Fiske.
Många har olika definitioner om vad fiske egentligen är för dom.
Vissa anser att det är rogivande, fridfullt och livsglädjande. Andra påstår att det är ett av djävulens påhitt med mycket frustration över utebliven fångst, tappade beten och bottenhugg.
Jag var en av de senare under mina första 19 år här i världen.
Det var alltid samma sak, bottenhugg, tappade beten, trassel i rullen, tappad fångst (när jag väl hittade fisk) och världsrekord i antalet kast som fastnat i närmaste bakomvarande tall eller björk.
Men vändningen kom som tillslut i våras, (i början på Maj för att vara exakt) när jag och farsgubben bestämde oss för att spendera lite tid tillsammans och dra ut till Strömsån för att fiska lite id som han haft lite som en tradition varje vår.
Sagt som gjort, betalningen gjordes för fiskekortet, han packade i ordning grejorna och sen begav det sig mot de lömska, förvuxna mörtarna!
Vi packade ur grejorna ur bilen och stånkade oss ner till strömmen och vindskyddet där vi slog upp våra redskap och framförallt det jag såg fram emot mest: Colan och tunnbröd med ägg på! Men man kan ju helt enkelt inte börja med att fika innan man har gjort sig förtjänt av det så vi satt ihop spöna, sleva på masken, trots stora invändningar från de kompostätande små liven, och sen bar det av!
Vi står och sitter där ett tag med solen i ansikten, brisen kommer med jämna mellanrum och fläktar en sådär lagom när man är lite varm i kläderna.
Jag står och slänger upp mot strömmen för att sen låta flöten med masken komma flytandes nerför och vevar sen in alltihopa för att sedan upprepa denna procedur om och om igen. Jag har hittils bara fällt ett cirka 20 tal löv och två grenar i mina försök att träffa rätt yta i strömmen.
Mitt tålamod börjar tryta och mina tankar återgår till fikat, (mmmmm, ägg) men när jag är som mest försjunken i att i fantasin känna smaken av perfekt tillagat ägg så hojtar farsgubben “Ser du inte att flötet är borta?!”
Amen jo tjena tänker jag och försöker lokalisera flötet.
Ja det gick ju bra när flötet ligger runt 10-20 cm under ytan och försvinner iväg nerför strömmen. Jag drar iväg ett mothugg och känner att jag har krokat något, pulsen stiger och startskotten för en episk kamp går av stapeln!
Efter hela 30 sekunder dör den episka kampen, klimax och antiklimax infinner sig och den knäckta iden kommer lugnt och sansat till stranden. Med pulsen i 170 krokar jag loss iden och börjar väga den.
1 kg stannar vågen på och jag har för första gången fångat en id!
I extas så fortsätter jag att kasta ut och det verkar som att fiskegudarna log åt mig och farsan då vi krokar id efter id efter id.
Efter ungefär 3.5 timmes fiskande, ett dussintal idar senare och belåtna från fikat så åker vi hem igen, nöjda över dagens fångst.
Men det är här rubriken kommer in. När vi väl åker hemåt och lämnar Strömsån bakom oss så kommer känslor*som jag aldrig känt förut när det kommer till fiske. Känslor som många kan känna igen sig i och de känslorna var ro, livsglädje och inre frid.
Tweet
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
Många har olika definitioner om vad fiske egentligen är för dom.
Vissa anser att det är rogivande, fridfullt och livsglädjande. Andra påstår att det är ett av djävulens påhitt med mycket frustration över utebliven fångst, tappade beten och bottenhugg.
Jag var en av de senare under mina första 19 år här i världen.
Det var alltid samma sak, bottenhugg, tappade beten, trassel i rullen, tappad fångst (när jag väl hittade fisk) och världsrekord i antalet kast som fastnat i närmaste bakomvarande tall eller björk.
Men vändningen kom som tillslut i våras, (i början på Maj för att vara exakt) när jag och farsgubben bestämde oss för att spendera lite tid tillsammans och dra ut till Strömsån för att fiska lite id som han haft lite som en tradition varje vår.
Sagt som gjort, betalningen gjordes för fiskekortet, han packade i ordning grejorna och sen begav det sig mot de lömska, förvuxna mörtarna!
Vi packade ur grejorna ur bilen och stånkade oss ner till strömmen och vindskyddet där vi slog upp våra redskap och framförallt det jag såg fram emot mest: Colan och tunnbröd med ägg på! Men man kan ju helt enkelt inte börja med att fika innan man har gjort sig förtjänt av det så vi satt ihop spöna, sleva på masken, trots stora invändningar från de kompostätande små liven, och sen bar det av!
Vi står och sitter där ett tag med solen i ansikten, brisen kommer med jämna mellanrum och fläktar en sådär lagom när man är lite varm i kläderna.
Jag står och slänger upp mot strömmen för att sen låta flöten med masken komma flytandes nerför och vevar sen in alltihopa för att sedan upprepa denna procedur om och om igen. Jag har hittils bara fällt ett cirka 20 tal löv och två grenar i mina försök att träffa rätt yta i strömmen.
Mitt tålamod börjar tryta och mina tankar återgår till fikat, (mmmmm, ägg) men när jag är som mest försjunken i att i fantasin känna smaken av perfekt tillagat ägg så hojtar farsgubben “Ser du inte att flötet är borta?!”
Amen jo tjena tänker jag och försöker lokalisera flötet.
Ja det gick ju bra när flötet ligger runt 10-20 cm under ytan och försvinner iväg nerför strömmen. Jag drar iväg ett mothugg och känner att jag har krokat något, pulsen stiger och startskotten för en episk kamp går av stapeln!
Efter hela 30 sekunder dör den episka kampen, klimax och antiklimax infinner sig och den knäckta iden kommer lugnt och sansat till stranden. Med pulsen i 170 krokar jag loss iden och börjar väga den.
1 kg stannar vågen på och jag har för första gången fångat en id!
I extas så fortsätter jag att kasta ut och det verkar som att fiskegudarna log åt mig och farsan då vi krokar id efter id efter id.
Efter ungefär 3.5 timmes fiskande, ett dussintal idar senare och belåtna från fikat så åker vi hem igen, nöjda över dagens fångst.
Men det är här rubriken kommer in. När vi väl åker hemåt och lämnar Strömsån bakom oss så kommer känslor*som jag aldrig känt förut när det kommer till fiske. Känslor som många kan känna igen sig i och de känslorna var ro, livsglädje och inre frid.
Tweet
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
