Det här måste vara den bästa artikeln på länge i FJ:
"...En kompakt dimma lägger sig sakta över floden, samtidigt som jag diskar upp efter festen på öring över öppen eld. Jag har en underlig känsla av att jag är bevakad och jag tittar försiktigt upp över stekpannan. Det är då jag får syn på ett par ögon i vattnet som bevakar mig.
Ålarna närmar sig och deras hungriga ögon bevakar mina fingrar! Den största ålen väger säkert runt sex kilo. Försiktigt för att inte skrämma bort dem, drar jag upp fingrarna ur vattnet. Jag ber min kompanjon Sören att räcka mig fiskespöet. Med darrande händer serverar jag ålen en bit lammhjärta, som jag dinglar rakt framför dess nos. I flera sekunder står ålen helt stilla, som om dess jaktteknik går ut på att stirra bytet till döds.
Plötsligt rör sig två ålar samtidigt, de sista två decimetrarna fram till betet, och trasslar in sig i varandra. Den minsta ålen sväljer betet först. När den är fångad och uppdragen på land, väger den "bara" 4,5 kilo...
När mörkret faller gör vi i ordning vad vi kallar "rubby-dubby"-spåret, som prepareras med en bloddrypande kolever. Betet är en fjärdedels lammhjärta och vi fiskar med löst hängande lina bara tre meter från stranden. Mindre än 30 sekunder senare, bryter helvetet löst! Under de närmaste fyra timmarna, får vi den ena stora ålen efter den andra. Innan natten är över har vi fångat 90 ålar. Vissa av dem väger mellan 6 och 7 kilo. De två största tar Sören och dessa väger mellan 8 och 9 kilo!
Vi har färdats tusentals kilometer för att komma dit..."
För fortsättningen och bilder ur artikeln se vidare i Fiskejournalen.
nr 7 år 03 tror jag...
Åhhhh jag vill till nya zeeland!!
"...En kompakt dimma lägger sig sakta över floden, samtidigt som jag diskar upp efter festen på öring över öppen eld. Jag har en underlig känsla av att jag är bevakad och jag tittar försiktigt upp över stekpannan. Det är då jag får syn på ett par ögon i vattnet som bevakar mig.
Ålarna närmar sig och deras hungriga ögon bevakar mina fingrar! Den största ålen väger säkert runt sex kilo. Försiktigt för att inte skrämma bort dem, drar jag upp fingrarna ur vattnet. Jag ber min kompanjon Sören att räcka mig fiskespöet. Med darrande händer serverar jag ålen en bit lammhjärta, som jag dinglar rakt framför dess nos. I flera sekunder står ålen helt stilla, som om dess jaktteknik går ut på att stirra bytet till döds.
Plötsligt rör sig två ålar samtidigt, de sista två decimetrarna fram till betet, och trasslar in sig i varandra. Den minsta ålen sväljer betet först. När den är fångad och uppdragen på land, väger den "bara" 4,5 kilo...
När mörkret faller gör vi i ordning vad vi kallar "rubby-dubby"-spåret, som prepareras med en bloddrypande kolever. Betet är en fjärdedels lammhjärta och vi fiskar med löst hängande lina bara tre meter från stranden. Mindre än 30 sekunder senare, bryter helvetet löst! Under de närmaste fyra timmarna, får vi den ena stora ålen efter den andra. Innan natten är över har vi fångat 90 ålar. Vissa av dem väger mellan 6 och 7 kilo. De två största tar Sören och dessa väger mellan 8 och 9 kilo!
Vi har färdats tusentals kilometer för att komma dit..."
För fortsättningen och bilder ur artikeln se vidare i Fiskejournalen.
nr 7 år 03 tror jag...
Åhhhh jag vill till nya zeeland!!
Kommentera