där har man i alla fall en tradition av att äta id. Det tycker jag är bra och jag har visserligen ingen köttkvarn men idfärs bör man ju kunna göra i matberedaren. Att det traditionella gotländska receptet även innehåller fläsk har jag inga som helst problem med. Tvärtom.
Med risk för att bli kallad en massa saker (bonkare, köttfiskare mfl tillmälen) så är det för mig en inte oväsentlig del av fisket att ta vara på min fångst. Det är ju, bortsett från inslaget av miljögifter, nyttigt att äta fisk och eftersom iden inte står lika högt i näringskedjan som de rena rovfiskarna så bör den ju innehålla mindre av oönskade substanser. Inte för att jag personligen oroar mig för den saken. Så litet fisk som jag brukar få med hem så lär det inte vara det jag äter av den som tar knäcken på mig.
Nå, iden är en fin (att titta på) och spännande (eftersom jag ännu inte vet så mycket om den) fisk. Dessutom sprattlar den bra när den fastnat på kroken. Åtminstone har de spinnidar jag gjort bekantskap med, samtliga mellan ett och två kilo gjort det. Hur småidar eller riktigt stora idar beter sig har jag inte erfarenhet av.
Så mycket vet jag om iden att den är vårlekande och att den då går upp i olika vattendrag samt att åtminstone de vuxna idarna går ut i "havet" igen. Så snart är det dags!
Jo, en annan sak som tilltalar mig med iden: De idar jag tagit på spinn har samtliga tagit i vackert väder. Förmodligen är detta inget typiskt beteende men ändå. Jag föredrar vackert väder.
Är det någon annan som vill hänga på (eller någon rutinerad idfiskare som vill dela med sig av sina kunskaper) så är det bara att göra så. Tråden är öppen.
En grej i umeå är att bottenmeta id med räka för att ta bort mörten även om de ibland kommer och försöka smaka lite men annars är det ett id fiske med minst bifångst 
- störst 1,7 kg 
Kommentera