Med lugn och sävlig röst hade orden kommit ur honom. "Åk dit. Min far fick en röding på tre och ett halvt kilo där i somras. På långedrag."
På min halvknastriga bilradio spottades en klassisk Abba låt ut. The winner take´s it all.
Kläder och blöta vadare hängde på tork. Olika spödelar låg huller om buller. En flugask låg öppnad i bakluckan med dem obligatoriska flugorna som levde sitt egna liv utanför asken. Burkmat lite här och där. Pasta förpackningar. Tyconläger eller grav fiskepsykos kan bara orsaka denna röra i en bil.
Började vandra mot rödingarna med rappa steg. Nästan lite små stressade steg konstigt nog. Var det möjligtvis att jag skulle hem ikväll när mörkret gjort sitt inbrott. Byta ut friheten mot bilköer, jobb och en pengaskadad storstad?
Svetten rann när jag kom fram. En liten tjärn. Inte speciellt gemytlig egentligen. Den omgavs av sten och åter sten. Branta kanter och slutningar. Någon myrmark kunde synas här och där. Annars var den mycket långgrund på ena sidan. Nästan sjukt långgrund.
Efter en timmes fiske bränner jag något i modell stabbigare.
Fortsatte fiska hela dagen utan ett vak i syne. Totalt dött. Tjärnen i sig var ganska tråkig att fiska i också. En tryckande skum augustivärme skvallrade om åska.
Skymningen tågade in på sitt sätt. I släptåg hade den en front av mörklila moln som avvaktande och lurigt följde mörkret in mot tjärnen. I samma veva börjar det hända saker runt mig. Stora nattfjärilar börjar kraschlanda på ytan. För att frustrerat försöka flyga iväg igen. Samtidigt som små, fjädermyggor i mängder vilar på ytan och i ytspänningen. Den lugna delen av tjärnen hade sin chans att visa vad den gick för. Väntade med stel blick. Fokuseringen gick att ta på. Det tog några minuter. Sen började det. Nu var skymningen inne i sin mitt och den tryckande värmen hade bytts ut mot kyla. Tighta vakringar bredde ut sig lite överallt. Ibland flera vakringar bredvid varandra samtidigt. Stim av fisk var inne och jagade. Hade bytt till en nattslända storlek 12. Lade ut den bland vakringarna. Strippade förföriskt. Lät den ligga still. Bytte fluga. Strippade den. Lät den ligga ibland. Inget hände. Satte på en midget fluga storlek 20. Lät den ligga. Inget hände. Med undantag för att det tokvakade runt mig. Fisken hade rutter. Eller rättare sagt, stimmen hade rutter som dem gick efter.
Vissa enstaka större individer sög i sig stora nattfjärilar ovårdat med tunga klonk som slutkläm. Vilka fiskar. Vi snackar kilon. Vissa måste ha varit över två eller tre kilo till och med. Obehaglig storlek. Oavsett om det var röding eller öring så var det kanske mitt livs fjällfisk som simmade några meter från min flytring. Utan att vilja ta min fluga. Bytte förtvivlat fluga. Streamers testades utan resultat. Allt testades utan resultat. Tafsen förlängdes. Nu var det kolmörkt vid tjärnen. Men det fortsatte vaka. Hade problem att byta fluga i mörkret. Hade ingen ficklampa med mig heller. Mina kast gick som laserstrålar genom mörkret. Presentationerna var grymma. Riktigt bra efter all träning i den kristall-klara ån tidigare idag. Men trots det var jag tvåa på flugan hela tiden. Satt på läktaren. Det som hände därute var elitserien mot korpen.
Höll på att slita mig själv i stycken. Efter ett par timmar i mörkret utan resultat gav jag upp. Paddlade in till land. Kastade upp spöet på land. Vad händer? Sjukt frustrerande. . . . . . Lade upp flytringen för hemfärd. Fisken fortsatte vaka utanför mig. Började vandra hemåt med en konstig känsla i kroppen. Mållös och på gränsen till ilsken kanske var rätt ord för stunden. Snubblade mig fram i augustimörkrets kyla. Det var tusen negativa tankar som gick igenom mitt huvud om och om igen. Ville bara stänga av. Men mitt fiskesinne ifrågasatte varför jag gick därifrån. Hade jag verkligen gett allt? Efter tvåhundra meters vandring stannade mina ben och fötter. Vände mig om. Kollade ner mot tjärnen. Det var ett svart stort mörker där nere. Inte alls inbjudande. Lade av mig flytringen. Tog en klunk vatten. Fortsatte kolla. Fortsatte tänka. Mina tankar låg som en hoptrasslad nylontafs i mitt huvud. Försökte tänka klart. Gick inte. Handlade utan tanke.
