Sorlet från gårdagens mässbesökare har dämpats till ett mer harmoniskt surr under denna sista mässdag. Folk strövar omkring bland alla sevärdheter och den hets och trängsel som rådde under lördagen är som bortblåst. Det är mycket folk i dag också men det råder ett annat lugn, även om aktiviteten bland utställarna är densamma.

Detta gäller även på Communitygatan. Strömmen av folk på lördagen var konstant och jag som bjuder på kokkaffe kokade sammanlagt 22 pannor x 1,2 liter = drygt 26 liter kaffe.

Det blev lite mycket. Så pass att jag knappt gjorde något annat kändes det som. Men vid närmare eftertanke träffade jag faktiskt otroligt mycket folk som hängde, snackade gäddfiske och drack kaffe förstås. På det hela taget; en riktigt bra dag.
Men en känsla som genomsyrade stora delar av mässan, hos såväl utställare som besökare, var att de ville vara på mässan men ändå inte. En dragkamp av känslor, en ambivalent påminnelse om att mässa är roligt samtidigt som många isar i stora delar av mellansverige gick upp i förrgår. Den första spinnchansen efter långt uppehåll uppenbarade sig för många och längtan ut på sjön låg tät över mässhallarna. ”Varför är man här egentligen. Det är ju galet när man kan vara ute i båten istället”, fick jag höra. Sant förvisso men det finns femtiotvå helger på året. En kan man viga till att byta idéer, få inspiration, uppgradera utrustning, lära sig nya saker, knyta kontakter och att bara träffa likasinnade.

Att det hela sedan också är jäkligt roligt bara gör det ännu mera värt att vara på plats. Fiska kan man göra nästa helg. Vilket man naturligtvis ska också. Men känner jag mig själv rätt så blir det direkt omöjligt att vänta tills dess. Den läskigt stora fisk som jag tappade i en å förra lördagen står säkerligen kvar på samma ställe. Jag ska försöka locka henne igen under en eftermiddag i veckan. Ett direkt måste, om inte annat för sinnesfridens skull.
Skitfiske på er, så länge!
Läs mer på bloggen