Ni som bär glasögon och kliver ur en varm och skön bil ut i en november söndag som i bästa fall håller någon +-grad vet vad jag snackar om.
Otroligt frustrerande, och i det närmaste omöjligt att se vad man gör, i alla fall om man ska knyta! Får ihop grejorna, avvaktar med flugval tills jag kommer ner till till vattnet. Närmar mig favoritplatsen, en böj där djupet ligger på nån meter för att sedan grunda upp och får vattnet att ta fart igen! Ett antal större stenar som ligger nedsjunkna i grus gör stället till ett "öringhak" av rang.
Strömmen är riktigt hård, men det brukar vara ett gott tecken! I mina tidigare turer till ån, med spinnspö dock, har ån här släppt ifrån sig ett par fina fiskar som varit över två-kilos strecket. De fiskar jag haft äran att få dansa med på den här platsen har allihop fått slinka tillbaks i spat, många är "oklippta" med andra ord vilda och de ska vi vara mycket rädda om speciellt i en liten stads-å som detta rör sig om.
Men idag är det flugfiske som gäller, ett begagnat två-handsspö ska få göra tjänst, skagit-spetsarna är noggrant uppmärkta i min lilla låda i ryggsäcken. Knyter på den fluga som jag fiskat mest med i ån, en variant av sun-ray shadow. Fanns det en fluga jag aldrig skulle vilja vara utan i jakten på grov öring så är det den(Det finns en trollkarl som har stor del i mina framgångar - en eloge till dig) Sätter ner ryggsäcken i det sträva gräset när jag kommer fram till ån, plockar upp termosen och häller upp en stadig kopp av det svarta guldet. Sätter mig ner, och låter blick svepa utmed ån. Inte en rörelse på den blanka ytan, ett bleke mellan två strömmar ser giftigt ut.
Knyter på en mellanstor fluga, drar ut en ansenlig längd lina och låter den efter ett par utlägg löpa ut och placera sig mot den andra stranden. Flugan fiskar fint mellan de stenar som ligger därute, men inget mer händer utan jag tar in flugan igen för att göra ett nytt utlägg. Vattnet ger ifrån sig ett väsande när linan rullar ut över åns svarta vatten. Jag får kontakt med spetsen och flugan precis när den "smyger" genom de lite större stenarna och när fluga åter fiskar i fritt vatten så höjer jag spöt för att menda och det är då hugget kommer! En öring i tre-kilos klassen går till väders i något som i min värld kändes som slow-motion, innan den landar i strömmen återigen. Efter ett antal rusningar beslutar sig öringen att ge upp och kommer med så fint mot mig där jag står. Fisken ligger intill mina fötter, gör ett slag med stjärtfenan och har väl i stort sett insett att nu är det kört! Snabbt som blixten får jag fram min tång och får loss fugan från fiskens övérläpp. Med ett plask vinkar den något lekfärgade fisken adjö. Kvar står jag, lukten från naturen sticker i näsan, vintern är inte långt borta! Var rädd om er och fisken i vinter![/FONT]
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
