Igår var det ismete igen. För tredje gången denna issäsong besöktes hemmavattnet. Men för första gången valdes en ny del av sjön som aldrig provats av oss förut, åtminstone inte från isen.
Jag och Aleksander möttes vid 07.00 och påbörjade en väl skumpig färd över stock och sten med våra tungt lastade pulkor. Min består av en gammal snowracer med en större packlåda i plast ovanpå, fastsurrad med buntband. Detta ekipage välte två gånger innan vi hunnit ned till sjön och svordomarna flög mellan träden.
Väl på isen valde vi att gå till en vik där jag haft ganska bra vårfiske tidigare. Sexton hål borrades, över ett ganska stort område, och snart nog satt alla spön ute, agnade med död sill.
Skåror i skinnet för extra doftspridning och gummisnodd för att gäddorna inte ska kunna sno sillen utan att fastna. Inget som hjälpte mig det minsta denna söndag.
När allt var klart inleddes den sedvanliga väntan. Dött bete tar tid på sig att locka, helt enkelt. Inget passar då bättre än en brasa och en kopp varmt kaffe. Om man nu inte skulle råka få en present, förstås. Och det var precis vad som hände. Aleksander, som till vardags har ett närmast sjukligt intresse av att köpa och sälja beten, lyckades få tag på ett gäng McTail v.1:or. – Får du en slow sink i mälarfärg till övers vill jag köpa, sa jag. Och så blev det, även om han inte ville ha betalt.
Så vackert, tack kompis!
Tiden rann iväg mellan eldning, skitsnack och oräkneliga koppar kaffe. Efter drygt två timmar hade vi bara haft ett bomfäll där min sill satt kvar men gäddan var borta (förmodligen en snipa som nafsat). Då såg jag hur en av Aleksanders vippor började buga djupt i hålet för att sedan sprätta upp, vajandes i den grådisiga februariluften. Vi sprang och väl framme syntes linan rinna av rullen. Alltid ett bra tecken. Aleksander satte mothugget och en lite bättre fisk svarade i andra änden. Efter några rusningar kunde en helt ok första*gädda landas.
Efter att*fisken simmat tillbaka skulle Aleksander precis agna med ny sill när en pingla ljöd bakom oss. I hålet närmast var det nytt fäll på ett av mina spön. Jag sprang dit men linan stod still och det såg inte ut som om särskilt mycket hade lämnat rullen. Ett visst motstånd kändes men det kunde lika gärna ha varit växter. Jag gjorde mothugg med samma resultat som mitt tidigare fäll; ett tomt svar och en sill utan vidare bitmärken som kom upp ur hålet. Vad fan?! Surt när fällen är så få men det är ju sådant som händer när mindre fiskar gapar efter mycket.
Vi återgick till baslägret där en ny väntan inleddes. Efter en god stund fick Aleksander ett till fäll, i samma hål som tidigare. Proceduren upprepades även för honom, dvs en till gädda i ungefär samma storleksklass.
Denna dock lite mer välmatad än den första.
Roligare än så blev inte detta supertröga ismetepass. Jag skrev, för andra gången någonsin, bom i isprotokollet. Anmärkningsvärt är att båda dessa bompass skedde denna säsong. Och båda på hemmavattnet. Det är som*om mitt och sjöns förhållande, som var högst ansträngt i höstas, fortfarande knakar i fogarna. Att hatkärleken jag känner till detta nyckfulla vatten rentav är besvarad? Nej, om man plockar bort dramatiken ur det hela så var det bara en sådan dag. Gäddorna var inte hungriga och de få som ändå blev sugna valde inte mina sillar. Sådant som händer men surt lika väl. Jag önskar förstås att jag kunde dra till med någon coolare bortförklaring. Som att ”det var en satsning på storgädda som inte gick hem denna gång.” En satsning där ”det krävs mycket pannben och där huggen är få men stora.” Men det skulle inte vara sanningsenligt. Jag bommade bara. Inte mer än så.
