Då var det äntligen dags igen... Efter 3 års slit får man äntligen lön för mödan. Efter otaliga timmar och många misslyckanden kommer äntligen en dag igen när man träffar rätt med tid, plats, bete osv. ”Timmarna till kontot” har äntligen gett den utdelning som man arbetat så hårt för – Ett nytt personbästa på Gädda!
För min del har familjesituationen, jobb och en hel del (påhittade) måsten på senare år gjort att man blivit tvungen att planera fiskepassen allt noggrannare. Många gånger har man funderat över hur bra make och pappa man egentligen är, när man spenderat en hel ledig dag, klockan runt, från mörker till mörker, i jakt på gäddan utan någon som helst utdelning. Att packa ihop grejerna efter ett misslyckat seriöst gäddpass är då rätt nedbrytande. Ofta sitter man dessutom och väntar ut de sista ljusa minuterna i väntan på ett mirakel, för att sedan vara tvungen stressa arslet av sig för att hinna hem enligt överenskommet – Vilket man givetvis ändå inte hinner! Balansgången med att räcka till på alla plan, med att hålla alla nöjda och med att hålla koll på sitt eget mentala välbefinnande blir ibland en berg-och-dalbana utan dess like... Lik förbannat kan man ändå inte bara lägga av och kasta in handduken. Man bara måste ut och ge dem ett nytt försök. Guldfiskminnet gör sitt och så snart det hittas en lucka åker man iväg igen... För förr eller senare måste man ju pricka rätt?
Och så händer det, som en blixt från en klar himmel slår hon till. Inte heller denna gång på en riktad långsatsning, eller en välplanerad resa. Ett kort spontanpass blir ännu kortare än planerad, när man suttit med famnen full och just återutsatt ett nytt personbästa. Oförmögen att ens lyckas återuppta fisket sitter man stirrig i båten och undrar vad man just fått uppleva...
För nära två veckor sedan ringde jag Frank när jag var på väg hem från arbetet. Schemat visade att jag kunde slippa iväg på några timmars fiske därpå följande dag. Under hösten har jag samarbetet lite med Frank angående fisket ur båt, eftersom jag sålde bort min gamla skuta i slutet av sommaren. Frank berättade att hans båt var ledig och han satte batteriet till ekolodet och laddas över natten.
D-day… Med en halvunderlig harmoni i kroppen gick jag ner när klockan ringde, laddade kaffekokaren, packade något smått att äta, för att sedan slå mig ner med surfplattan och läsa tidningen!?! Detta är absolut inte likt mina morgonrutiner, när det står gäddfiske på schemat… Oftast känns det som att man redan när man slår upp ögonen är lite försenad. Stresshormonerna skjuter i höjden redan innan man hunnit stänga dörren efter sig och sannolikheten att man får med allt tilltänkt under morgonkaoset är väl närapå obefintlig. Nåväl, jag kom mig iväg och vid 8-tiden sjösatte jag båten.
Tanken var att jag skulle satsa främst på trolling och nöta ett område som tidigare år gett ett antal finare gäddor. Jag påbörjade fisket och tänkte nöta dagen ut med 4 spön. Till en början fiskade jag endast med gamla klassiker, så som Westins jättar och Zalt wobblers.
Den underliga harmonin höll i sig, trots att det var riktigt lugnt den första timmen från morgonen. Jag lyckades lokalisera några mindre områden där det fanns gott om betesfisk och gnuggade av dessa gång efter annan. Efter 2 timmar hade jag endast haft två missade hugg på mina beten. Jag grävde i lådorna rätt flitigt vid det här laget och bland annat gummi från RB-Baits fick tid i vattnet.
Från 10-tiden verkade gäddorna lite aktivare och jag lyckades peta upp ett par exemplar av mindre kaliber, samt en 93-centare i fin kondition.
Gäddorna verkade vara mera intresserade ju längre dagen gick. Inga häftiga dubbelhugg eller så, men det blev aldrig riktigt trögt eller hopplöst.
