Musik i bilen på väg till fisket...
Jobb på förmiddagen och sedan eftermiddagsfiske. Samma ställe som igår. Frånlandsvind med andra ord. Tunga vågor slog trots det in över pallen. Varje våg som bröt knuffade mig ett steg inåt. Precis när jag stannat till så kom utsuget och drog tillbaka mig till samma plats som jag nyss stod på. Strömmarna i kombination med lågvattnet gjorde att fiskarna höll sig borta från pallen. För dagen gjorde jag något ovanligt - fiskade med upphängare. Samma fluga som sist och framför den en microversion av B3 grisen. Fisket var svårt och vadningen slitig. Bitvis är klinten klyvd och i sprickorna är det något djupare. Antagligen hotspots vid normalvatten men idag samlades allt vatten som var påväg ut i dessa sprickor. Vattnet blev otroligt strömt och fisket i sprickorna gjorde att tankarna vandrade norrut - till brusande jämtländska forsar. Sprickorna som kändes heta igår kändes hopplösa idag. Och riktigt nära pallkanten vågade jag inte gå. Kasten nådde knappt ut över pallkanten. Övervägde att åka hem.
På en strand i sydafrika lärde jag mig ett knep som surfarna använde. En sydafrikan som säkert skrattat gott åt mina försök, att med en stor surfbräda under mig försökt kämpa mig genom brytet för att fånga en våg, förbarmade sig över mig. Med den karaktäristiska afrikaansengelska brytningen förklarade han för mig att alla vågor som jag drömde om att surfa på trycker ju in massa vatten. Det vattnet samlas upp i djupare partier av stranden och där skapas en stark ström utåt. Dessutom är där inga vågor. Så istället för att fortsätta min frivilliga placering i tvättmaskinen så kanske jag skulle ta skidliften som alla andra?
Sagt och gjort. Jag lade flugorna rakt ut i den starkaste strömmen i en spricka. Lät linan rassla ut mellan fingrarna när strömmen tog tag i mina flugor. Nu kändes det verkligen som om jag hade ett haröra och inget annat längst ut på spetsen. Strömmen drog flugorna än längre ut och sedan bar det av norrut. Strax utanför pallkanten. Jag hade kontakt med flugorna men linan låg som ett "L" i vattnet. Drog och släppte efter för att skapa illusionen av något litet som dragits ut över pallkampen och nu desperat kämpade mot strömmen för att komma tillbaka, upp på pallen, till säkerheten. Linan spändes upp och fisk satt på kroken. Kände direkt att det var en liten rackare, satte hård press och började backa. När storsprallet var nära nog såg jag till min förtjusning att den valt upphängaren. Kul! Den hoppade av strax innan innan jag lyckats få grepp om den men vad gjorde väl det?
En ständigt trasslande runningline och en känsla av att jag valt fel plats fick mig att avbryta någon timme senare. Hem till brasan. Imorgon är det på´t igen.
Höstmusik till resan hem från havet eller till brasan..
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
