Så här i vintertid, när jag inte är ute och guidar, filmar eller på annat sätt svingar spö varje dag, tänkte jag passa på att kortfattat presentera mina fiskekompisar, som jag spenderar merparten av min fisketid tillsammans med.
Lunkan är av av mina äldsta och bästa vänner. Vi har varit kompisar och fiskat ihop i trettio år nu, och även om det inte blir lika ofta längre, är det få saker som slår våra fjällresor tillsammans. Lunkan svingar sedan några decennier tillbaka både spinnspö och flugspö, men kan han välja så blir det helst flugspöt. Ganska på studs efter det att jag tagit körtkort, när vi båda var arton år gamla, drog vi på sensommaren till fjälls i min röda amazon -65:a, fullpackad med utrusning, en flaska Whisky och någon karta öl. Vi utforskade en rad historiska vatten tillsammans, såsom Dammån, Storån, Kvissle, Ammerån och Gimån. Jag kommer aldrig att glömma när jag var tvungen att lämna Lunkan vid tältet intill Gimån långt in i de jämtländska skogarna, för att jag var tvungen att åka ner till Stockholm på en tidigare väns begravning. Jag lämnade Jämtland på morgonen och någon gång på sena eftermiddagen var begravningen i Stockholm färdig, så då styrde jag kosan direkt upp mot Jämtland igen. När jag mitt i mörka natten kom fram till Bräcke och hade tagit mig in några mil på de små skogsvägarna parkerade jag bilen vid vägens slut, bytte om, tog mina grejer och ryggsäcken och gick stigen nedför ån mot vår tältplats. När jag efter ett par kilometer nästan var framme, skymtade jag genom skogen en lägereld, vår tältplats och Lunkan, som satt där och sjöng högt och en smula osammanhängande. Jag ropade ett högt hej, och sällan har jag sett en så glad kompis som då. Det visade sig att han på eftermiddagen hade fått ett par fina harrar som han på kvällen tänkte grilla, då han hörde kvistar som bröts i skogen intill tältplatsen. Då det är mycket björn i trakten blev Lunkan så skärrad av detta, så han tömde snabbt kartan med öl, flaskan med whisky och började sjunga…för att skrämma iväg den möjliga harr-sugna björnen. Den gången fick jag således fiska Gimån utan den obligatoriska whiskyn för varje fin fisk.
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
Lunkan är av av mina äldsta och bästa vänner. Vi har varit kompisar och fiskat ihop i trettio år nu, och även om det inte blir lika ofta längre, är det få saker som slår våra fjällresor tillsammans. Lunkan svingar sedan några decennier tillbaka både spinnspö och flugspö, men kan han välja så blir det helst flugspöt. Ganska på studs efter det att jag tagit körtkort, när vi båda var arton år gamla, drog vi på sensommaren till fjälls i min röda amazon -65:a, fullpackad med utrusning, en flaska Whisky och någon karta öl. Vi utforskade en rad historiska vatten tillsammans, såsom Dammån, Storån, Kvissle, Ammerån och Gimån. Jag kommer aldrig att glömma när jag var tvungen att lämna Lunkan vid tältet intill Gimån långt in i de jämtländska skogarna, för att jag var tvungen att åka ner till Stockholm på en tidigare väns begravning. Jag lämnade Jämtland på morgonen och någon gång på sena eftermiddagen var begravningen i Stockholm färdig, så då styrde jag kosan direkt upp mot Jämtland igen. När jag mitt i mörka natten kom fram till Bräcke och hade tagit mig in några mil på de små skogsvägarna parkerade jag bilen vid vägens slut, bytte om, tog mina grejer och ryggsäcken och gick stigen nedför ån mot vår tältplats. När jag efter ett par kilometer nästan var framme, skymtade jag genom skogen en lägereld, vår tältplats och Lunkan, som satt där och sjöng högt och en smula osammanhängande. Jag ropade ett högt hej, och sällan har jag sett en så glad kompis som då. Det visade sig att han på eftermiddagen hade fått ett par fina harrar som han på kvällen tänkte grilla, då han hörde kvistar som bröts i skogen intill tältplatsen. Då det är mycket björn i trakten blev Lunkan så skärrad av detta, så han tömde snabbt kartan med öl, flaskan med whisky och började sjunga…för att skrämma iväg den möjliga harr-sugna björnen. Den gången fick jag således fiska Gimån utan den obligatoriska whiskyn för varje fin fisk.Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)