Ruskvädret härjar över Uppland. De ganska kraftiga nordostliga vindarna för med sig snöblandat regn och det är bara ett par plusgrader. Grått, blött, kallt. Då passade jag på att ge mig ut till kusten och besöka ett av de sund där isen hunnit släppa sitt grepp.
Siljan 370F, lastad och redo med kastdäcket på platsMed ett pirr i magen lastade jag bagageutrymmet fullt av prylar. Elmotor, batteri, ekolod, spön, beteshink, väskor, håv, elsladdar, bensinmotor, bensindunk, öskar, flytväst, matsäck, kaffetermos mm. Mycket grejor blir det.
Efter en knapp timme svängde jag ned mot bryggorna och lastade snabbt av båt och alla prylar. Förväntan låg skälvande i luften. Inte över att jag skulle få mycket fisk (eller ens någon) utan bara över att jag skulle få kasta konstgjorda beten igen.
Redo för premiärJag styrde ut på det vansinnigt kalla vattnet (givaren sade mellan 0,03 – 0,4 grader). Det var svävande tailbeten som gällde, extremt långsamt hemtagna med långa vevstopp. Jag hittade lite betesfisk på lodet och några större individer på botten men allt var köldstelt och avstängt, precis som det brukar kunna vara vid dessa första trevande spinnförsök.
Efter halvtimme eller så gled jag upp längs en liten vassträcka där det blev något grundare. Jag bytte till en Westin Swim, ”Skitmört” och tänkte att lite rassel kanske skulle få igång någon av de halvfrusna gäddorna. Efter ett par kast högg det på rejält och känslan när kraften for genom lina, spö, rulle och upp i handen, armen och slutligen planterade sig i ryggmärgen – obeskrivlig. Som jag har längtat. Efter närmare fyra månaders uppehåll har man nästan glömt bort hur det känns. Ett hugg senare och allt är tillbaka. Jag är hemma igen, helt enkelt.
Skitfiske på er, så länge!
Läs mer på bloggen
