Hej!
Under de senaste fisketurerna har jag passat på att fiska efter skärgårdsgädda! Att fiska gädda i skärgården är oavsett årstid både roligt och utmanande. Vad som just gör skärgårdsfisket så roligt är att det finns en så rik variation av miljöer vilket gör att gäddorna har väldigt olika livsstrategier beroende på vart man fiskar efter dem.
Under sen vår eller försommar är det däremot två väldigt olika strategier som brukar vara de allra mest effektivaste. Antingen riktar jag fisket efter strömmingsjagande gäddor som uppehåller sig kring djupt vatten och de stora strömmingsstim som huserar där när fiskarna rör sig in till skärgården för lek. Den andra strategin, vilken är likartad men i en väldigt annorlunda miljö, är att rikta fisket efter stor gädda vilka koncentrerar sig kring de platser våra vanligaste vitfiskar som mört, braxen, löja och björkna leker.
Var inte rädd för att pröva stora beten, eller beten med avvikande färg. Det enda sättet att veta ifall gäddorna hugger på draget är att prova. Jag försöker testa alla möjliga och omöjliga beten under en fisketur, utan att lägga allt för mycket vikt kring ifall jag verkligen tror på dem eller inte. Braxenimitationer är däremot alltid gångbart för stor skärgårdsgädda!
Vad som är synonymt för samtliga av våra vanligaste karpfiskar är att de leker något senare på våren än till exempel gäddan. Valet av lekplats är ganska likt gäddans där grunda, varma skyddade havsvikar med mycket undervattensvegetation utgör utmärkta lekplatser.
Då gäddan leker inom samma områden är det inte ovanligt att gäddan står kvar grunt under hela våren och först rör sig ut mot djupare vatten framåt högsommaren när vattentemperaturen blir hög och syrehalten låg.* För att ha framgång i den här typen av fiske krävs det att man kan förutsäga vilka områden som kan vara lämpliga för vitfisklek samtidigt som att man hela tiden spanar efter aktivit och rörelse i vasskanter och vegetationsbälten! Ofta kan man se fiskar mört eller braxen ganska enkelt när de leker, och ännu lättare är att se när en stor gädda kommer in och jagar mitt bland stimmet när fiskarna kan sprätta iväg vilt åt alla håll och kanter!
Vid fiske med stora tunga beten ställs stora krav på utrustningen. Vid fiske med t.ex. ett stort gummibete krävs ett spö med rejäl ryggrad för att lyckas flytta betet i gäddans käft så att krokarna får fiske. Mina personliga favoritutrustning är det tyngsta 8,6’ Volatile spöet (ca 250g kastvikt) med en Ambassadeur 6500 Rocket eller ett Volatile 8’ (ca 200g kastvikt) med en Revo NaCl 51. Ett annat mycket lämpligt spö för detta fiske är det tyngre Svartzonker spöet på 8,6’ med valfri Ambassadeur i 5-6000 storlek.
*
Välmatad 9kgs gädda som föll offer för ett hemmagjort tailbete!
När man väl hittat en plats där det står gädda så kan man ofta fånga riktigt många stora fiskar i tät följd! En viktig pusselbit i fisket är att förstå varför gäddorna fångas på ganska små områden i annars väldigt stora vikar. Nyckeln i pusslet ligger i att använda ekoloden effektivt, beroende på områdets siktdjup, djupförhållanden och vegetationsutbredning går det oftast efter tiotalet gäddor att åtminstone få en grundläggande bild av vart gäddorna samlas. Detta kan variera mycket mellan vikar, varför det är viktigt att alltid ha ett vilande öga på ekolodet och hur botten förändras för att man skall bättra på förståelsen kring varför fiskarna samlas vid vissa typer av struktur, och sedan kunna förkorta söktiden till nästa potentiella uppehållsplats där gäddorna kan tänkas stå. Jag använder alltid två enheter parallellt för att kunna använda fler frekvenser samtidigt (vid djupt fiske) och en detaljerad kartbild.
Tailbetet – alltid ett ess i rockärmen!
Oavsett om jag fiskar sjö, älv, å eller skärgård så har jag alltid hemmagjorda tailbeten med mig. Vad som gör ett taildrag extra roligt att fiska med är att det är ett av de absolut enklaste betena som man kan göra själv. I princip handlar det om att bygga ett sakta flytande, svävande eller sjunkande bete i trä, som sedan förses med en svans av någon typ. Kroppen har ingen eller liten gång och det är i huvudsak stjärten som ger attraktion.
Jag föredrar att bygga mina beten i tyngre träslag som ek eller bok. Dessa beten behöver inte förtyngas lika mycket jämfört med beten av lättare träslag, vilket ger en högre tyngdpunkt. Skillnaden i tyngdpunkt gör att dessa beten per automatik är mer instabila och med lite tur eller erfarenhet kan betena få en vaggande gång i vattnet jämfört med den rakare och stabilare gång som de lättare träslagen ofta ger. En annan fördel med instabila drag är att de tippar eller börjar snurra om man fiskar dem för snabbt, vilket tvingar en att hålla ned tempot, något som kan vara viktigt för de allra största fiskarna.
Ett av tailbetets största styrkor är att dem är väldigt effektiva att fiska hem sakta med spinnstop. Till designen är det därför en god idé att ge betet lutande nos, som fungerar som en sked och gör så att betet dyker. Genom att bygga beten med olika profil på nosen och balans av vikterna kan man få svävande eller sakta flytande tailbeten som går på allt från decimetern till ett par meters djup.
Här kommer en liten guide till hur jag gör mina taildrag, prova gärna själv eller hämta inspiration och skapa din egen modell!
Kropp: Träplanka på 15-30mm.
Krok: Valfri trekrok, minst lika bred som betet.
Förtyngning: Bly, tenn eller annan tyngre metall. Välj ett så miljövänligt alternativ som du kan.
Skyddslack: Tvåkomponent epoxylack.
Verktyg: Såg, rasp, sandpapper, borr (2 st).
Öglor: Köp färdiga eller tillverka av tjock ståltråd.
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