Skitfiske på er, så länge!
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
Jag och Aleksander möttes vid 07.00 och påbörjade en väl skumpig färd över stock och sten med våra tungt lastade pulkor. Min består av en gammal snowracer med en större packlåda i plast ovanpå, fastsurrad med buntband. Detta ekipage välte två gånger innan vi hunnit ned till sjön och svordomarna flög mellan träden.
Väl på isen valde vi att gå till en vik där jag haft ganska bra vårfiske tidigare. Sexton hål borrades, över ett ganska stort område, och snart nog satt alla spön ute, agnade med död sill.
Skåror i skinnet för extra doftspridning och gummisnodd för att gäddorna inte ska kunna sno sillen utan att fastna. Inget som hjälpte mig det minsta denna söndag.När allt var klart inleddes den sedvanliga väntan. Dött bete tar tid på sig att locka, helt enkelt. Inget passar då bättre än en brasa och en kopp varmt kaffe. Om man nu inte skulle råka få en present, förstås. Och det var precis vad som hände. Aleksander, som till vardags har ett närmast sjukligt intresse av att köpa och sälja beten, lyckades få tag på ett gäng McTail v.1:or. – Får du en slow sink i mälarfärg till övers vill jag köpa, sa jag. Och så blev det, även om han inte ville ha betalt.
Så vackert, tack kompis!Tiden rann iväg mellan eldning, skitsnack och oräkneliga koppar kaffe. Efter drygt två timmar hade vi bara haft ett bomfäll där min sill satt kvar men gäddan var borta (förmodligen en snipa som nafsat). Då såg jag hur en av Aleksanders vippor började buga djupt i hålet för att sedan sprätta upp, vajandes i den grådisiga februariluften. Vi sprang och väl framme syntes linan rinna av rullen. Alltid ett bra tecken. Aleksander satte mothugget och en lite bättre fisk svarade i andra änden. Efter några rusningar kunde en helt ok första*gädda landas.
Efter att*fisken simmat tillbaka skulle Aleksander precis agna med ny sill när en pingla ljöd bakom oss. I hålet närmast var det nytt fäll på ett av mina spön. Jag sprang dit men linan stod still och det såg inte ut som om särskilt mycket hade lämnat rullen. Ett visst motstånd kändes men det kunde lika gärna ha varit växter. Jag gjorde mothugg med samma resultat som mitt tidigare fäll; ett tomt svar och en sill utan vidare bitmärken som kom upp ur hålet. Vad fan?! Surt när fällen är så få men det är ju sådant som händer när mindre fiskar gapar efter mycket.
Vi återgick till baslägret där en ny väntan inleddes. Efter en god stund fick Aleksander ett till fäll, i samma hål som tidigare. Proceduren upprepades även för honom, dvs en till gädda i ungefär samma storleksklass.
Denna dock lite mer välmatad än den första.Roligare än så blev inte detta supertröga ismetepass. Jag skrev, för andra gången någonsin, bom i isprotokollet. Anmärkningsvärt är att båda dessa bompass skedde denna säsong. Och båda på hemmavattnet. Det är som*om mitt och sjöns förhållande, som var högst ansträngt i höstas, fortfarande knakar i fogarna. Att hatkärleken jag känner till detta nyckfulla vatten rentav är besvarad? Nej, om man plockar bort dramatiken ur det hela så var det bara en sådan dag. Gäddorna var inte hungriga och de få som ändå blev sugna valde inte mina sillar. Sådant som händer men surt lika väl. Jag önskar förstås att jag kunde dra till med någon coolare bortförklaring. Som att ”det var en satsning på storgädda som inte gick hem denna gång.” En satsning där ”det krävs mycket pannben och där huggen är få men stora.” Men det skulle inte vara sanningsenligt. Jag bommade bara. Inte mer än så.
Skitfiske på er, så länge!
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
