Alla gäddfiskare (alla sportfiskare överhuvudtaget) har tröga och svåra dagar.*Betesfiskar och gäddor i de flesta vatten beter sig olika från såväl dag till dag som från år till år ibland. Frustrerade men ändå glada nöter vi frenetiskt vidare*trots bompass i spöregn eller snöstormar. Och vi gör det för de där passen då allting stämmer. De där dagarna som plötsligt dyker upp då alla parametrar*korsas och flätas samman i symbios. De där turerna då gäddfisket är galet, huggen explosiva och*de stora kommer upp.
Man kan*stå ut med*trögt fiske ganska länge när man vet att glansdagarna kommer.*”Den som*väntar på något gott”… och så vidare. Men det finns en gräns. En nivå av ska-det-behöva-vara-så-här-det-är-ju-faktiskt-inte-rimligt som inte gärna överskrids. Då uppstår nämligen ett obekvämt tvivel, ett punkterat självförtroende, som ställer frågan; är jag verkligen så här dålig?
Jag väljer att svara nej på den frågan och streta vidare uppför min branta uppförsbacke. Hemmavattnet har jag ju valt själv och visste på sätt och vis vad jag gav mig in i. Hela sjön är jättegrund. Den släta dybottnen ser exakt likadan ut överallt. Inga djuphålar, inga stenar. På sommaren är den totalt igenväxt och i skrivande stund*begränsar denna vissna växtlighet fortfarande fisket på stora områden. Det går inte att ta minsta hjälp av ekolod för att*hitta betesfisk eller därom utröna något mönster i deras beteende. Tidig höst syns stimmen ofta men*från mitten av oktober fram till isläggning är de som bortblåsta.*Det blir ett frenetiskt och tidskrävande sökande. För att toppa det hela beter sig både betesfisk och gäddor olika från år till år. Hösten 2014 hittade jag de stora fiskarna i små vassfickor på*extremt grunt vatten. Förra året stod de mitt ute i sjön vid samma tid och vattentemperatur. I år hittar jag dem inte alls och har (än så länge)*ingen aning.
Men byt sjö då för fan, kanske ni tänker?*En tanke som trängt sig in i mitt huvud okänt antal gånger. Men med en blandning av dum envishet och tidsbrist stannar jag kvar. Det handlar om antal effektiva fisketimmar per vecka. Åka långt och fiska mindre? Eller åka kort och fiska mer och oftare? Jag kanske ska tillägga också att båten i ”min” sjö är högst stationär och att trailerbart ekipage saknas. Jag fiskar förstås i andra vatten också. Men överlag nöter jag vidare i samma sjö*trots att jag för tillfället står och stampar utan någon som helst fiskemässig utveckling i sikte.
Efter en hel september och snart hel oktober utan någon som helst framgång börjar dock*både självförtroendet och tålamodet att svikta rejält. När jag dessutom*insåg att mitt senaste lyckade pass var i början av maj sviktade det inte längre bara. Det*rasade. Därav detta blogginlägg. Föranlett av ett pass i söndags i konstant regn*med utdelningen; två snipor på 4,5 timme.
Rådvill och mer än tillåtligt bitter är jag nu en stukad sportfiskare som med stort nöje ska kasta mig ut på samma sjö nästa helg igen. Vad annat kan man göra? Strunta i att fiska och sitta hemma och tycka synd om sig själv? Skulle inte tro det. Plötsligt vänder det!
Skitfiske på er, så länge!
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
Man kan*stå ut med*trögt fiske ganska länge när man vet att glansdagarna kommer.*”Den som*väntar på något gott”… och så vidare. Men det finns en gräns. En nivå av ska-det-behöva-vara-så-här-det-är-ju-faktiskt-inte-rimligt som inte gärna överskrids. Då uppstår nämligen ett obekvämt tvivel, ett punkterat självförtroende, som ställer frågan; är jag verkligen så här dålig?
Jag väljer att svara nej på den frågan och streta vidare uppför min branta uppförsbacke. Hemmavattnet har jag ju valt själv och visste på sätt och vis vad jag gav mig in i. Hela sjön är jättegrund. Den släta dybottnen ser exakt likadan ut överallt. Inga djuphålar, inga stenar. På sommaren är den totalt igenväxt och i skrivande stund*begränsar denna vissna växtlighet fortfarande fisket på stora områden. Det går inte att ta minsta hjälp av ekolod för att*hitta betesfisk eller därom utröna något mönster i deras beteende. Tidig höst syns stimmen ofta men*från mitten av oktober fram till isläggning är de som bortblåsta.*Det blir ett frenetiskt och tidskrävande sökande. För att toppa det hela beter sig både betesfisk och gäddor olika från år till år. Hösten 2014 hittade jag de stora fiskarna i små vassfickor på*extremt grunt vatten. Förra året stod de mitt ute i sjön vid samma tid och vattentemperatur. I år hittar jag dem inte alls och har (än så länge)*ingen aning.
Men byt sjö då för fan, kanske ni tänker?*En tanke som trängt sig in i mitt huvud okänt antal gånger. Men med en blandning av dum envishet och tidsbrist stannar jag kvar. Det handlar om antal effektiva fisketimmar per vecka. Åka långt och fiska mindre? Eller åka kort och fiska mer och oftare? Jag kanske ska tillägga också att båten i ”min” sjö är högst stationär och att trailerbart ekipage saknas. Jag fiskar förstås i andra vatten också. Men överlag nöter jag vidare i samma sjö*trots att jag för tillfället står och stampar utan någon som helst fiskemässig utveckling i sikte.
Efter en hel september och snart hel oktober utan någon som helst framgång börjar dock*både självförtroendet och tålamodet att svikta rejält. När jag dessutom*insåg att mitt senaste lyckade pass var i början av maj sviktade det inte längre bara. Det*rasade. Därav detta blogginlägg. Föranlett av ett pass i söndags i konstant regn*med utdelningen; två snipor på 4,5 timme.
Rådvill och mer än tillåtligt bitter är jag nu en stukad sportfiskare som med stort nöje ska kasta mig ut på samma sjö nästa helg igen. Vad annat kan man göra? Strunta i att fiska och sitta hemma och tycka synd om sig själv? Skulle inte tro det. Plötsligt vänder det!
Skitfiske på er, så länge!
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
