Tafsen – det robusta skyddet mellan vassa tänder och lina. Den är förstås ett måste vid gäddfiske men vilken slags tafs ska man ha? Och i vilket material? Det är ju en hel djungel därute. Singel strand, 7 strand, 18 strand, nickel coated, carbon coated, osv. Och det är bara på wire-fronten (där man också måste fråga sig om man vill stänga öglorna med wirelås, knyta eller elda). Sedan kommer vi till det mest populära valet; fluorocarbonen.
Jag började fiska med FC för tre år sedan, Savage Gears populära 100% Flurocarbon, 0,9 mm. Efter fem fisketurer hade jag tappat två fina beten då gäddor bitit av materialet. Inte vid knutarna (då man hade kunnat misstänka slarv från min sida) utan mitt på tafsarna. Sedan hör man om många andra som aldrig varit med om detta. Kanske min rulle FC var ett måndagsexemplar? Vad vet jag men själva vetskapen att risken fanns att tafsen kunde bitas av gjorde att jag valde bort det och köpte wire istället. Mustads Nickel Coated Wire och wirelås har varit min melodi sedan dess. Ett billigt material som är enkelt att jobba med men som slits ganska fort. Jag har varit nöjd med denna wire men känner att det är dags att prova något nytt. Hur ska man annars utvecklas?, tänker jag. Nu blir det därför nylon.
Varför nylon, kanske ni undrar? Kalla det en känsla, bara. Jag har hört flertalet gäddfiskare som bytt bort FC mot nylon (eller monofilament, som det så fint heter på vårt andra språk). De menar att nylon inte fransar sig lika lätt (alltså mer slitstarkt) samt är något stummare än fluorocarbon. Värt att pröva, tänkte jag och köpte en rulle Strike Wire Shock Leader 1,17 mm nylon. Sedan var det dags att knyta detta och jädrar så svårt det var. Kan ju också bero på att jag inte alls har vanan inne. Jag provade med dubbla wirelås också men det blev inte 100-procentigt. Jag ville ha en ögleknut så beteslåset kan röra sig fritt och därmed gick den klassiska grinnerknuten bort. Efter att ha provat ett gäng olika knutar, som blev mer eller mindre värdelösa och groteska, så hittade jag en som funkade; bight knot.
Det finns säkert de som sitter på bättre knutar. Kanske också mer lättknutna. Men jag ledsnade lite på att leta efter att ha hittat denna, som är enkel nog och urstark. Det mest intressanta är kanske huruvida knuten ”kryper” upp av sig själv vilket tydligen kan vara lätt hänt med ett material i denna tjocklek. Inget tyder på att denna knut gör det.
Så med detta sagt går vi loss på hur jag gick tillväga. Detta behövs:
Börja med att klippa av önskad tafslängd (räkna med att nästan 25 cm försvinner i knutar + överflödigt material som behövs för att kunna knyta denna knut). Trä på lekandet ca 10-15 cm in på linan och vik ihop.
Bilda en ögla med den dubbla linan och håll fast öglan med tummen.
Vira ändbiten med lekandet en gång till över huvudlinan och trä sedan genom öglan (den under tummen) underifrån och upp (se översta bilden). Så här ser det då ut:
Fukta knuten noga och ”tryck” knuten lite nedåt, mot lekandet för att hindra att den slutliga öglan blir allt för stor.
Ta tag i lekandet med tång eller sätt fast det i en spik eller dylikt som i sin tur är fastsatt i ett skruvstäd. Tajta till knuten genom att ömsom dra i huvudlinan och linänden.
Dra för glatta livet tills knuten är så tajt som möjligt. Gör sedan på samma sätt med beteslåset. Ta sedan tag i var sin ände och dra ytterligare, Alternativt kan man trä en kraftig spik genom lekandeöglan, fästa beteslåset (via t ex. hoptvinnad flätlina eller något annat starkt) i en tyngd på ca 15 kg och lyfta det hela.
Nu är knutarna så tajta som de kommer att bli. Klipp av överflödigt ändmaterial men lämna ca 1 cm. Nu ska det eldas! Ta tag om öglan och huvudlinan och böj så att stumpen från linänden ensam sticker ut.
Värm försiktigt tills materialet smälter ned mot knuten och tryck till med fuktat finger på stumpen strax innan knuten nås. På detta sätta skapas en ”hulling” som blir en extra gardering ifall stumpen ändå försöker vandra genom knuten. Var försiktiga här så att inte huvudlinan blir svedd och därmed försvagad. Gör likadant i andra änden av tafsen. Nu är det nästan klart men en detalj återstår; att räta ut öglorna.
Bight-knuten gör att öglorna ser ut så här och det vill man ju inte.
Koka upp vatten, dra av kastrullen från värmen och doppa ned öglan i ca 5 sekunder.
Ta upp och håll öglan som du vill att den ska formas en stund tills materialet svalnat. Klart! Detta är också metoden för att räta ut hela tafsar som legat ihoprullade i fiskeväskan ett tag. Doppa ner hela tafsen i hett vatten med hjälp av en tång och håll i några sekunder. Ta upp och sträck ut tafsen medan den svalnar. Sedan*är den rak och fin.
Färdig tafs med raka öglor och relativt små och urstarka knutar som inte ”vandrar” upp av sig själva i första taget.
