Det kyliga vattnet gav ett svepande tryck runt mina ben. Vadarbyxorna i andasmaterial satt som klistrat mot benen. Spanade mig runt med blicken samtidigt som mitt fiskesinne inväntade att fisken skulle gå upp igen och visa sig. Landskapet runt mig hade blivit en en aningen färgat av augustivädret. Regn, kyla, vind och solsken. Ibland alla olika väder på samma dag. Vissa av löven på björkarna hade blivit beige färgade. Lika mäktigt som det är när fjällen börjar vakna till liv i början av sommaren, lika mäktigt är det när fjällen går mot vintervila och hårdare tider. Man kan verkligen märka hur naturen rustar upp inför vad som komma skall. Här finns inga element eller begvärmepumpar. Endast miljontals år av evolution har skapat träd, växter och djur som klarar det här. Naturens lag.
Fem meter snett uppströms gick fisken upp igen. Förmiddagsolen var åskådare till dagens föreställningen som var i full gång i den lilla ån. "Flugfiskaren vs Öringen".
Vattnet var verkligen kristall-klart med ljus botten. Så oerhört mäktigt. Men ett fasansfullt svårt fiske. Fisken var skyggare än en järv. Började flugkastet. Tafsen på arton fot var som ett gångjärn med en liten dagslända i storlek 22 i änden.
Presentationen blev perfekt, så perfekt den kan bli med artonfots tafs. Någon meter ovanför fisken landade dagsländan dunlätt. Det han gå någon sekund max, men det kändes som evigheter. Fisken gick upp och nafsade i sig flugan. Vakringen var nätt som att någon tappat en knappnål på ytan. Lyfte spöet och det bugade tillbaka. Fisken rusade tio meter nedströms i strömmen. Pumpade upp fisken mot mig. Fick in den på sandbotten. En vacker skapelse. Inte så stor. Kanske trettiofem centimeter lång. Men med riktigt bra styrka i rusningarna och gungandet. Fisken klippte på med några stabbiga rusningar som kändes som ett för väl slipat rivjärn i strömmen. Fick sedan in den lugnt mot mig. Landade den varsamt i håven. Vilken lycka! Vilken känsla. Att lyckas överlista en öring på det här sättet var stort för mig. Allt stämde verkligen när det behövdes i en otroligt svår situation. Kanske den mest avancerade situationen jag varit med om som flugfiskare. Såg situationen framför i repris. Förmiddagssol. Vattnet var klart som gin. Ljus sandbotten. Liten å på fem till tio meter bred. Spottade fisken. En vacker öring vajjandes i strömmen. Artonfots tafs. Dagslända i storlek 22. Smack. Bra drill. Varsam landning av norrlands guld.
Lät fisken gå tillbaka. Mina händer var iskalla efter att ha doppats i vattnet. Så friskt. Kände mig levande. Gick upp ur vattnet. På vägen upp ur vattnet plockade jag med mig min iskalla mellanöl som legat på lagring i vattnet femton minuter ungefär. Den glänste till när jag lyfte upp den mot solen samtidigt som jag log och vattnet droppade av den ner i ån igen. Nästan som att hålla upp en buckla i skyn.
Satt och avnjöt ölen i gräset. Den smakade ljuvligt. Tankarna började snurra. Vad är egentligen fiske för mig? Vill jag ha tusen brunöringar i bagaget efter varje fjällenresa? Har jag lyckats då? Kom fram till att allt inte handlar om att fånga många fiskar för mig. En hit och dit kan vara nog beroende på vilket vatten man är i. I ett sånt här vatten får man inte mer än ett par fiskar per dag. Men upplevelsen i sig kan slå det mesta under hela året. Det är känslan och upplevelsen jag vill åt.
Det var sjätte dagen på min augustiresa. . . Började åka hemåt mot Stockholm igen efter lunch den här dagen. Men ett kort stopp på en bensinmack fick mig på andra tankar. Mitt lugn och njutningsfulla tillstånd skulle få sig en törn, hela mitt sinne skulle bli färgat av mörker. Ett rött mörker. . . . . Mer om det i nästa inlägg.
/ John Kärki
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
Fem meter snett uppströms gick fisken upp igen. Förmiddagsolen var åskådare till dagens föreställningen som var i full gång i den lilla ån. "Flugfiskaren vs Öringen".
Vattnet var verkligen kristall-klart med ljus botten. Så oerhört mäktigt. Men ett fasansfullt svårt fiske. Fisken var skyggare än en järv. Började flugkastet. Tafsen på arton fot var som ett gångjärn med en liten dagslända i storlek 22 i änden.
Presentationen blev perfekt, så perfekt den kan bli med artonfots tafs. Någon meter ovanför fisken landade dagsländan dunlätt. Det han gå någon sekund max, men det kändes som evigheter. Fisken gick upp och nafsade i sig flugan. Vakringen var nätt som att någon tappat en knappnål på ytan. Lyfte spöet och det bugade tillbaka. Fisken rusade tio meter nedströms i strömmen. Pumpade upp fisken mot mig. Fick in den på sandbotten. En vacker skapelse. Inte så stor. Kanske trettiofem centimeter lång. Men med riktigt bra styrka i rusningarna och gungandet. Fisken klippte på med några stabbiga rusningar som kändes som ett för väl slipat rivjärn i strömmen. Fick sedan in den lugnt mot mig. Landade den varsamt i håven. Vilken lycka! Vilken känsla. Att lyckas överlista en öring på det här sättet var stort för mig. Allt stämde verkligen när det behövdes i en otroligt svår situation. Kanske den mest avancerade situationen jag varit med om som flugfiskare. Såg situationen framför i repris. Förmiddagssol. Vattnet var klart som gin. Ljus sandbotten. Liten å på fem till tio meter bred. Spottade fisken. En vacker öring vajjandes i strömmen. Artonfots tafs. Dagslända i storlek 22. Smack. Bra drill. Varsam landning av norrlands guld.
Lät fisken gå tillbaka. Mina händer var iskalla efter att ha doppats i vattnet. Så friskt. Kände mig levande. Gick upp ur vattnet. På vägen upp ur vattnet plockade jag med mig min iskalla mellanöl som legat på lagring i vattnet femton minuter ungefär. Den glänste till när jag lyfte upp den mot solen samtidigt som jag log och vattnet droppade av den ner i ån igen. Nästan som att hålla upp en buckla i skyn.
Satt och avnjöt ölen i gräset. Den smakade ljuvligt. Tankarna började snurra. Vad är egentligen fiske för mig? Vill jag ha tusen brunöringar i bagaget efter varje fjällenresa? Har jag lyckats då? Kom fram till att allt inte handlar om att fånga många fiskar för mig. En hit och dit kan vara nog beroende på vilket vatten man är i. I ett sånt här vatten får man inte mer än ett par fiskar per dag. Men upplevelsen i sig kan slå det mesta under hela året. Det är känslan och upplevelsen jag vill åt.
Det var sjätte dagen på min augustiresa. . . Började åka hemåt mot Stockholm igen efter lunch den här dagen. Men ett kort stopp på en bensinmack fick mig på andra tankar. Mitt lugn och njutningsfulla tillstånd skulle få sig en törn, hela mitt sinne skulle bli färgat av mörker. Ett rött mörker. . . . . Mer om det i nästa inlägg.
/ John Kärki
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
