Jag vill hävda att ålen ur vissa aspekter är en utmärkt kandidat för C&R. Rätt hanterad tål den förvaring i väntan på bra fotograferingsförutsättningar (typ hämtning av glömd kamera) samt transporter till och från tillförlitligt våg. Problemet är som nämnts djupa krokningar. Här är några saker som enligt mina erfarenheter markant ökar överlevnaden hos metad ål:
1) Snabba mothugg. Jag brukar kroka så fort jag kan. Ibland är man för tidig och drar betet ur munnen på ålen. Det trevliga med ålen är att den vid dessa tillfällen nästan alltid nappar igen. Håll reda på vart de olika betena ligger och försök kasta till ungefär samma plats. Upp till 4 missade mothugg innan ett lyckat har jag varit med om. Det kan vara jobbigt att på detta sätt medvetet riskera missade napp, speciellt när fisket är trögt, men som sagt var överlevnaden ökar och ofta får man en ny chans. Givetvis försätter detta förfarande att man är vaken (inga väckarklocksinställda larm, sovsäckar och andra karpmetarfasoner), har koll på nappindikatorerna samt sitter nära spöna.
2) Stora beten tar längre tid att svälja och jag tycker mig dessutom ha märkt att andelen napp där ålen sväljer på plats utan att rusa iväg först (händer i bland) minskar rejält. Jag brukar använda döda löjor på minst 10, gärna 15 cm. Minsta ålen jag fått vägde 240 gram så man behöver inte vara rädd att betet är för stort. Ålen är duktigt glupsk.
Glöm dock den klassiska riggningen med kroken i mungipan på betesfisken. Kroken någonstans kring mitten av fisken är effektivare och "snällare" mot ålen (resonemanget kring detta kräver en liten uppstats i sig och det börjar bli sent så det får anstå till en senare tidpunkt).
3) Låt ålen kroka av sig själv. Sitter kroken i eller strax innanför läppen så kan man naturligtvis med fördel ta bort den med en peang eller tång. Sitter den djupare än så är det bättre att låta ålen göra jobbet själv. Klipp tafsen så nära kroken det går. Här kan även nämnas det olämpliga i att lyfta en djupt krokad ål i tafsen.
4) Hullinglösa krokar. Dessa underlättar avkroking vare sig man gör det själv eller låter ålen göra det. Jag har, sedan jag gick över till hullinglöst, fångat över 100 ålar och har under samma period tappat exakt noll stycken. En och annan gädda hoppar av under drillen men det kan jag leva med.
5) Försiktig hantering. Ålen har rykte om sig att vara seglivad. Det är sant så till vida att den dör långsamt. Jag vill dock påstå att den inte är särskilt mycket mindre ömtålig än andra arter.
Vid kraftiga blödningar kring gällarna är utsikterna för överlevnad enligt mina observationer exakt 0%. Detsamma gäller inre blödningar kring hjärtat. Dessa syns förstås inte men kan ofta observeras indirekt genom att ålen efter någon eller några timmar tappar sin naturliga jämna färg och iställer blir fläckig eller randig. Vid tveksamma fall finns det således anledning att sumpa ålen för observation.
Här kan jag dock varna för sumpning i små behållare. Speciellt om vattnet är varmt verkar ålen förbruka syre i rätt snabb takt. Risk för åldöd genom syrebrist med andra ord.
Mer hantering: det speciella "ålgrep" som man läser om ibland är nog inte särskilt lämpliga om man vill återutsätta sina ålar (risk för mosade inre organ).
Jag brukar lägga mina ålar i en karpsäck som får hänga utanför båten eller i strandkanten. Ålarna håller sig rätt lugna och kan enkelt flyttas till eventuella transportkärl (fyll i vatten och lägg i säcken, busenkelt).
Nu börjar timmen bli sen och mitt förråd att C&R tips för ål börjar sina. Hoppas någon har funnit något användbart.
