Hösten tågar på i det milda vädrets tecken. Hårda sydliga svingar sig fram som tunga släggor på skärgårns uddspetsar. Blåstången parerar med nöd och näppe i undervattensströmmarna. Öringarna hugger karatehårt och bjuder på akrobatiska fighter. Spiggen kämpar febrilt i den grunda strandzonen. Tobisen gräver ner sig under matt sand*och visar inget tecken på liv. En och annan strömming ligger uppspolad på land och skvallrar om att hårdare tider är på ingång.
Just strömmingen är en viktig nyckelfaktor i Stockholmsfisket. Följ strömmingen och du hittar öringen. Enklast gör du det med en båt och ekolod. Har du däremot inte dessa prylar fungerar andra metoder också.
En metod jag ofta använder är att promenera i strandzonen i jakt på döda betesfiskar. Detta har jag gjort under många år och har på så sätt hittat olika områden där jag finner spår av att större stim med betesfisk rört sig utanför. Ett annat sätt är att iaktta strömmingsfiskare som ”pimplar” utanför grundområdena. Som vanligt inom svåra fisken gäller det att memorera och knyta an ledtrådar för att lyckas.
Jag kommer så väl ihåg en fisketur för ett några år sedan. Fiskar en plats som varit ”död” ett par år. Driftar av ett grundområde i anslutning till en markant djupkant. Utanför mig sitter en båt och rycker strömming febrilt. Forcerar in ett kast grunt och lyckas väcka en vilande strömmingsätare som bjuder på ett karatehugg och en efterföljande*fight som ärrade mitt silversinne rejält. Väl i håven mäts den till sextio centimeter och skimrar som bara riktigt blanka öringar kan göra.
Imitation av den naturliga födan.Nåväl. Strömmingar hit och dit. Man kan bryta ner detta till en hur nördig nivå som helst. Ibland skulle jag bara vilja*gå loss i den här bloggen med olika öringteorier om hur och var du ska fiska för att lyckas. Jag lovar er att ni skulle bli snurriga och kanske lite klokare samtidigt. Det som skrivits hittills i bloggen är egentligen bara en avdunstande ånga av alla mina teorier.
Karatehugg och nytt rekord i antalet hopp bjöd*detta lilla sprall*på ano 2014.
Eftermiddagens uppdrag avklarat med ”Ingenjören”*- silver i håven.
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
Just strömmingen är en viktig nyckelfaktor i Stockholmsfisket. Följ strömmingen och du hittar öringen. Enklast gör du det med en båt och ekolod. Har du däremot inte dessa prylar fungerar andra metoder också.
En metod jag ofta använder är att promenera i strandzonen i jakt på döda betesfiskar. Detta har jag gjort under många år och har på så sätt hittat olika områden där jag finner spår av att större stim med betesfisk rört sig utanför. Ett annat sätt är att iaktta strömmingsfiskare som ”pimplar” utanför grundområdena. Som vanligt inom svåra fisken gäller det att memorera och knyta an ledtrådar för att lyckas.
Jag kommer så väl ihåg en fisketur för ett några år sedan. Fiskar en plats som varit ”död” ett par år. Driftar av ett grundområde i anslutning till en markant djupkant. Utanför mig sitter en båt och rycker strömming febrilt. Forcerar in ett kast grunt och lyckas väcka en vilande strömmingsätare som bjuder på ett karatehugg och en efterföljande*fight som ärrade mitt silversinne rejält. Väl i håven mäts den till sextio centimeter och skimrar som bara riktigt blanka öringar kan göra.
Imitation av den naturliga födan.
Karatehugg och nytt rekord i antalet hopp bjöd*detta lilla sprall*på ano 2014.
Eftermiddagens uppdrag avklarat med ”Ingenjören”*- silver i håven.John Kärki
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
