Nu har jag lugnat ner mig efter senaste passet och kan äntligen skriva av mig. Efter så många misslyckanden i rad krävs någon typ av rehabilitering för att fiskeprylar inte skall råka kremeras i micron eller spön knäckas i vredesutbrott över tappade storgäddor. För även om jag inte har en aning om vad som skrattade åt mig på andra sidan linan så framställs de som potentiella Svenska rekord under dygnets mörka timmar.
Trauma skulle man kunna kalla det när linan går av, eller när mothugget är slött som en överkokt pølse vars bröd tagit väskorna och åkt söderut, mot bratwurst och oktoberfest. Men inte ger jag upp för det. Nej, problemen skall hittas, rätas ut, elimineras och ersättas av lösningar som håller. För det är så vi utvecklas, och för att hitta lösningar måste vi först ha problem.
Allt började under passet innan då flötestrolling stod på schemat. Jag hade bestämt mig för att testa en ny sträcka, vilket egentligen strider mot reglerna nu när gäddsäsongen är som hetast och båten sakta glider fram i 0.5 knop. Det är nu man skall vara säker på alla heta platser från erfarenhet av tidigare års nötande. Men i min bok fattas fortfarande några sidor, och ibland måste man försöka fylla i dem även när läget inte är det rätta, i hopp om oväntad framgång. Tyvärr blev det snarare väntad motgång och passet visade sig vara trögt med några ynka bebissnipor de första timmarna.
Dock hade jag sparat en välkänd sträcka till den sista timmen och det dröjde inte länge innan vi kom över ett stim betesfisk med ett riktigt fint eko strax därefter. Pappa som jag släpat ut i kylan satt och småsov i fören när ena rullen sakta började knarra. Jag vände mig om och såg flötet fortfarande ligga över ytan men sakta dras bakåt, ett stadigt mothugg sattes in men istället för fast fisk så kände jag hur tyngden försvann helt. Inte ens tacklet var kvar, och mitt nya favoritflöte drev sakta iväg som ett stort rött långfinger över en knuten hand av mörkt vatten.
Dagen efter knöt jag om alla tackel. Jag dubbelkollade mina knutar som för övrigt aldrig gått upp innan, och jag limmade dem för att försäkra mig om att de skulle sitta stenhårt under kommande pass. Jag köpte nya sänken, även dessa av typen inline men med möjligheten att tryckas över lekandet för att helt motverka nötning på knutarna. I övrigt var tacklet konstruerat likadant som innan med en uptrace av 0.50 flourcarbon mellan tafs och huvudlina, samt gummipärlor på båda sidorna av flötet. Att tillägga är att spöt där tafsen gick av aldrig använts med paravan, så att de skulle skava sönder linan hade jag inte i åtanke.
Med omknutna tackel åkte jag ut på nästa pass med nyfunnet självförtroende. Dagen startade trögt och jag beslöt mig tidigt för att byta plats. Bara några minuter efter platsbytet small det till på det inre paravanspöt. Efter en kort kamp med några fartfyllda rusningar kom det upp en fet 95:a och dagens nolla var spräckt.
Jag körde vidare och någon timme efter detta kom första tecknet på att jag egentligen borde sovit bort hela dagen. Ett riktigt sävligt hugg kom återigen på det inre paravanspöt. Rullen knarrade inte ens men jag såg gång på gång att flötet doppades. Jag misstänkte gös och gjorde ett snabbt mothugg för att den inte skulle hinna spotta ut mörten. Tyvärr blev det inte fast fisk, och upp kom en betesfisk med filéad stjärt. Såg ut som att någon bokstavligt talat filéat halva fisken, och den bakre trekroken var böjd... något jag aldrig sett förut på dessa krokar. Mothugget satt alltså, men kroken svek mig.