Tänk på att ålen växer långsamt och nyrekryteringen i många vatten är minimal/obefinnlig. Var rädda om era ålvatten, sätt tillbaka allt som inte är bortom all räddning.
/Dennis
1) Snabba mothugg. Jag brukar kroka så fort jag kan. Ibland är man för tidig och drar betet ur munnen på ålen. Det trevliga med ålen är att den vid dessa tillfällen nästan alltid nappar igen. Håll reda på vart de olika betena ligger och försök kasta till ungefär samma plats. Upp till 4 missade mothugg innan ett lyckat har jag varit med om. Det kan vara jobbigt att på detta sätt medvetet riskera missade napp, speciellt när fisket är trögt, men som sagt var överlevnaden ökar och ofta får man en ny chans. Givetvis försätter detta förfarande att man är vaken (inga väckarklocksinställda larm, sovsäckar och andra karpmetarfasoner), har koll på nappindikatorerna samt sitter nära spöna.
2) Stora beten tar längre tid att svälja och jag tycker mig dessutom ha märkt att andelen napp där ålen sväljer på plats utan att rusa iväg först (händer i bland) minskar rejält. Jag brukar använda döda löjor på minst 10, gärna 15 cm. Minsta ålen jag fått vägde 240 gram så man behöver inte vara rädd att betet är för stort. Ålen är duktigt glupsk.
Glöm dock den klassiska riggningen med kroken i mungipan på betesfisken. Kroken någonstans kring mitten av fisken är effektivare och "snällare" mot ålen (resonemanget kring detta kräver en liten uppstats i sig och det börjar bli sent så det får anstå till en senare tidpunkt).
3) Låt ålen kroka av sig själv. Sitter kroken i eller strax innanför läppen så kan man naturligtvis med fördel ta bort den med en peang eller tång. Sitter den djupare än så är det bättre att låta ålen göra jobbet själv. Klipp tafsen så nära kroken det går. Här kan även nämnas det olämpliga i att lyfta en djupt krokad ål i tafsen.
4) Hullinglösa krokar. Dessa underlättar avkroking vare sig man gör det själv eller låter ålen göra det. Jag har, sedan jag gick över till hullinglöst, fångat över 100 ålar och har under samma period tappat exakt noll stycken. En och annan gädda hoppar av under drillen men det kan jag leva med.
5) Försiktig hantering. Ålen har rykte om sig att vara seglivad. Det är sant så till vida att den dör långsamt. Jag vill dock påstå att den inte är särskilt mycket mindre ömtålig än andra arter.
Vid kraftiga blödningar kring gällarna är utsikterna för överlevnad enligt mina observationer exakt 0%. Detsamma gäller inre blödningar kring hjärtat. Dessa syns förstås inte men kan ofta observeras indirekt genom att ålen efter någon eller några timmar tappar sin naturliga jämna färg och iställer blir fläckig eller randig. Vid tveksamma fall finns det således anledning att sumpa ålen för observation.
Här kan jag dock varna för sumpning i små behållare. Speciellt om vattnet är varmt verkar ålen förbruka syre i rätt snabb takt. Risk för åldöd genom syrebrist med andra ord.
Mer hantering: det speciella "ålgrep" som man läser om ibland är nog inte särskilt lämpliga om man vill återutsätta sina ålar (risk för mosade inre organ).
Jag brukar lägga mina ålar i en karpsäck som får hänga utanför båten eller i strandkanten. Ålarna håller sig rätt lugna och kan enkelt flyttas till eventuella transportkärl (fyll i vatten och lägg i säcken, busenkelt).
Nu börjar timmen bli sen och mitt förråd att C&R tips för ål börjar sina. Hoppas någon har funnit något användbart.
Tänk på att ålen växer långsamt och nyrekryteringen i många vatten är minimal/obefinnlig. Var rädda om era ålvatten, sätt tillbaka allt som inte är bortom all räddning.
/Dennis
Kommentera