Några minuter efter 11 högg det på ett av paravanspöna. På samma gång som jag slänger mig över spöet och sliter det ur hållaren kastar jag en blick över axeln. Gäddan bryter ytan med en fin virvel och jag bedömer henne till: ”kanske en sjua”... För att hålla koll på ekipaget vill jag ogärna dra ur växeln och stanna båten – Ju mindre trassel desto bättre, för i vattnet finns ju fortfarande 3 fiskande beten som jag på inget vis lyckas veva hem medan jag drillar gäddan som nyss högg. Jag känner på fisken en stund försöker vinna lite lina, men gäddan verkar förlita sig på sin vikt och vi drar rätt jämt. Till saken hör, att gäddan drillades på ett av de nyinskaffade trollingspöna vars rullar jag laddat med nylånlina. Detta påverkade naturligtvis drillningen, i och med att gäddan högg på ett rätt så långt släpp bakom båten. ”Gummibandseffekten” gjorde mig smått osäker och obekväm med drillnigen, eftersom jag så sällan drillar fisk med nylånlina.
Hursomhelst – Den uppskattade sjuan började plötsligt växa, när jag kände hur pass tungt det bara var att ”släpa” gäddan efter båten. Jag valde att stanna upp, förstås med risk för alla tiders trassel. I det här skedet hade jag dock insett, att gäddan troligtvis är bättre än en ”sjua”.
Nu var det lättare att få hem lite lina, men när gäddan närmade sig båten gick hon på djupet – och i sidled... Detta resulterade i att båten vände sig på tvären och gäddan simmade lugnt under två övriga linor i vattnet, som befann sig precis där de inte borde vara. Jag lyckades få tillbaka gäddan till rätt sida utan missöden, med att dyka över båtkanten med spöet och bogsera henne tillbaka under de två övriga linorna. I det här skedet kom hon upp så pass, att jag lyckades se hennes fulla längd intill båten... Nu växte "sjuan” med åtminstone ett par kilo och plötsligt var det rätt bråttom att fumla fram håven och försöka få den i skjutskick.
Detta är aningen pinsamt att erkänna... Jag hade sett att gäddan satt hyfsat med den bakre kroken av den omviktade Zalten i mungipan, men pga. allt yrande med linor kors och tvärs i vattnet försökte jag håva i panik... Nybörjarmisstag deluxe, och jag lyckades håva fast den främre kroken mitt i håvgarnet! Mitt i kaoset befann sig gäddan på ytan en bit från båten och jag insåg ganska snabbt, att detta är en fisk jag absolut inte vill förlora. Så vad gör man? Gäddan fast i betet, och betet fast i håvgarnet – Detta scenario brukar ju oftast inte sluta med eufori och glädjerop...
Att använda håven som man egentligen borde fanns ju inte längre på kartan, så med gemensamma krafter av håven och spöet drog jag försiktigt gäddan närmare båten. Hon kom upp intill båten och vände den, vad jag trodde, ”kroklösa” sidan mot mig. Utan att tveka en sekund dök jag ner, fattade gälgreppet och lyfte upp henne på kastdäcket.
Gäddan var fin, riktigt fin, men med 3 år av plussartorka var det svårt att uppskatta vad man just fångat. Längden fanns där helt klart, men konditionen var kanske inte den bästa...
Jag krokade loss gäddan så snabbt som möjligt, lade henne i vågsäcken och lyfte ner henne i vattnet för att vila. När kamera, måttband och våg var framplockade lyfte jag in gäddan igen. Längden var imponerande, något jag aldrig sett tidigare.
Måttbandet visade 120,5 cm! Bara längden i sig är ju en milstolpe, så först efter ett par kontrollmätningar vågade jag plocka fram vågen.
Vågen stannade på 11,60 kg! Omkretsen mättes till 53 cm. Ett nytt personbästa, efter 3 års slit och en hel del osunda påhitt. Trägen vinner – Timmar till kontot – Payday!
Med facit i hand kan jag väl med mig själv även konstatera, att jag rätt ofta stirrar mig blind på vad vågen visar. Hysterin kring 10-kilos gäddan kommer väl alltid att finnas där, mer eller mindre. Dock har jag försökt, att även uppskatta det som Frank talade om i ett tidigare inlägg. Dvs. om gäddan hamnar lite under strecket... Det är fortfarande en fin fisk, och även om inte fångstmannen inser värdet, så förtjänar även en 8- eller 9-kilos fisk samma respekt som en ”plussare”.
Men som sagt, ”Trägen vinner” - Förr eller senare sker det. Hon orkar inte bita ihop och ignorera dig i alla evighet. Håll fanan högt och ut och nöta - Vi är mitt i en av de bästa årstiderna för fiske efter storgädda, så kör hårt och håll i grejerna!
Over and Out!
