Det varma majvädret i april kom av sig och övergick till aprilväder i maj. Tur var det då jag varit orolig att vårfisket skulle förkortas med en månad så som det blev förra året, när högsommarvärmen kom två månader för tidigt. Även i år sköt vattentemperaturen iväg i rasande fart men bromsades in hastigt tidigare i veckan. Nordan förde med sig snöblandat regn, kalla vindar och minusgrader på nätterna. Tidigt i morse var det till och med fyra minus och det var en rejält påpälsad gäddfiskare som sjösatte sin träskbåt vid halvåttatiden. En gäddfiskare som räknade med att det skulle vara rejält trögt inledningsvis efter kallraset men som hade lika rejält fel, skulle det visa sig.
Barndomskamrat Johan skulle ha varit med denna morgon men hade dragit på sig en förkylning. Istället styrde jag ensam ut mot den första driften. En lätt nordanvind krusade ytan och till en början bröt några solstrålar igenom det gråmulna. På beteslåset hamnade en jerk som legat i brevlådan dagen innan.
Fin gädda tillverkad av Niklas LuresNyfiken på gången drog jag iväg ett kort första kast och hade direkt kontakt med en mindre fisk. På tredje kastet satt dagens första gädda.
Jag drev vidare ett tiotal meter och plötsligt tog det tvärstopp. Kraftigt mothugg följt av tunga huvudskakningar. Den bekanta och rent underbara känsla som infann sig är precis det man som gäddfiskare ständigt strävar efter. Adrenalinet rann till blixtsnabbt och alla omkringliggande ljud och intryck försvann spårlöst. Det var full koncentration på fisken i andra änden av linan samtidigt som den gäckande tankeloopen satte igång; inte tappa – inte tappa – inte tappa.
Fisken var rejält tung och kämpade ursinnigt med flertalet rusningar i sidled samt senare under båten. Min tidigare nervositet att förlora fisken hade vid det här laget lugnats då jag sett att hela betet var totalt inhalerat i det bastanta gapet. Till slut gled gäddan in i håvnätet och oron i mitt ansikte förvandlades till ett fånigt leende. Ni vet det där flinet som bara uppstår när en stor fisk är landad. Dessa gäddor gör en alltid glad men denna betydde lite extra mycket. Det är den första fisken över 8,5 kilo jag krokat sedan våren 2016 på mitt hemmavatten. Ett hemmavatten jag mer och mer övergivit då det blivit något utav ett snipeldorado. Men också en sjö som ligger mig varmt om hjärtat och som jag under våren inte kan låta bli att besöka. Och glad är jag för det, just denna dag.
Riktigt grov nacke och rygg.
Inhalerad jerk…
…som plötsligt ser väldigt liten ut.
9,17 kilo och 105 cm lång med hopklämd stjärtspole. Den ensamma fotografen lyckades inte riktigt fånga hur grov fisken faktiskt var…Med stor glädje såg jag den kralliga och olekta gäddmadamen simma tillbaka till samma stubbvass där hon stått en stund tidigare. Ett behagligt lugn infann sig. Samtidigt som jag mest fiskar för rekreation, avkoppling, naturupplevelse och adrenalinkickar så jagar jag också efter stora fiskar. Den strävan ligger alltid där i bakgrunden och pyr; att lyckas kroka minst en gädda över 9 kilo på våren och sedan detsamma på hösten. Många år har det lyckats och andra inte alls. Men när nu ”vårfisken” är landad för detta år insåg jag att jag kunde fiska lite mer avslappnat när ett delmål var uppfyllt.
Passet fortsatte och drifterna avlöste varandra men gäddorna ville inte riktigt vara med något mer trots den lovande starten. Jag fick dock ytterligare en handfull mindre fiskar under dagen men det gick ibland flera timmar mellan huggen. På det hela taget en riktigt trög dag på sjön som förstås ändå blev mycket lyckad. Allt tack vare ”vårfisken” som dessutom invigde min Siljan 370F som första fisk över 100 cm att syna insidan. En bra dag, helt enkelt.
Skitfiske på er, så länge!
P.s Stort tack för betet Niklas Lures! Förtroendet för den jerken infann sig direkt, kan man säga.
Läs mer på bloggen
Kommentera