Det här var inte normalt eller sunt längre. Det här var sjukt. Röding-feber på högsta nivå. Utan närhet till botemedel eller sjukstugor. För stunden kändes det som inget annat existerade än just dem vakande fiskarna och mina negativa tankar. Fanns det ens någon morgondag?
Satte på mig ryggan och gick med snabba, aggressiva och ofokuserade steg ner mot tjärnen igen. Nu jävlar! Hela mig och mitt fiskesinne var tiltat. Som en pokerspelare som förlorat massor. Men ändå går och sätter sig vid bordet igen. Skillnaden mellan mig och pokerspelaren var att han hade marker i starka färger. Jag hade ett flugspö och några flugor. Men fortfarande var likheterna i huvudet identiska för stunden.
Smög mig sakta fram. En nattsländepuppa storlek 18 satt på tafsen, den kan fungera. Knäna vilade i kanten på tjärnen. Satt i låg profil för att inte röja min närvaro. Den mörka ytan gungade av alla vak. Det ville inte ta slut. Nätta kast lades ut. Skrämde en fisk som gick och betade precis inne vid land på det grunda. Kast efter kast presenterades perfekt. Inget ville fungera. Linan landade smekande lätt på ytan. Såg snyggt ut från min låga position.
Men vaken fortsatte utan nåd. Flugbytena avlöste varandra. Timme efter timme gungade iväg i mörkret. Tillslut kollade jag på klockan. Mitt huvud var utmattat. Matchen var slut. Domaren blåste av den hårda drabbningen. Äntligen fick mörkret som varit publik till matchen börja andas normalt igen. Timmen stod över tolv på natten. Förlorade på poäng mot en bättre motståndare, rödingen.
Lade mig och sov i ett litet vindskydd. Summerade ihop resan som varit på sex dagar. Som ett fint minne. Fina vatten. Lite harr, lite öringar och en tung batalj med rödingen som avslutning.
Åkte dagen efter hem till Stockholm med en glädje om att jag i alla fall fått vara med om utmaningen att lura storrödingen. Och en positiv hunger om att åka tillbaka någon annan gång.
Tänkte för mig själv i mina innersta tankar, nästa år tar jag dem.
/ John Kärki
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
På min halvknastriga bilradio spottades en klassisk Abba låt ut. The winner take´s it all.
Kläder och blöta vadare hängde på tork. Olika spödelar låg huller om buller. En flugask låg öppnad i bakluckan med dem obligatoriska flugorna som levde sitt egna liv utanför asken. Burkmat lite här och där. Pasta förpackningar. Tyconläger eller grav fiskepsykos kan bara orsaka denna röra i en bil.
Började vandra mot rödingarna med rappa steg. Nästan lite små stressade steg konstigt nog. Var det möjligtvis att jag skulle hem ikväll när mörkret gjort sitt inbrott. Byta ut friheten mot bilköer, jobb och en pengaskadad storstad?
Svetten rann när jag kom fram. En liten tjärn. Inte speciellt gemytlig egentligen. Den omgavs av sten och åter sten. Branta kanter och slutningar. Någon myrmark kunde synas här och där. Annars var den mycket långgrund på ena sidan. Nästan sjukt långgrund.
Efter en timmes fiske bränner jag något i modell stabbigare.
Fortsatte fiska hela dagen utan ett vak i syne. Totalt dött. Tjärnen i sig var ganska tråkig att fiska i också. En tryckande skum augustivärme skvallrade om åska.
Skymningen tågade in på sitt sätt. I släptåg hade den en front av mörklila moln som avvaktande och lurigt följde mörkret in mot tjärnen. I samma veva börjar det hända saker runt mig. Stora nattfjärilar börjar kraschlanda på ytan. För att frustrerat försöka flyga iväg igen. Samtidigt som små, fjädermyggor i mängder vilar på ytan och i ytspänningen. Den lugna delen av tjärnen hade sin chans att visa vad den gick för. Väntade med stel blick. Fokuseringen gick att ta på. Det tog några minuter. Sen började det. Nu var skymningen inne i sin mitt och den tryckande värmen hade bytts ut mot kyla. Tighta vakringar bredde ut sig lite överallt. Ibland flera vakringar bredvid varandra samtidigt. Stim av fisk var inne och jagade. Hade bytt till en nattslända storlek 12. Lade ut den bland vakringarna. Strippade förföriskt. Lät den ligga still. Bytte fluga. Strippade den. Lät den ligga ibland. Inget hände. Satte på en midget fluga storlek 20. Lät den ligga. Inget hände. Med undantag för att det tokvakade runt mig. Fisken hade rutter. Eller rättare sagt, stimmen hade rutter som dem gick efter.
