ABU hade en variant som de kallade Collibri. Den regerade mitt och mina bröders fiske under det tidiga 60-talet. En och annan gädda föll även för den roterande skeden när man drog betet över berggrunden. Nedanstående berättelse är från den tiden.
Lillbrorsans Storgädda
Jag var väl ca 15 när följande hände. Jag och lillbrorsan, ca 11 år, står sent en kväll på vårt bästa abborrgrund. Väster om berget är vattnet ca 1,5 m djupt och bottnen faller ner mot 3 m. Åt öster finns ett vidsträckt grundområde med bara någon decimeter vatten mellan stenarna. Att kasta åt det hållet innebär ett omedelbart bottennapp och spinnaren blir illgrön av slemmiga trådalger. Man kastar bara inte ditåt!
Jag slängde min Colibrispinnare västerut. Brorsan vänder sig helt om och drar iväg sin i ett hyfsat kast österut. Jag skäller ut honom efter noter! Ännu mera vatten på min kvarn får jag, när en abborre hakar på min krok.
Brorsan har redan fastnat i skiten! Det går tungt att veva för honom och slirbromsen på hans osmorda ABUmatic 20 kvider då han stretar spinnaren genom den värsta grönskan. Och ibland blir det tvärstopp. Jag inser att det mest är en tidsfråga innan han definitivt sitter fast i stenarna. Jag winschar in min tvärhand långa borre och ska just ta båten för att hjälpa brorsan att hämta sitt bete.
Men något står inte rätt till! Spinnaren kommer inte rakt in mot honom, den drar åt höger, söderut. Jag tror han fastnat i någon gammal vakruska på bottnen och att den får linan att sträva i sidled men det verkar inte heller stämma. Skiten verkar vilja tillbaka mot grundvattnet igen och brorsans spö bockar sig från och till i en vacker båge. Först när spinnaren åter drar söderut fattar jag att han har en fisk på. En gäddsnipa säger jag försmädligt. Vi fiskar ju abborre eller hur?
Efter många om och men kunde vi genom att greppa tafsen slita upp en femkilos gädda. Spöet klarade pressen, rullen tystnade och även jag höll käften för en gångs skull! Det tog mig många många år att överträffa hans rekordfisk och vid varje misslyckat försök kom han stickandes med den episoden på grundet!
Sensmoralen är: Fiska inte med småsyskon! Konsekvenserna kan knäcka en för gott!
© Börje Eriksson 2007
Lillbrorsans Storgädda
Jag var väl ca 15 när följande hände. Jag och lillbrorsan, ca 11 år, står sent en kväll på vårt bästa abborrgrund. Väster om berget är vattnet ca 1,5 m djupt och bottnen faller ner mot 3 m. Åt öster finns ett vidsträckt grundområde med bara någon decimeter vatten mellan stenarna. Att kasta åt det hållet innebär ett omedelbart bottennapp och spinnaren blir illgrön av slemmiga trådalger. Man kastar bara inte ditåt!
Jag slängde min Colibrispinnare västerut. Brorsan vänder sig helt om och drar iväg sin i ett hyfsat kast österut. Jag skäller ut honom efter noter! Ännu mera vatten på min kvarn får jag, när en abborre hakar på min krok.
Brorsan har redan fastnat i skiten! Det går tungt att veva för honom och slirbromsen på hans osmorda ABUmatic 20 kvider då han stretar spinnaren genom den värsta grönskan. Och ibland blir det tvärstopp. Jag inser att det mest är en tidsfråga innan han definitivt sitter fast i stenarna. Jag winschar in min tvärhand långa borre och ska just ta båten för att hjälpa brorsan att hämta sitt bete.
Men något står inte rätt till! Spinnaren kommer inte rakt in mot honom, den drar åt höger, söderut. Jag tror han fastnat i någon gammal vakruska på bottnen och att den får linan att sträva i sidled men det verkar inte heller stämma. Skiten verkar vilja tillbaka mot grundvattnet igen och brorsans spö bockar sig från och till i en vacker båge. Först när spinnaren åter drar söderut fattar jag att han har en fisk på. En gäddsnipa säger jag försmädligt. Vi fiskar ju abborre eller hur?
Efter många om och men kunde vi genom att greppa tafsen slita upp en femkilos gädda. Spöet klarade pressen, rullen tystnade och även jag höll käften för en gångs skull! Det tog mig många många år att överträffa hans rekordfisk och vid varje misslyckat försök kom han stickandes med den episoden på grundet!
Sensmoralen är: Fiska inte med småsyskon! Konsekvenserna kan knäcka en för gott!
© Börje Eriksson 2007
Kommentera