Nu är det bara att ut och dänga! Lycka till och skitfiske på er, så länge!
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
Jag började fiska med FC för tre år sedan, Savage Gears populära 100% Flurocarbon, 0,9 mm. Efter fem fisketurer hade jag tappat två fina beten då gäddor bitit av materialet. Inte vid knutarna (då man hade kunnat misstänka slarv från min sida) utan mitt på tafsarna. Sedan hör man om många andra som aldrig varit med om detta. Kanske min rulle FC var ett måndagsexemplar? Vad vet jag men själva vetskapen att risken fanns att tafsen kunde bitas av gjorde att jag valde bort det och köpte wire istället. Mustads Nickel Coated Wire och wirelås har varit min melodi sedan dess. Ett billigt material som är enkelt att jobba med men som slits ganska fort. Jag har varit nöjd med denna wire men känner att det är dags att prova något nytt. Hur ska man annars utvecklas?, tänker jag. Nu blir det därför nylon.
Varför nylon, kanske ni undrar? Kalla det en känsla, bara. Jag har hört flertalet gäddfiskare som bytt bort FC mot nylon (eller monofilament, som det så fint heter på vårt andra språk). De menar att nylon inte fransar sig lika lätt (alltså mer slitstarkt) samt är något stummare än fluorocarbon. Värt att pröva, tänkte jag och köpte en rulle Strike Wire Shock Leader 1,17 mm nylon. Sedan var det dags att knyta detta och jädrar så svårt det var. Kan ju också bero på att jag inte alls har vanan inne. Jag provade med dubbla wirelås också men det blev inte 100-procentigt. Jag ville ha en ögleknut så beteslåset kan röra sig fritt och därmed gick den klassiska grinnerknuten bort. Efter att ha provat ett gäng olika knutar, som blev mer eller mindre värdelösa och groteska, så hittade jag en som funkade; bight knot.
Det finns säkert de som sitter på bättre knutar. Kanske också mer lättknutna. Men jag ledsnade lite på att leta efter att ha hittat denna, som är enkel nog och urstark. Det mest intressanta är kanske huruvida knuten ”kryper” upp av sig själv vilket tydligen kan vara lätt hänt med ett material i denna tjocklek. Inget tyder på att denna knut gör det.
Så med detta sagt går vi loss på hur jag gick tillväga. Detta behövs:
- Grov nylon, minst 1mm i diameter
- Lekande – jag använder Darts superrolling storlek 4 eller 6
- Beteslås, gärna Staylock
- Tänger
- Tändare
Börja med att klippa av önskad tafslängd (räkna med att nästan 25 cm försvinner i knutar + överflödigt material som behövs för att kunna knyta denna knut). Trä på lekandet ca 10-15 cm in på linan och vik ihop.
Bilda en ögla med den dubbla linan och håll fast öglan med tummen.
Vira ändbiten med lekandet en gång till över huvudlinan och trä sedan genom öglan (den under tummen) underifrån och upp (se översta bilden). Så här ser det då ut:
Fukta knuten noga och ”tryck” knuten lite nedåt, mot lekandet för att hindra att den slutliga öglan blir allt för stor.
Ta tag i lekandet med tång eller sätt fast det i en spik eller dylikt som i sin tur är fastsatt i ett skruvstäd. Tajta till knuten genom att ömsom dra i huvudlinan och linänden.
Dra för glatta livet tills knuten är så tajt som möjligt. Gör sedan på samma sätt med beteslåset. Ta sedan tag i var sin ände och dra ytterligare, Alternativt kan man trä en kraftig spik genom lekandeöglan, fästa beteslåset (via t ex. hoptvinnad flätlina eller något annat starkt) i en tyngd på ca 15 kg och lyfta det hela.
Nu är knutarna så tajta som de kommer att bli. Klipp av överflödigt ändmaterial men lämna ca 1 cm. Nu ska det eldas! Ta tag om öglan och huvudlinan och böj så att stumpen från linänden ensam sticker ut.
Värm försiktigt tills materialet smälter ned mot knuten och tryck till med fuktat finger på stumpen strax innan knuten nås. På detta sätta skapas en ”hulling” som blir en extra gardering ifall stumpen ändå försöker vandra genom knuten. Var försiktiga här så att inte huvudlinan blir svedd och därmed försvagad. Gör likadant i andra änden av tafsen. Nu är det nästan klart men en detalj återstår; att räta ut öglorna.
Bight-knuten gör att öglorna ser ut så här och det vill man ju inte.Koka upp vatten, dra av kastrullen från värmen och doppa ned öglan i ca 5 sekunder.
Ta upp och håll öglan som du vill att den ska formas en stund tills materialet svalnat. Klart! Detta är också metoden för att räta ut hela tafsar som legat ihoprullade i fiskeväskan ett tag. Doppa ner hela tafsen i hett vatten med hjälp av en tång och håll i några sekunder. Ta upp och sträck ut tafsen medan den svalnar. Sedan*är den rak och fin.
Färdig tafs med raka öglor och relativt små och urstarka knutar som inte ”vandrar” upp av sig själva i första taget.Nu är det bara att ut och dänga! Lycka till och skitfiske på er, så länge!
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
