Lördag morgon. En minusgrad i luften, kraftig nordan och ett tunt, krispigt lager isig snö över norduppland. På mötesplatsen svängde en halvrisig Saab in försiktigt på sina slitna sommardäck. På taket låg träskbåten fastspänd. Dess aluminiumskrov blänkte till i strålkastarljuset när också Roger svängde in. Vi skulle på äventyr i ett nytt, litet och ofiskat vatten. Och något utav ett äventyr blev det också.
Roger packade in sig i min bil och vi åkte sakta norrut på de glashala vägarna. Först några mil på asfalt med sedan svängde vi av och de sista fem kilometrarna bestod av liten skogsväg. Framme vid den lilla skogssjön såg det riktigt hett ut. Otåliga lastade vi av träskbåten, kånkade den ned till sjön och gick sedan i omgångar över stock och sten med kastdäck, elmotor, batteri, bensinmotor, beten, spön och alla andra prylar man kan tänkas behöva. När vi var nästan klara med detta hörde jag Roger prata med någon och anade genast oråd. Jag gick tillbaka till bilen och där stod en arg och rultig jägare och gormade. ”Här får ni ju inte vara”. Jo, sa vi. Vi har fiskekort. Men efter en stunds dividerande visade det sig att inte mindre än tre jaktlag skulle bedriva jakt med kulvapen i skogarna runt sjön. Jag och Roger kände att det inte riktigt var värt att fiska just denna pöl med risk att bli beskjutna. Bära upp all packning igen, spänna fast båten på taket och åka till en annan sjö några mil bort. Vi tappade minst 1,5 timmes fisketid på detta konstaterade vi när vi styrde ut på en större sjö än planerat, där vinden nästan drog upp vita gäss.
Det aktuella vattnet har jag bara besökt vid två kortare tillfällen tidigare och har inte hunnit lära mig det alls. Vi provade klassiska vasskanter med pålandsvind, öar och mindre lävikar. Men det var avstängt och gruvligt trögt.
Glada fiskare, trots planändringen och den bitande nordanvinden.
Strax efter att bilden ovan togs bytte jag och Roger plats och jag tog över elmotorstyrandet. Det första som då händer är att jag böjer mig ned med spöt i ena handen och pysslar med något med andra handen. Det rycker till i spöt och något förvånad tittar jag upp. Naturligtvis har jag, för första gången, gjort en klassiker; linan fastsnurrad i elmotorn. Upp med motorn och skruva av propellern. Novis på elmotor som jag är trodde jag att sprinten i propelleraxeln satt fast och drog bara av propellern utan att tänka längre än så. Plums sa sprinten och sjönk. Nu hängde mörka moln över undertecknads huvud och svordomarna smattrade över den vindpinade vattenytan. Utan sprint – ingen elmotor. Ingen elmotor (och utan något drivankare med) – ingen chans till vettigt fiske i lätt båt med rådande vind. Det slog mig att jag hade kraftiga offsetkrokar till övers som jag kunde klippa en bit av i lagom längd. Samtidigt insåg Roger att han nog hade en reservdelssats till frontmonterad MinnKota längst ned i fiskeväskan. Mycket riktigt hittade han reserdelarna, sprintar fanns och de passade dessutom till min Shakespare. Lycka!
Vi fortsatte att beta av våra kanter och tillhåll med tailbeten, gummi och jerks. Men det enda som hände var små och ytterst försiktiga nafs. Plötsligt blev det bara lite tungt på min lina och jag ryckte loss mig från gräset. Men då sprattlade gräset lite och det kom upp en sjukligt smal liten fisk.
Tråkig kondition men vackert tecknad skogssjögädda.
Strax efter hade Roger ett mer rejält hugg men fisken tog Burten halvdant och hoppade av krokarna bredvid båten. Mer än så hände inte under detta märkliga pass. Hård och iskall vind, hagelskurar, ”fel” sjö och ganska ont om tid. Lite besegrade av förutsättningarna begav vi oss tillbaka till sjösättningsplatsen.
Urpackning
Ganska möra efter kyla och balansering i gungig båt styrde vi hemåt i den fullpackade Saaben. I bilens sköna värme kändes det nästan som man lika gärna hade kunnat vara hemma istället, en dag som denna. Men samtidigt hade vi också kunnat sitta i bilen överlyckliga över att vi krokat en 11-kilosfisk under passet. Sådant där vet man aldrig, och det är ju det som får en att, oavsett väder, bege sig ut igen och igen och igen…
Skitfiske på er, så länge!
