I lördags blev det ett något oplanerat spinnfiskepass.
Var egentligen inte sådär jätteladdad. I ärlighetens namn har inte fiskesuget varit riktigt det rätta de senaste veckorna. Det har varit så mycket annat att stå i så fisket har tyvärr fått ta ett steg bakåt.
Men när solen bäddade in det frostbitna landskapet i en härlig värme och sjön glittrade alldeles blank, orkade jag inte hålla mig.
Satsade på ett område där botten långsamt grundar upp från 14 meter tills en långsträckt vasskant tar över och på mitten rinner ett utlopp från en mindre älv. Ett perfekt ställe som brukar hålla mycket småfisk.
Första driften lades nära vassen och medan elmotorn förflyttade mig framåt i ca 0,3 knop, piskades de yttersta vasstråna med kast efter kast. Vattentempen visade på 4,6 grader och jag valde beten med en lugn, vaggande gång. Bland jiggar gillar jag Eastfield Curlytail vars långa stjärt rör sig förföriskt lugnt vid långsam hemtagning samtidigt som kroppen vaggar oemotståndligt. Dexter Shad från Illex är en annan favorit i kallt vatten. Bland hårdbeten använder jag gärna en Westins Swim eller ett Tail-bete.
Första driften gav inget annat än en gammal kräftmjärde och till och med den var tom....
Andra driften lades en bit ut för att fiska av 3-5 meters kurvan men den dåliga koncentrationen började sätta sina spår. Jag vet inte hur eller varför. Men är du inte koncentrerad eller fiskar med dålig självkänsla, är det precis som om fiskarna känner av det. Som om du sänder ut några underliga signaler som fortplantar sig från ditt spö ner i vattnet. Är man inte taggad får man ingen fisk helt enkelt!
Men så plötsligt suger det till.
Ett slackhugg, mitt i ett långt vevstopp där Westins Swimmen långsamt dalat ner mot botten. Överraskningen är total efter tre timmars dängande utan så mycket som ett tjuvnyp.
Mothugget sitter inte som det ska. Fisken känns tung men kämpar inte emot i det kalla vattnet. Pumpar in den några meter men så....Ett ryck med huvudet, ett kast med kroppen och fisken går fri. Kvar är bara betets vikt i änden på linan och en tung uppgivenhet som befinner sig i båten.
Det här var kanske säsongens sista fisketur från båt.
Jag säger kanske. Just nu verkar kylan vara här för att stanna och det är minusgrader även på dagarna. Men till helgen ska det ju bli varmare så kanske.....
Tjipp//Micke
Läs mer på bloggen
Var egentligen inte sådär jätteladdad. I ärlighetens namn har inte fiskesuget varit riktigt det rätta de senaste veckorna. Det har varit så mycket annat att stå i så fisket har tyvärr fått ta ett steg bakåt.
Men när solen bäddade in det frostbitna landskapet i en härlig värme och sjön glittrade alldeles blank, orkade jag inte hålla mig.
Första driften lades nära vassen och medan elmotorn förflyttade mig framåt i ca 0,3 knop, piskades de yttersta vasstråna med kast efter kast. Vattentempen visade på 4,6 grader och jag valde beten med en lugn, vaggande gång. Bland jiggar gillar jag Eastfield Curlytail vars långa stjärt rör sig förföriskt lugnt vid långsam hemtagning samtidigt som kroppen vaggar oemotståndligt. Dexter Shad från Illex är en annan favorit i kallt vatten. Bland hårdbeten använder jag gärna en Westins Swim eller ett Tail-bete.
Första driften gav inget annat än en gammal kräftmjärde och till och med den var tom....
Andra driften lades en bit ut för att fiska av 3-5 meters kurvan men den dåliga koncentrationen började sätta sina spår. Jag vet inte hur eller varför. Men är du inte koncentrerad eller fiskar med dålig självkänsla, är det precis som om fiskarna känner av det. Som om du sänder ut några underliga signaler som fortplantar sig från ditt spö ner i vattnet. Är man inte taggad får man ingen fisk helt enkelt!
Men så plötsligt suger det till.
Ett slackhugg, mitt i ett långt vevstopp där Westins Swimmen långsamt dalat ner mot botten. Överraskningen är total efter tre timmars dängande utan så mycket som ett tjuvnyp.
Mothugget sitter inte som det ska. Fisken känns tung men kämpar inte emot i det kalla vattnet. Pumpar in den några meter men så....Ett ryck med huvudet, ett kast med kroppen och fisken går fri. Kvar är bara betets vikt i änden på linan och en tung uppgivenhet som befinner sig i båten.
Det här var kanske säsongens sista fisketur från båt.
Jag säger kanske. Just nu verkar kylan vara här för att stanna och det är minusgrader även på dagarna. Men till helgen ska det ju bli varmare så kanske.....
Tjipp//Micke
Läs mer på bloggen