Jag körde vidare och kom efter en stund in i en ny het zon. Jag började se pelagiska ekon som åkte yoyo på skärmen och det dröjde inte länge innan ett av flötena började beté sig märkligt. Efter några sekunders observerande gjorde jag ett mothugg, men istället för fast fisk kände jag återigen en total brist på motstånd - tackel nummer två var borta. Den här gången blev jag först riktigt förbannad och sedan något förtvivlad. Jag hade sett över tacklena mycket noggrant innan passet och var tvärsäker på att inget kunde gå fel, men utrustningen svek mig igen.
Vid det här laget var jag både trött och frussen så jag knöt snabbt fast ett gummibete som jag halvhjärtat lät fiska i en halv knop på 6 meters djup. Ingen överraskning att det inte gav resultat. Däremot började jag se fler och fler pelagiska ekon och tog fram vertikalspöt i hopp om att lura en tröstfisk. Jag sänkte ner på ett grymt fint eko på 4 meters djup, men fisken vek av ganska omgående och jag tappade koncentrationen, något jag skulle få ångra. Gäddan gjorde en tvärvändning och tog jiggen i 120. Klippet nedan visar kontentan av hela dagens fiske.
Jag kunde inte annat än garva åt eländet. Jag körde envist vidare men höll vertikalspöt med två händer resten av eftermiddagen då jag var stelfrusna. Strax innan hemgång, faktiskt under tiden jag packade ihop, böjde sig det inre paravanspöt igen och en efterlängtad tröstfisk stax under metern fick syna håvnätet, därefter gav jag upp. Förutom diverse misslyckanden så var dagen fantastisk som alltid på sjön.
Igår kväll satt jag och gick igenom hela tacklet samt försökte skava av huvudlinan med flötet utan framgång, och det verkar som att min allra första misstanke redan vid första passet verkar vara den troligaste orsaken till linbrottet, nämligen att gäddan lyckats hugga över huvudlinan. Båda huggen var slöa hugg och jag misstänker att gäddan följt betesfisken en stund och stressat upp den mot huvudlinan. Jag har sänket längst upp på min uptrace så mörten har möjlighet att simma högt upp. i fortsättningen kommer jag använda en längre uptrace och placera sänket i mitten för att undvika att gädda klipper huvudlinan. Jag hoppas att det löser problemet.
Skitfiske,
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
Trauma skulle man kunna kalla det när linan går av, eller när mothugget är slött som en överkokt pølse vars bröd tagit väskorna och åkt söderut, mot bratwurst och oktoberfest. Men inte ger jag upp för det. Nej, problemen skall hittas, rätas ut, elimineras och ersättas av lösningar som håller. För det är så vi utvecklas, och för att hitta lösningar måste vi först ha problem.
Allt började under passet innan då flötestrolling stod på schemat. Jag hade bestämt mig för att testa en ny sträcka, vilket egentligen strider mot reglerna nu när gäddsäsongen är som hetast och båten sakta glider fram i 0.5 knop. Det är nu man skall vara säker på alla heta platser från erfarenhet av tidigare års nötande. Men i min bok fattas fortfarande några sidor, och ibland måste man försöka fylla i dem även när läget inte är det rätta, i hopp om oväntad framgång. Tyvärr blev det snarare väntad motgång och passet visade sig vara trögt med några ynka bebissnipor de första timmarna.
Dock hade jag sparat en välkänd sträcka till den sista timmen och det dröjde inte länge innan vi kom över ett stim betesfisk med ett riktigt fint eko strax därefter. Pappa som jag släpat ut i kylan satt och småsov i fören när ena rullen sakta började knarra. Jag vände mig om och såg flötet fortfarande ligga över ytan men sakta dras bakåt, ett stadigt mothugg sattes in men istället för fast fisk så kände jag hur tyngden försvann helt. Inte ens tacklet var kvar, och mitt nya favoritflöte drev sakta iväg som ett stort rött långfinger över en knuten hand av mörkt vatten.