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
För min del har familjesituationen, jobb och en hel del (påhittade) måsten på senare år gjort att man blivit tvungen att planera fiskepassen allt noggrannare. Många gånger har man funderat över hur bra make och pappa man egentligen är, när man spenderat en hel ledig dag, klockan runt, från mörker till mörker, i jakt på gäddan utan någon som helst utdelning. Att packa ihop grejerna efter ett misslyckat seriöst gäddpass är då rätt nedbrytande. Ofta sitter man dessutom och väntar ut de sista ljusa minuterna i väntan på ett mirakel, för att sedan vara tvungen stressa arslet av sig för att hinna hem enligt överenskommet – Vilket man givetvis ändå inte hinner! Balansgången med att räcka till på alla plan, med att hålla alla nöjda och med att hålla koll på sitt eget mentala välbefinnande blir ibland en berg-och-dalbana utan dess like... Lik förbannat kan man ändå inte bara lägga av och kasta in handduken. Man bara måste ut och ge dem ett nytt försök. Guldfiskminnet gör sitt och så snart det hittas en lucka åker man iväg igen... För förr eller senare måste man ju pricka rätt?
Och så händer det, som en blixt från en klar himmel slår hon till. Inte heller denna gång på en riktad långsatsning, eller en välplanerad resa. Ett kort spontanpass blir ännu kortare än planerad, när man suttit med famnen full och just återutsatt ett nytt personbästa. Oförmögen att ens lyckas återuppta fisket sitter man stirrig i båten och undrar vad man just fått uppleva...
För nära två veckor sedan ringde jag Frank när jag var på väg hem från arbetet. Schemat visade att jag kunde slippa iväg på några timmars fiske därpå följande dag. Under hösten har jag samarbetet lite med Frank angående fisket ur båt, eftersom jag sålde bort min gamla skuta i slutet av sommaren. Frank berättade att hans båt var ledig och han satte batteriet till ekolodet och laddas över natten.
D-day… Med en halvunderlig harmoni i kroppen gick jag ner när klockan ringde, laddade kaffekokaren, packade något smått att äta, för att sedan slå mig ner med surfplattan och läsa tidningen!?! Detta är absolut inte likt mina morgonrutiner, när det står gäddfiske på schemat… Oftast känns det som att man redan när man slår upp ögonen är lite försenad. Stresshormonerna skjuter i höjden redan innan man hunnit stänga dörren efter sig och sannolikheten att man får med allt tilltänkt under morgonkaoset är väl närapå obefintlig. Nåväl, jag kom mig iväg och vid 8-tiden sjösatte jag båten.
Tanken var att jag skulle satsa främst på trolling och nöta ett område som tidigare år gett ett antal finare gäddor. Jag påbörjade fisket och tänkte nöta dagen ut med 4 spön. Till en början fiskade jag endast med gamla klassiker, så som Westins jättar och Zalt wobblers.
Den underliga harmonin höll i sig, trots att det var riktigt lugnt den första timmen från morgonen. Jag lyckades lokalisera några mindre områden där det fanns gott om betesfisk och gnuggade av dessa gång efter annan. Efter 2 timmar hade jag endast haft två missade hugg på mina beten. Jag grävde i lådorna rätt flitigt vid det här laget och bland annat gummi från RB-Baits fick tid i vattnet.
Från 10-tiden verkade gäddorna lite aktivare och jag lyckades peta upp ett par exemplar av mindre kaliber, samt en 93-centare i fin kondition.
Gäddorna verkade vara mera intresserade ju längre dagen gick. Inga häftiga dubbelhugg eller så, men det blev aldrig riktigt trögt eller hopplöst.
Några minuter efter 11 högg det på ett av paravanspöna. På samma gång som jag slänger mig över spöet och sliter det ur hållaren kastar jag en blick över axeln. Gäddan bryter ytan med en fin virvel och jag bedömer henne till: ”kanske en sjua”... För att hålla koll på ekipaget vill jag ogärna dra ur växeln och stanna båten – Ju mindre trassel desto bättre, för i vattnet finns ju fortfarande 3 fiskande beten som jag på inget vis lyckas veva hem medan jag drillar gäddan som nyss högg. Jag känner på fisken en stund försöker vinna lite lina, men gäddan verkar förlita sig på sin vikt och vi drar rätt jämt. Till saken hör, att gäddan drillades på ett av de nyinskaffade trollingspöna vars rullar jag laddat med nylånlina. Detta påverkade naturligtvis drillningen, i och med att gäddan högg på ett rätt så långt släpp bakom båten. ”Gummibandseffekten” gjorde mig smått osäker och obekväm med drillnigen, eftersom jag så sällan drillar fisk med nylånlina.
