Jag kan inte döda.

[Chrispenborn]

Snubblade över denna text: https://www.aftonbladet.se/nyheter/k...svart-att-doda

Och den beskriver precis hur jag känner just nu. I somras började jag fiska igen för första gången sedan barnsben. Och jag älskar det.
Både jag och sambon pratar och tänker fiske 24/7. Flera gånger har jag haft chansen att ta med fisk hem. Att tillaga sin egen fångst är ju drömmen liksom.

Men det går inte. Jag kan inte döda dem. Alltid innan varje fisketur så säger vi att "Om vi får upp någon i rätt storlek så tar vi hem den". Men vi fegar ur varje gång vi får napp. När firren väl hänger där i kroken och sprattlar för sitt liv så försvinner all vilja att äta upp den. Snarare så att jag tycker synd om den.
Är jag mesig? Finns det någon med samma problem?

[Monkey]

Empati kan gnaga på en och jag känner igen mig i det du skriver men vi plågar fisken för skojs skull det är svårt att komma ifrån. Speciellt med C&R vissa fiskar skulle nog må bättre av att inte gå i igen även om de är tåligare man kan tro.

Du får nog göra ett val gällande om du vill bonka fisken eller ej, men för mig släpper den känslan relativt fort efter att bonkat den de få tillfällen jag har gjort det de senaste åren. Vad det säger om mig vet jag inte men att inte känna något tycker jag säger mer om personen än visad empti.

/Apan

[husbehov]

Tror det beror på hur man är uppväxt och van.
Som Anton sa till Emil "grisar ska inte ha roligt". Inte för att missgynna djuret. Mer rörelser är bara positivt för köttet. Men det blir svårare för människan.

[Kimmen]

Klart man ska ha respekt för motståndaren!

Put & take fiskar är uppodlade för att hamna på tallriken för eller senare så där känns det inte konstigt att bonka annat än att det alltid är tråkigt att ta livet av ’fina’ fiskar.

En fin öring eller harr har jag svårare att bonka,.. å andra sidan är det ingen skillnad på att bonka en mört eller id för o ha som gäddbete...

Själv älskar jag fisk som mat!
Men det är många frågor jag instämmer.

Har aldrig egentligen haft några problem att ta hem någon matfisk då o då..
Men nu senaste året när min pojk vart med o fiskat lite så har han sagt att den abborren kan vi ta hem och äta, men då känns de svårt att döda ett djur framför mitt barn helt plötsligt.
Visst är de klart han ska få smaka fisk, inget konstigt men just känslan..
Fast o andra sidan när jag var grabb o följde med morfar farfar o pappa o dem tog med matfiskar hem till köket.

Ja verkligen många funderingar i detta ämne!

[Grobian]

Detta är bekant. Jag låter så klart helst bli att bonka, men ibland måste man helt enkelt. Jag brukar tänka att fiskarna är betydligt grymmare mot varandra än vad jag är mot dem just nu, som någon sorts tröst. Det här är deras livsvillkor och spelregler liksom, äta eller ätas. Men det är nog en vanesak. Häromdagen fick jag beställning på några matabborrar samt kräftbete. Det är inte lika svårt efter några stycken, även om det på något sätt blir lite anti-klimax-feeling över det. Däremot har jag kommit fram till att jag aldrig kommer börja syssla med jakt. Jag har absolut inget emot jakt som så, men att jag själv skall börja döda andra djur än fisk kommer inte fungera Fisk har åtminstone inga känslouttryck och troligen inte mycket tankeverksamhet heller. Man kan relatera mer till tex ett rådjur än en fisk.

[Chrispenborn]

Tack för alla svar. Detta kan mycket väl ha att göra med att jag fortfarande är "nybörjare". Jag är fortfarade i det stadiet där jag känner mig som ett barn varje gång det nappar, och när fisken väl är uppe kan jag inte göra annat än att beundra hur vacker den är. Framförallt abborrar. Satan så fina de är. En gädda har jag aldrig fått upp men jag vill tro att jag hade haft lättare att ta livet av en sådan, om jag måste. Lär nog köra C&R ett bra tag till.

[helikopterpop]

Jag håller med om att det inte är helt lätt eller kul att döda firrarna när man ser blicken på dom hängandes i panik på kroken. Jag är vegetarian sen 2002 och hade ett långt uppehåll med fisket mellan kanske 2000 - 2018. Men jag kände till slut att jag "behövde" komma ut och fiska lite för den terapeutiska inverkan fisket har. Så det är således catch and release som gäller. Dock så bad tjejen mig att ta hem några borrar vid senaste fisket (hon äter fisk). Sagt och gjort, jag bonkade 6 stycken borrar kring straxt under halvkilot. Och jag hade typ mild ångest hela resten av dagen och även dagen efter. Det känns så fel egentligen. Men det är väl för att man helt enkelt känner för mycket för dessa försvarslösa små fiskar. Men det är typ omöjligt att sluta. Det viktigaste är att man hanterar fisken väl och är snabb vid avkrokning och isläpp. Jag brukar alltid stressa upp lite för att försöka göra processen för fisken så lidelselös som möjligt. Men att fiska kommer ju aldrig vara en "djurväns"-aktivitet. Jag väger nästan nöjet mot moralen efter varje tur.

[Sdw]

För egen del har jag inte några större problem med det om jag vet att fisken ska ätas, då känns det bara som en naturlig del av livet.
Men då jag själv inte äter fisk så blir det till största delen C&R-fiske, och om jag av någon anledning då skadar en fisk genom att den blir illa krokad eller annat så känns det inte alls bra.