Vissa enstaka större individer sög i sig stora nattfjärilar ovårdat med tunga klonk som slutkläm. Vilka fiskar. Vi snackar kilon. Vissa måste ha varit över två eller tre kilo till och med. Obehaglig storlek. Oavsett om det var röding eller öring så var det kanske mitt livs fjällfisk som simmade några meter från min flytring. Utan att vilja ta min fluga. Bytte förtvivlat fluga. Streamers testades utan resultat. Allt testades utan resultat. Tafsen förlängdes. Nu var det kolmörkt vid tjärnen. Men det fortsatte vaka. Hade problem att byta fluga i mörkret. Hade ingen ficklampa med mig heller. Mina kast gick som laserstrålar genom mörkret. Presentationerna var grymma. Riktigt bra efter all träning i den kristall-klara ån tidigare idag. Men trots det var jag tvåa på flugan hela tiden. Satt på läktaren. Det som hände därute var elitserien mot korpen.
Höll på att slita mig själv i stycken. Efter ett par timmar i mörkret utan resultat gav jag upp. Paddlade in till land. Kastade upp spöet på land. Vad händer? Sjukt frustrerande. . . . . . Lade upp flytringen för hemfärd. Fisken fortsatte vaka utanför mig. Började vandra hemåt med en konstig känsla i kroppen. Mållös och på gränsen till ilsken kanske var rätt ord för stunden. Snubblade mig fram i augustimörkrets kyla. Det var tusen negativa tankar som gick igenom mitt huvud om och om igen. Ville bara stänga av. Men mitt fiskesinne ifrågasatte varför jag gick därifrån. Hade jag verkligen gett allt? Efter tvåhundra meters vandring stannade mina ben och fötter. Vände mig om. Kollade ner mot tjärnen. Det var ett svart stort mörker där nere. Inte alls inbjudande. Lade av mig flytringen. Tog en klunk vatten. Fortsatte kolla. Fortsatte tänka. Mina tankar låg som en hoptrasslad nylontafs i mitt huvud. Försökte tänka klart. Gick inte. Handlade utan tanke.
Det här var inte normalt eller sunt längre. Det här var sjukt. Röding-feber på högsta nivå. Utan närhet till botemedel eller sjukstugor. För stunden kändes det som inget annat existerade än just dem vakande fiskarna och mina negativa tankar. Fanns det ens någon morgondag?
Satte på mig ryggan och gick med snabba, aggressiva och ofokuserade steg ner mot tjärnen igen. Nu jävlar! Hela mig och mitt fiskesinne var tiltat. Som en pokerspelare som förlorat massor. Men ändå går och sätter sig vid bordet igen. Skillnaden mellan mig och pokerspelaren var att han hade marker i starka färger. Jag hade ett flugspö och några flugor. Men fortfarande var likheterna i huvudet identiska för stunden.
Smög mig sakta fram. En nattsländepuppa storlek 18 satt på tafsen, den kan fungera. Knäna vilade i kanten på tjärnen. Satt i låg profil för att inte röja min närvaro. Den mörka ytan gungade av alla vak. Det ville inte ta slut. Nätta kast lades ut. Skrämde en fisk som gick och betade precis inne vid land på det grunda. Kast efter kast presenterades perfekt. Inget ville fungera. Linan landade smekande lätt på ytan. Såg snyggt ut från min låga position.
Men vaken fortsatte utan nåd. Flugbytena avlöste varandra. Timme efter timme gungade iväg i mörkret. Tillslut kollade jag på klockan. Mitt huvud var utmattat. Matchen var slut. Domaren blåste av den hårda drabbningen. Äntligen fick mörkret som varit publik till matchen börja andas normalt igen. Timmen stod över tolv på natten. Förlorade på poäng mot en bättre motståndare, rödingen.
Lade mig och sov i ett litet vindskydd. Summerade ihop resan som varit på sex dagar. Som ett fint minne. Fina vatten. Lite harr, lite öringar och en tung batalj med rödingen som avslutning.
Åkte dagen efter hem till Stockholm med en glädje om att jag i alla fall fått vara med om utmaningen att lura storrödingen. Och en positiv hunger om att åka tillbaka någon annan gång.
Tänkte för mig själv i mina innersta tankar, nästa år tar jag dem.
/ John Kärki
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
