Snart flyttar jag från Farsta till andra sidan stan och i torsdags kväll skulle bli den sista gången jag fiskar i Drevviken. Börjar på ett nytt ställe, men hamnar till slut ändå på samma gamla klippa i den västra delen av sjön som jag alltid har stått och nött på. Efter att ha fiskat i en timme utan livstecken byter jag till en 20 cm jig i min favoritfärg Motor Oil. Jag följer Old Firehands råd att med superlångsam inspinning med evighetslånga spinnstopp fiska tätt utefter botten.
På tredje kastet, när jag vevat in betet in till strandkanten just där klippbranetn möter vatten, händer det. Plötsligt. Upp ur djupet far en jättegädda och hugger jiggen.
Gäddan är stark som fasiken och förmodligen den största fisk som jag fått på kroken det senaste decenniet. Jag blir paff, tappar balansen och faller bakåt ner i en klippskreva samtidigt som jag skrattar högt. Hela tiden lyckas jag hålla linan spänd. När jag faller drar jag med mig gäddan någon halvmeter upp på klippan. Både gäddan och jag kämpar för glatta livet; jag för att komma upp på fötter, hon för att komma loss från kroken. Efter en 10-15 sekunder (känns som flera minuter) lyckas vi båda med våra respektive föresatser. Gäddan sliter sig, sprattlar ett tag och lyckas till slut återvända ner i djupet.
Det hade kunnat vara mitt personbästa, men det får jag aldrig veta. Jag kan trösta mig med att jag i alla fall skulle ha släppt i den igen. Tänkte ett tag återvända till klippan dagen efter för att försöka fånga gäddan igen, men avstår. Jag är nöjd, trots att allt (fast jag skulle bra gärna vilja veta hur stor den egentligen var).
Roligare att avsluta mitt fiske i Farstasjöarna med minnet av att det i alla fall finns åtminstone en stor gädda som lurar där nere i Drevvikens mörka djup.
Farväl Drevviken och Magelungen – mina hatkärleksjöar
På tredje kastet, när jag vevat in betet in till strandkanten just där klippbranetn möter vatten, händer det. Plötsligt. Upp ur djupet far en jättegädda och hugger jiggen.
Gäddan är stark som fasiken och förmodligen den största fisk som jag fått på kroken det senaste decenniet. Jag blir paff, tappar balansen och faller bakåt ner i en klippskreva samtidigt som jag skrattar högt. Hela tiden lyckas jag hålla linan spänd. När jag faller drar jag med mig gäddan någon halvmeter upp på klippan. Både gäddan och jag kämpar för glatta livet; jag för att komma upp på fötter, hon för att komma loss från kroken. Efter en 10-15 sekunder (känns som flera minuter) lyckas vi båda med våra respektive föresatser. Gäddan sliter sig, sprattlar ett tag och lyckas till slut återvända ner i djupet.
Det hade kunnat vara mitt personbästa, men det får jag aldrig veta. Jag kan trösta mig med att jag i alla fall skulle ha släppt i den igen. Tänkte ett tag återvända till klippan dagen efter för att försöka fånga gäddan igen, men avstår. Jag är nöjd, trots att allt (fast jag skulle bra gärna vilja veta hur stor den egentligen var).
Roligare att avsluta mitt fiske i Farstasjöarna med minnet av att det i alla fall finns åtminstone en stor gädda som lurar där nere i Drevvikens mörka djup.
Farväl Drevviken och Magelungen – mina hatkärleksjöar