Hursomhelst – Den uppskattade sjuan började plötsligt växa, när jag kände hur pass tungt det bara var att ”släpa” gäddan efter båten. Jag valde att stanna upp, förstås med risk för alla tiders trassel. I det här skedet hade jag dock insett, att gäddan troligtvis är bättre än en ”sjua”.
Nu var det lättare att få hem lite lina, men när gäddan närmade sig båten gick hon på djupet – och i sidled... Detta resulterade i att båten vände sig på tvären och gäddan simmade lugnt under två övriga linor i vattnet, som befann sig precis där de inte borde vara. Jag lyckades få tillbaka gäddan till rätt sida utan missöden, med att dyka över båtkanten med spöet och bogsera henne tillbaka under de två övriga linorna. I det här skedet kom hon upp så pass, att jag lyckades se hennes fulla längd intill båten... Nu växte "sjuan” med åtminstone ett par kilo och plötsligt var det rätt bråttom att fumla fram håven och försöka få den i skjutskick.
Detta är aningen pinsamt att erkänna... Jag hade sett att gäddan satt hyfsat med den bakre kroken av den omviktade Zalten i mungipan, men pga. allt yrande med linor kors och tvärs i vattnet försökte jag håva i panik... Nybörjarmisstag deluxe, och jag lyckades håva fast den främre kroken mitt i håvgarnet! Mitt i kaoset befann sig gäddan på ytan en bit från båten och jag insåg ganska snabbt, att detta är en fisk jag absolut inte vill förlora. Så vad gör man? Gäddan fast i betet, och betet fast i håvgarnet – Detta scenario brukar ju oftast inte sluta med eufori och glädjerop...
Att använda håven som man egentligen borde fanns ju inte längre på kartan, så med gemensamma krafter av håven och spöet drog jag försiktigt gäddan närmare båten. Hon kom upp intill båten och vände den, vad jag trodde, ”kroklösa” sidan mot mig. Utan att tveka en sekund dök jag ner, fattade gälgreppet och lyfte upp henne på kastdäcket.
Gäddan var fin, riktigt fin, men med 3 år av plussartorka var det svårt att uppskatta vad man just fångat. Längden fanns där helt klart, men konditionen var kanske inte den bästa...
Jag krokade loss gäddan så snabbt som möjligt, lade henne i vågsäcken och lyfte ner henne i vattnet för att vila. När kamera, måttband och våg var framplockade lyfte jag in gäddan igen. Längden var imponerande, något jag aldrig sett tidigare.
Vågen stannade på 11,60 kg! Omkretsen mättes till 53 cm. Ett nytt personbästa, efter 3 års slit och en hel del osunda påhitt. Trägen vinner – Timmar till kontot – Payday!
Med facit i hand kan jag väl med mig själv även konstatera, att jag rätt ofta stirrar mig blind på vad vågen visar. Hysterin kring 10-kilos gäddan kommer väl alltid att finnas där, mer eller mindre. Dock har jag försökt, att även uppskatta det som Frank talade om i ett tidigare inlägg. Dvs. om gäddan hamnar lite under strecket... Det är fortfarande en fin fisk, och även om inte fångstmannen inser värdet, så förtjänar även en 8- eller 9-kilos fisk samma respekt som en ”plussare”.
 |
| På väg tillbaka till friheten... |
Oundvikligen så måste man med jämna mellanrum få någon form av utdelning för att känna att man vet vad man håller på med. Med dålig flyt kan man ibland fiska rätt länge utan mycket att rapportera. Jag har själv upplevt tider när jag nästan fiskat sönder mig utan ens en metersfisk. Eller i alla fall något utöver det vanliga, som skulle kunna rädda säsongen. Vi behöver alla någon form av bekräftelse och ju mera man satsar och ju mera man spenderar, desto mera kan man själv tycka man är värd lite utdelning...
Men som sagt, ”Trägen vinner” - Förr eller senare sker det. Hon orkar inte bita ihop och ignorera dig i alla evighet. Håll fanan högt och ut och nöta - Vi är mitt i en av de bästa årstiderna för fiske efter storgädda, så kör hårt och håll i grejerna!
Over and Out!
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
