Vilka etiska regler som gäller för sportfiskare är, dessvärre, tämligen oklart. Sportfiskarna har visserligen en uppsättning skrivna regler men trots att de debatterats rätt flitigt på denna sida så har inget besked om huruvida de gäller inte kommit från det hållet. Via Bergman har vi fått veta att de är under omarbetning vilket rimligen betyder att Sportfiskarna inte anser att de duger som de är men vad som ska komma istället är höljt i dunkel.
Enligt min sportfiskeetik så är det helt i sin ordning att ta upp, avliva och äta fisk man fångar (givet att det är tillåtet enligt de lagar och andra bestämmelser som gäller) men självklart att man inte tar upp mer fisk än vad man "behöver". Men alla tycker inte som jag och alla är inte sportfiskare. Att man inte är eller betraktar sig som sportfiskare innebär inte att man har låg moral, inte ens om man använder sportfiskeredskap för att fånga fisk. Jag har svårt att fördöma den som ägnar en fiskedag eller två till att fiska matfisk åt sig och sin familj för att under vintern kunna ta fram egenhändigt fångad fisk ur den egna frysen snarare än att ta den ur frysgondolen på ICA. Vi sportfiskare bör nog, om vi ska bli tagna på allvar, vara ödmjuka och inte så snara att fördöma och förbanna alla som inte gör precis som vi tycker att man ska göra. Själv tycker jag, tex, att C&R-tänkandet är etiskt svårförsvarligt men jag fördömer inte de sportfiskarbröder som praktiserar det. Dock verkar många C&R-frälsta, som de flesta frälsta, vara trångsynta och benägna att vräka ur sig dumheter om och mot fiskare som tar en eller annan matfisk. Det är synd.
Däremot är jag självklart emot alla former av rovfiske, särskilt det som bedrivs i stor skala, men i det sammanhanget är ett hundratal makrillar eller några hinkar strömming, bokstavligt talat, droppar i havet. Huruvida strömmingsfiske är att betrakta som sportfiske kan man naturligtvis diskutera men det är ett nöjsamt fiske och själv minns jag med glädje hur jag och ungarna, när de var små, hjälptes åt att försöka fylla en hink med silver. Det tror jag att de också gör och upplevelsen har inte gjort dem till moraliskt lågtstående individer. Om min moral får andra döma, men jag sover gott om natten och har inga problem att möta min egen blick i spegeln.
edit. Vad gäller torsken så fiskade jag rätt flitigt då, när det begav sig. När jag bodde i Visby i början av åttiotalet brukade jag varje söndag förmiddag gå ut på Norra vågbrytaren i hamnen och ta fyra torskar i lagom storlek (det brukade ta mellan fyra och tio kast) som jag sedan gick hem och filéade och torsk stod rätt ofta på menyn. Jag tror varken jag eller någon annan spöfiskare orsakade beståndskollapsen. Är faktiskt helt övertygad om att den hade kommit även om alla torsksportfiskare praktiserat C&R...
Enligt min sportfiskeetik så är det helt i sin ordning att ta upp, avliva och äta fisk man fångar (givet att det är tillåtet enligt de lagar och andra bestämmelser som gäller) men självklart att man inte tar upp mer fisk än vad man "behöver". Men alla tycker inte som jag och alla är inte sportfiskare. Att man inte är eller betraktar sig som sportfiskare innebär inte att man har låg moral, inte ens om man använder sportfiskeredskap för att fånga fisk. Jag har svårt att fördöma den som ägnar en fiskedag eller två till att fiska matfisk åt sig och sin familj för att under vintern kunna ta fram egenhändigt fångad fisk ur den egna frysen snarare än att ta den ur frysgondolen på ICA. Vi sportfiskare bör nog, om vi ska bli tagna på allvar, vara ödmjuka och inte så snara att fördöma och förbanna alla som inte gör precis som vi tycker att man ska göra. Själv tycker jag, tex, att C&R-tänkandet är etiskt svårförsvarligt men jag fördömer inte de sportfiskarbröder som praktiserar det. Dock verkar många C&R-frälsta, som de flesta frälsta, vara trångsynta och benägna att vräka ur sig dumheter om och mot fiskare som tar en eller annan matfisk. Det är synd.
Däremot är jag självklart emot alla former av rovfiske, särskilt det som bedrivs i stor skala, men i det sammanhanget är ett hundratal makrillar eller några hinkar strömming, bokstavligt talat, droppar i havet. Huruvida strömmingsfiske är att betrakta som sportfiske kan man naturligtvis diskutera men det är ett nöjsamt fiske och själv minns jag med glädje hur jag och ungarna, när de var små, hjälptes åt att försöka fylla en hink med silver. Det tror jag att de också gör och upplevelsen har inte gjort dem till moraliskt lågtstående individer. Om min moral får andra döma, men jag sover gott om natten och har inga problem att möta min egen blick i spegeln.
edit. Vad gäller torsken så fiskade jag rätt flitigt då, när det begav sig. När jag bodde i Visby i början av åttiotalet brukade jag varje söndag förmiddag gå ut på Norra vågbrytaren i hamnen och ta fyra torskar i lagom storlek (det brukade ta mellan fyra och tio kast) som jag sedan gick hem och filéade och torsk stod rätt ofta på menyn. Jag tror varken jag eller någon annan spöfiskare orsakade beståndskollapsen. Är faktiskt helt övertygad om att den hade kommit även om alla torsksportfiskare praktiserat C&R...
tack och lov så är nätfisket helt förbjudet runt Uddevalla nu. Redan förbättringar i bestånden. Man kan ju hoppas på något liknande för makrillen också. Dvs selektivt fiske när dom är kustnära samt mini och maximimått för svenssonfiskare eller maxantal per båt/person.
Kommentera