Det var söndag, dags för fiske. En vecka av längtan, funderingar, strategier och teorier... Båten var i sjön, spöna riggade - vi var på väg.Redan då visste jag att allt var rätt. Jag kände det i hela kroppen, ingen tvekan. Alla faktorer stämde; det blåste sex sekundmeter, det småregnade, till och med månen stod rätt.
Känslan var helt underbart berusande - vem har påstått att fiske är rogivande??? Dom gamla grekerna? Hallå! Vad visste dom? Gubbar med vitt skägg o käpp.. Well, dom har uppenbarligen aldrig fiskat gädda...
Vi gick ut på Ekoln, lade oss på drift och satte igång. PANG! Gädda ett. PANG! Gädda två.... Smågäddor, ca två till tre kg.. Vi lade oss i lä och drack te och tog en macka.
Min fiskepartner var svågern, Ola. Han är lika såld på gädda som jag, men hade ännu inte lyckats kroka storgäddan. Jag skulle fixa en på 100 cm åt honom, något som jag hade slängt ur mig lite kaxigt innan vi gick ut...
Vi lade oss i en liten vik för att prova om det var några abborrar i farten. Det tog inte lång tid innan Ola tog en gädda på 4,3 kg - vilket var nytt PB för honom.
Nu var det dags att satsa på gädda igen. Vi gick ut och fortsatte att drifta. Jag fick ett stenhårt hugg och gav spöt till Ola - "Ta den här du." När han fått upp den vägde den 3,2 kg. Ahhh! Jag SKA fixa detta löfte..
PANG! Den här var större, jag kände det direkt och gav spöt till Ola. "Ta den här också." Efter en bra fight låg den i båten, 6,5 kg och 95 cm... Hans andra PB denna dag, men inga 100 cm.
Nu hade jag fått blodad tand, nu skulle jag ta en själv! Och PANG! Hugget var stenhårt, det kändes hela vägen ner i armen. Jag kände adrenalinet, "kicken", och osäkerheten om det skulle gå bra... Jag stod vid relingen och höll i spöt med båda händerna, linan for ut från rullen i ett högt tempo. Jag tittade ner där linan gick ner i vattnet och undrade vad det var för monster som satt i andra änden och tankarna flög genom huvudet; var den krokad så den satt, eller skulle den släppa? Skulle jag i alla fall få se den ? Hopp och osäkerhet sköljde igenom mig om vartannat.
Det som satt i andra änden hade inga planer på att ge sig, den hade en egen vilja.. Den var förbannad, snuvad på sin mat, lurad och riktigt jävla sur!
Fajten tog tjugo minuter. På den tiden hade den dragit ut lina, lagt sig på botten, rullat - ja, visat upp allt den kunde som för att säga "jag vill inte upp i din båt, IDIOT, låt mig vara!"
Till slut bröt den ytan och jag fick äntligen se den, jag rös och adrenalinet klev upp på nästa nivå..
Nu var det bara den svåra biten kvar: att landa gäddan utan skador, det moment som man tappar flest gäddor på, ja, inte bara gäddor utan alla fiskar.
Varje gång som vi skulle ta den med grapplern (En klo som inte gör skada) så for den ner i djupet. Vi skrek åt varann "gör si, gör så, filma, ta den, upp med den!" och till slut satt den fast i grapplern och vi kunde ta upp den i båten. Det var en riktigt stor och sur gammal dam, härligt stor, majestätisk, med ett gap som utan problem kunde äta fiskar på ett kilo om hon ville.
Det är svårt att minnas denna bit; man håller upp gäddan, fotar, mäter och man behandlar den som man skulle hantera en bebis med motorsåg - mycket, mycket försiktigt.. Hela tiden har man i huvudet: Ja, om den kan, så tuggar den på dig. Så håll undan dina händer.
Gäddan var lugn, som den varit med förut. Den lät oss hålla på, som om den visste att vi skulle släppa tillbaka den så snart vi var klara.
Vi lyfte varsamt fisken över relingen och jag höll den i vattnet. Mitt ansikte var bara ett par decimeter från gäddans huvud, jag höll mina händer under den och drog den försiktigt fram och tillbaka...
Till slut så började hon kvickna till, hon började andas och bukfenorna började röra sig. Hon hade inte bråttom utan tog det i sin takt och inte var jag ledsen för det - jag fick ju några minuter extra med denna otroliga fisk. Det enda jag kände var vördnad, det var en ära att få vara nära denna gädda, denna underbara varelse som utstrålade sådan kraft.
Vikten var 11,2 kilo och 107 cm.. Den var tjock, och i sin bästa kondition. När vi släppt den kändes det tomt.
Att fånga en stor gädda och sedan släppa den, att få se den simma iväg - inte snabbt utan i sin egen takt som för att säga: "jag dominerar" - det överväger allt.
Vi åkte hem. Ola tog första gäddan, och han tog flest gäddor denna dag. Jag tog den största. Det hade inte gjort mig något om det hade varit Ola som fått denna fisk, och utan hans hjälp hade jag inte fått upp den, så det var hans förtjänst lika mycket som min. Jag var bara glad att ha fått hålla henne i mina händer en stund. Detta väsen. Äh, glöm det.. DET VAR HELT UNDERBART!
Vi fick åtta gäddor. Ola slog sitt eget rekord två gånger. Okej, jag kunde inte fixa in honom i 100 cm klubben, men vad gjorde det...
När vi kom hem så satt vi i soffan båda två med ett fånigt leende på läpparna. Vi sa inget.
Det behövdes inte.
