Upplevelser

[Hundersmarck]

Mmm. Nu vill jag allt höra din mest ihågkomna fiskeupplevels vad som helst asså.

[MeskMatte]

Skulle vilja skriva det fast det skulle ta sån tid!! Får göra det en annan dag!

[Hundersmarck]

okejj :P

[BeBest]

Delar av den här minnesvärda dagen ligger som en röd metrev i mitt bokmanus.

”Stigen upp mot mina tilltänkta fiskeplatser gick genom gammal orörd urskog. En glesstammig fjällbarrskog med långa sjok av svart eller grå skägglav på grenarna samt här och var mycket grova, kanske tusenåriga tallar och mängder av torrakor och vindfällen i varierande grad av förruttnelse. Ju högre jag kom dess mer ökade inslaget av björk. Björkarnas blad var något större än musöron på den nivån där man lämnar skogsvägen.

Det tog två timmar att komma så långt att jag såg gränsstängslet. Jag hade aldrig tidigare varit så långt upp längs ån och därför kanske inte valt den mest lättgångna vägen. Av säkerhetsskäl hade jag gått runt några sankmyrar och det fanns många mycket snåriga men låga enbuskar och tuvor att snava i längs den stigen, som följde åkanten. Stövlarna är inte bra att gå med i oländig terräng. Behöver kanske ha tjockare sockor i för att de skall bli stabila, dessutom har de en utskjutande kant framtill som hakar i riset. Usch så ont jag hade i ljumsken och som lök på laxen hade jag fått tillbaka ischiasvärken. De fiskar som fanns allra närmast Norge fridlyste jag enbart av den anledningen att jag inte stod ut med mer ansträngning och elände.

Jag kunde konstatera att platsen var otroligt vacker. Solen stod precis i rätt läge för att ge de norska fjällen bästa ljussättning mot de gråblåmörka molnen, som kom dansande över topparna västerifrån. På myren framför mig böljade gräset skirt grönt och vadardrillar och sparvkvitter hördes överallt.

Björkskogen stod saxofonkrokig och vitstammig med bara grenar. Björkarna hade inte kommit längre i lövsprickningen än att man såg en grön liten rand på bladknoppen. På dessa två timmar hade jag vunnit etthundrafemtio meter i höjd men förlorat två veckor i växtlighetens utveckling. Även om dagen blev fisktom skulle vyerna vara belöning nog och detta trots all smärta! Tog en välbehövlig fikapaus och lyssnade till två gökar, vilka var i färd med att muta in sina revir inne i Guttulia Nasjonalpark.

Styrkt av kaffet och vilan riggade jag upp spöet. ABU-Garcia Ferralite Cobra, ABU-Garcia Syncro Match 1044, 200 m 0.20 Abulon Extra, en stoppknut, ett litet glidande avonflöte, ett litet blyhagel och en kortskaftad, bredgapig krok i storlek 14 ( Kamasan B 983 ). Jag var redo, var fisken det?

Det var inte många träd som stod i vägen vid åkanten men fläckvis var det ändå svårt att komma fram till vattnet. Ville inte riskera att gå ned mig i en del tämligen vattensjuka och gungflylika strandkanter och djuphål, som lurar överallt vid håarna och myrmarken vid övre Valan. Hittade dock en bra fiskeplats vid en liten fors mellan två håar och fick genast en trehektos öring nedströms, strax innan kastet var utfiskat och därmed var dagen räddad!

En ganska ihållande byig västan pinade både vattnet och fiskare. Det var något problematiskt att kontrollera flöte och lina, inte enbart på grund av vinden utan även strömstrykorna bidrog med svårigheter både i utkasten och utfiskandet. Mest moln och några enstaka regnstänk på förmiddagen. Soligare på eftermiddan.

Kom på eftermiddagen till en vacker hå. Hade sett den redan på vägen upp. Den var den sista hån innan Valan börjar sin långa fors ner mot Guttan. Då jag närmade mig, tyckte jag mig se en stor fena klyva ytan men trodde det var en illusion, en synvilla på grund av reflexer och skuggor i vågorna. Satte på en fin mask och kastade ut. Flötet drev med strömmen. Plötsligt kommer ett jättelikt fiskhuvud upp och tar flötet. Det måste ha varit en öring på flera kilo. Jag gjorde mothugg och kände några kraftiga simtag i andra ändan av linan. Sen var det roliga över. Öringen hade visat sig. Den var så verklig en öring kunde vara men den brydde sig inte om mina maskar, så enkelt var det.

Åter vid bilen. Packade in grejorna och gav mig av. Kändes skönt att komma i lä och värme igen speciellt som det tydligen var dags för ett rejält skyfall. Rullade på i sakta mak längs den guppiga och steniga timmervägen. Lyssnade på radion medan jag funderade på om det skulle bli tid för något mer fiske innan sängdags men fann att det som i första hand behövdes var mat och vila. Fiske blev det nog tillräckligt av i morgon.

Plötsligt dog bilmotorn helt oförklarligt och oväntat i en brant och svår nedförsbacke. Då motorn stannade upphörde också bromsservon. Det känns kymigt när bilen till synes ohejdbart börjar öka farten i en sönderströmmad utförslöpa, vars svårighetsgrad anbefallde lägsta möjliga hastighet. Handbromsen fungerade som tur var. Bilen ville inte starta genast utan krävde några extra varv med startmotorn. Detta hände en gång till i ravinen vid Gjotbäcken. Stopp nere på bron. Kunde man verkligen få motorstopp i en bil med automatlåda på grund av hård bromsning i nedförsbacken eller var det något mera allvarligt å färde? Man känner sig bra ynklig och utlämnad då man står i ett rejält regn, två och en halv mil från landsvägen på en liten knagglig skogsväg och är trött och hungrig och har ont i hela kroppen och bilen inte längre är samarbetsvillig och man inte har en aning om varför.

Fick till slut igång motorn igen. Tänkte ta mig ner till stugan för att se vad som kunde göras åt bilen. Guttudalskojan var full av folk och så var även Guttukojan. Jag ville vara i fred med mitt elände så jag fortsatte mot Idre trots att jag kanske hade kunnat få assistans av stuggästerna. Funderade på att eventuellt sova någonstans vid Buran och sedan höra om man på Egons bil i Idre kunde ge mig någon hjälp eller förklaring till det inträffade. Då jag väl kommit till byn hade jag emellertid bestämt mig för att åka hem direkt. Det fanns ju inget större nöje i att gå i skogen med en massa värk i ben och rygg. Jag kunde lika gärna fiska abborre hemma och sova i en skön säng.”

[Hundersmarck]

hehe fsike kan a hårt ibland :P