Dagen efter knöt jag om alla tackel. Jag dubbelkollade mina knutar som för övrigt aldrig gått upp innan, och jag limmade dem för att försäkra mig om att de skulle sitta stenhårt under kommande pass. Jag köpte nya sänken, även dessa av typen inline men med möjligheten att tryckas över lekandet för att helt motverka nötning på knutarna. I övrigt var tacklet konstruerat likadant som innan med en uptrace av 0.50 flourcarbon mellan tafs och huvudlina, samt gummipärlor på båda sidorna av flötet. Att tillägga är att spöt där tafsen gick av aldrig använts med paravan, så att de skulle skava sönder linan hade jag inte i åtanke.
Med omknutna tackel åkte jag ut på nästa pass med nyfunnet självförtroende. Dagen startade trögt och jag beslöt mig tidigt för att byta plats. Bara några minuter efter platsbytet small det till på det inre paravanspöt. Efter en kort kamp med några fartfyllda rusningar kom det upp en fet 95:a och dagens nolla var spräckt.
Jag körde vidare och någon timme efter detta kom första tecknet på att jag egentligen borde sovit bort hela dagen. Ett riktigt sävligt hugg kom återigen på det inre paravanspöt. Rullen knarrade inte ens men jag såg gång på gång att flötet doppades. Jag misstänkte gös och gjorde ett snabbt mothugg för att den inte skulle hinna spotta ut mörten. Tyvärr blev det inte fast fisk, och upp kom en betesfisk med filéad stjärt. Såg ut som att någon bokstavligt talat filéat halva fisken, och den bakre trekroken var böjd... något jag aldrig sett förut på dessa krokar. Mothugget satt alltså, men kroken svek mig.
Jag körde vidare och kom efter en stund in i en ny het zon. Jag började se pelagiska ekon som åkte yoyo på skärmen och det dröjde inte länge innan ett av flötena började beté sig märkligt. Efter några sekunders observerande gjorde jag ett mothugg, men istället för fast fisk kände jag återigen en total brist på motstånd - tackel nummer två var borta. Den här gången blev jag först riktigt förbannad och sedan något förtvivlad. Jag hade sett över tacklena mycket noggrant innan passet och var tvärsäker på att inget kunde gå fel, men utrustningen svek mig igen.
Vid det här laget var jag både trött och frussen så jag knöt snabbt fast ett gummibete som jag halvhjärtat lät fiska i en halv knop på 6 meters djup. Ingen överraskning att det inte gav resultat. Däremot började jag se fler och fler pelagiska ekon och tog fram vertikalspöt i hopp om att lura en tröstfisk. Jag sänkte ner på ett grymt fint eko på 4 meters djup, men fisken vek av ganska omgående och jag tappade koncentrationen, något jag skulle få ångra. Gäddan gjorde en tvärvändning och tog jiggen i 120. Klippet nedan visar kontentan av hela dagens fiske.
Jag kunde inte annat än garva åt eländet. Jag körde envist vidare men höll vertikalspöt med två händer resten av eftermiddagen då jag var stelfrusna. Strax innan hemgång, faktiskt under tiden jag packade ihop, böjde sig det inre paravanspöt igen och en efterlängtad tröstfisk stax under metern fick syna håvnätet, därefter gav jag upp. Förutom diverse misslyckanden så var dagen fantastisk som alltid på sjön.
Igår kväll satt jag och gick igenom hela tacklet samt försökte skava av huvudlinan med flötet utan framgång, och det verkar som att min allra första misstanke redan vid första passet verkar vara den troligaste orsaken till linbrottet, nämligen att gäddan lyckats hugga över huvudlinan. Båda huggen var slöa hugg och jag misstänker att gäddan följt betesfisken en stund och stressat upp den mot huvudlinan. Jag har sänket längst upp på min uptrace så mörten har möjlighet att simma högt upp. i fortsättningen kommer jag använda en längre uptrace och placera sänket i mitten för att undvika att gädda klipper huvudlinan. Jag hoppas att det löser problemet.
Skitfiske,
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