Bobbo
Länkar http://www.fiskenyheter.se/nyheter.php?id=274
Länkar http://www.fiskenyheter.se/nyheter.php?id=275
Länkar http://www.fiskenyheter.se/nyheter.php?id=268
Känslan var helt underbart berusande - vem har påstått att fiske är rogivande??? Dom gamla grekerna? Hallå! Vad visste dom? Gubbar med vitt skägg o käpp.. Well, dom har uppenbarligen aldrig fiskat gädda...
Vi gick ut på Ekoln, lade oss på drift och satte igång. PANG! Gädda ett. PANG! Gädda två.... Smågäddor, ca två till tre kg.. Vi lade oss i lä och drack te och tog en macka.
Min fiskepartner var svågern, Ola. Han är lika såld på gädda som jag, men hade ännu inte lyckats kroka storgäddan. Jag skulle fixa en på 100 cm åt honom, något som jag hade slängt ur mig lite kaxigt innan vi gick ut...
Vi lade oss i en liten vik för att prova om det var några abborrar i farten. Det tog inte lång tid innan Ola tog en gädda på 4,3 kg - vilket var nytt PB för honom.
Nu var det dags att satsa på gädda igen. Vi gick ut och fortsatte att drifta. Jag fick ett stenhårt hugg och gav spöt till Ola - "Ta den här du." När han fått upp den vägde den 3,2 kg. Ahhh! Jag SKA fixa detta löfte..
PANG! Den här var större, jag kände det direkt och gav spöt till Ola. "Ta den här också." Efter en bra fight låg den i båten, 6,5 kg och 95 cm... Hans andra PB denna dag, men inga 100 cm.
Nu hade jag fått blodad tand, nu skulle jag ta en själv! Och PANG! Hugget var stenhårt, det kändes hela vägen ner i armen. Jag kände adrenalinet, "kicken", och osäkerheten om det skulle gå bra... Jag stod vid relingen och höll i spöt med båda händerna, linan for ut från rullen i ett högt tempo. Jag tittade ner där linan gick ner i vattnet och undrade vad det var för monster som satt i andra änden och tankarna flög genom huvudet; var den krokad så den satt, eller skulle den släppa? Skulle jag i alla fall få se den ? Hopp och osäkerhet sköljde igenom mig om vartannat.
Det som satt i andra änden hade inga planer på att ge sig, den hade en egen vilja.. Den var förbannad, snuvad på sin mat, lurad och riktigt jävla sur!
Fajten tog tjugo minuter. På den tiden hade den dragit ut lina, lagt sig på botten, rullat - ja, visat upp allt den kunde som för att säga "jag vill inte upp i din båt, IDIOT, låt mig vara!"
Till slut bröt den ytan och jag fick äntligen se den, jag rös och adrenalinet klev upp på nästa nivå..
Nu var det bara den svåra biten kvar: att landa gäddan utan skador, det moment som man tappar flest gäddor på, ja, inte bara gäddor utan alla fiskar.
Varje gång som vi skulle ta den med grapplern (En klo som inte gör skada) så for den ner i djupet. Vi skrek åt varann "gör si, gör så, filma, ta den, upp med den!" och till slut satt den fast i grapplern och vi kunde ta upp den i båten. Det var en riktigt stor och sur gammal dam, härligt stor, majestätisk, med ett gap som utan problem kunde äta fiskar på ett kilo om hon ville.
Det är svårt att minnas denna bit; man håller upp gäddan, fotar, mäter och man behandlar den som man skulle hantera en bebis med motorsåg - mycket, mycket försiktigt.. Hela tiden har man i huvudet: Ja, om den kan, så tuggar den på dig. Så håll undan dina händer.
Gäddan var lugn, som den varit med förut. Den lät oss hålla på, som om den visste att vi skulle släppa tillbaka den så snart vi var klara.
Vi lyfte varsamt fisken över relingen och jag höll den i vattnet. Mitt ansikte var bara ett par decimeter från gäddans huvud, jag höll mina händer under den och drog den försiktigt fram och tillbaka...
Till slut så började hon kvickna till, hon började andas och bukfenorna började röra sig. Hon hade inte bråttom utan tog det i sin takt och inte var jag ledsen för det - jag fick ju några minuter extra med denna otroliga fisk. Det enda jag kände var vördnad, det var en ära att få vara nära denna gädda, denna underbara varelse som utstrålade sådan kraft.
Vikten var 11,2 kilo och 107 cm.. Den var tjock, och i sin bästa kondition. När vi släppt den kändes det tomt.
Att fånga en stor gädda och sedan släppa den, att få se den simma iväg - inte snabbt utan i sin egen takt som för att säga: "jag dominerar" - det överväger allt.
Vi åkte hem. Ola tog första gäddan, och han tog flest gäddor denna dag. Jag tog den största. Det hade inte gjort mig något om det hade varit Ola som fått denna fisk, och utan hans hjälp hade jag inte fått upp den, så det var hans förtjänst lika mycket som min. Jag var bara glad att ha fått hålla henne i mina händer en stund. Detta väsen. Äh, glöm det.. DET VAR HELT UNDERBART!
Vi fick åtta gäddor. Ola slog sitt eget rekord två gånger. Okej, jag kunde inte fixa in honom i 100 cm klubben, men vad gjorde det...
När vi kom hem så satt vi i soffan båda två med ett fånigt leende på läpparna. Vi sa inget.
Det behövdes inte.
Bobbo
Länkar http://www.fiskenyheter.se/nyheter.php?id=274
Länkar http://www.fiskenyheter.se/nyheter.php?id=275
Länkar http://www.fiskenyheter.se/nyheter.php?id=268
Bifogade filer