Läs mer på bloggen
Roger packade in sig i min bil och vi åkte sakta norrut på de glashala vägarna. Först några mil på asfalt med sedan svängde vi av och de sista fem kilometrarna bestod av liten skogsväg. Framme vid den lilla skogssjön såg det riktigt hett ut. Otåliga lastade vi av träskbåten, kånkade den ned till sjön och gick sedan i omgångar över stock och sten med kastdäck, elmotor, batteri, bensinmotor, beten, spön och alla andra prylar man kan tänkas behöva. När vi var nästan klara med detta hörde jag Roger prata med någon och anade genast oråd. Jag gick tillbaka till bilen och där stod en arg och rultig jägare och gormade. ”Här får ni ju inte vara”. Jo, sa vi. Vi har fiskekort. Men efter en stunds dividerande visade det sig att inte mindre än tre jaktlag skulle bedriva jakt med kulvapen i skogarna runt sjön. Jag och Roger kände att det inte riktigt var värt att fiska just denna pöl med risk att bli beskjutna. Bära upp all packning igen, spänna fast båten på taket och åka till en annan sjö några mil bort. Vi tappade minst 1,5 timmes fisketid på detta konstaterade vi när vi styrde ut på en större sjö än planerat, där vinden nästan drog upp vita gäss.
Det aktuella vattnet har jag bara besökt vid två kortare tillfällen tidigare och har inte hunnit lära mig det alls. Vi provade klassiska vasskanter med pålandsvind, öar och mindre lävikar. Men det var avstängt och gruvligt trögt.
Glada fiskare, trots planändringen och den bitande nordanvinden.Strax efter att bilden ovan togs bytte jag och Roger plats och jag tog över elmotorstyrandet. Det första som då händer är att jag böjer mig ned med spöt i ena handen och pysslar med något med andra handen. Det rycker till i spöt och något förvånad tittar jag upp. Naturligtvis har jag, för första gången, gjort en klassiker; linan fastsnurrad i elmotorn. Upp med motorn och skruva av propellern. Novis på elmotor som jag är trodde jag att sprinten i propelleraxeln satt fast och drog bara av propellern utan att tänka längre än så. Plums sa sprinten och sjönk. Nu hängde mörka moln över undertecknads huvud och svordomarna smattrade över den vindpinade vattenytan. Utan sprint – ingen elmotor. Ingen elmotor (och utan något drivankare med) – ingen chans till vettigt fiske i lätt båt med rådande vind. Det slog mig att jag hade kraftiga offsetkrokar till övers som jag kunde klippa en bit av i lagom längd. Samtidigt insåg Roger att han nog hade en reservdelssats till frontmonterad MinnKota längst ned i fiskeväskan. Mycket riktigt hittade han reserdelarna, sprintar fanns och de passade dessutom till min Shakespare. Lycka!
Vi fortsatte att beta av våra kanter och tillhåll med tailbeten, gummi och jerks. Men det enda som hände var små och ytterst försiktiga nafs. Plötsligt blev det bara lite tungt på min lina och jag ryckte loss mig från gräset. Men då sprattlade gräset lite och det kom upp en sjukligt smal liten fisk.
Tråkig kondition men vackert tecknad skogssjögädda.Strax efter hade Roger ett mer rejält hugg men fisken tog Burten halvdant och hoppade av krokarna bredvid båten. Mer än så hände inte under detta märkliga pass. Hård och iskall vind, hagelskurar, ”fel” sjö och ganska ont om tid. Lite besegrade av förutsättningarna begav vi oss tillbaka till sjösättningsplatsen.
UrpackningGanska möra efter kyla och balansering i gungig båt styrde vi hemåt i den fullpackade Saaben. I bilens sköna värme kändes det nästan som man lika gärna hade kunnat vara hemma istället, en dag som denna. Men samtidigt hade vi också kunnat sitta i bilen överlyckliga över att vi krokat en 11-kilosfisk under passet. Sådant där vet man aldrig, och det är ju det som får en att, oavsett väder, bege sig ut igen och igen och igen…
Skitfiske på er, så länge!
Läs mer på bloggen
