Jag läste en minst sagt intressant insändare här i veckan, där skribenten gav oss sportfiskare en rejäl känga. Tänkte kommentera påståendena och funderingarna här lite med mina personliga åsikter.
Jag reagerar inte så kraftigt mera på påståenden om att "storgäddorna tömmer sjön på ädel- / matfisk" och att det är "onödigt att släppa tillbaka fisk som krokats eftersom de ändå inte överlever". Listan kan göras lång, men ni läsare förstår säkert vad jag syftar på. Alla har vi stått där otaliga gånger och förklarat oss varför vi släpper tillbaka det vi några minuter tidigare fångat.
I insändaren önskade skribenten att man äter upp det man fångat. Helt sunt egentligen. Jag har i åratal fört debatter med äldre generationer om varför jag tillämpar Catch & Release. Går man till botten med detta så är det ju faktiskt så, att vi har gjort ett överlevnadssätt till en form av underhållning. Förr fiskade man faktiskt för att få mat på bordet, och jag tror att det är här som skon klämmer allra mest. Det går helt enkelt inte hem när man försöker förklara att det är fråga sportfiske och att man sällan bär hem det man fångat. Vidare i texten kunde man läsa, att "fånga en fisk med drag och sedan sätta tillbaka den är både oetiskt, ja till och med vidrigt". Jag som sportfiskare skadar inte bestånden av de arter jag fiskar, vilket i mitt fall är 95% gädda. Det är jag helt övertygad om. Om man skall börja prata etik och moral, så visst kan man se det som en grym form av underhållning. Och då vet större delen av allmänheten ännu inte ens om hur rysligt effektivt det kan vara att fiska efter predatorer med död eller levande betesfisk. Alla har sin åsikt, men jag ser nog värre saker i samhället än det oetiska med sportfisket. Borde vi exempelvis bara äta viltjagat då också istället för industrikött, eftersom djuren föds och "tankas" till bristningsgränsen bara för att vi skall få mat på bordet? Kött som dessutom i många fall innehåller såna fettprocenter, att vi dör i förtid ifall vi livnär oss endast på detta som föda. Bara en tankeställare... Sportfiske och Catch & Release skadar inte bestånden så länge man vet vad man håller på med och handskas med fisken på rätt sätt. För ett par år sedan körde jag ett skärgårdspass tillsammans med en kompis och när vi tog iland efter ca 8 timmars fiske hade vi krokat, landat och återutsatt 82 gäddor. Nu är det inte så att man alltid fångar såna mängder, men ifall alla som kallar sig sportfiskare börjar bära hem det som fångas så tror jag att det kunde påverka bestånden. Speciellt ifall fisket riktar sig till mindre vatten eller områden. Det man hört ryktas i nejderna, om att fisken håller på ta slut, tror jag knappast kan skyllas på oss sportfiskare. Jag vägrar i alla fall ta skulden så länge jag hamnar åka slalom mellan ryssjor och fällor ute i skärgården. Det går att fiska sönder de flesta vatten och vi människor har visat oss vara ganska bra på att ta kål på moder jord, även när det kommer till annat än fiske.
Slutligen så hoppades även skribenten i insändaren att Catch & Release fisket helt borde förbjudas i lag, vilket för mig in på nästa heta ämne...
Catch & Release
Kommer att ta det hela helt från början. "Catch & Release" är alltså en inlånad term från engelska, som betyder att man släpper tillbaka den fisk man fångat. Med åren har jag börjat se det som en självklarhet, eftersom jag hela tiden försöker fånga en större gädda och "höja PB:t". Jag fiskar nu för tiden nästan helt och hållet med målet på de tvåsiffriga och som bäst ligger målet på en fisk över 12 kg.
Inom teamet har vi konstaterat flertalet återfångster på fiskar över 8 kg. Konditionen har varierat, men det är naturligt eftersom de fångats under olika tider av året. Exempelvis så är det inte sannolikt att en 10 kg:s höstgädda väger 10 kg även ifall hon krokas efter leken nästa vår.
Enligt gjorda forskningar så varierar dödligheten mellan under 1 % till några procent vid tillämpning av Catch & Release. Läste bara för någon dag sedan statistik från en rätt så färsk undersökning angående C&R fisket.
Under åren 2006-2009 gjordes det en undersökning vid Åbo Yrkeshögskola, där man i bassäng under 7 veckor följde upp hur gäddor som fångats på spö mår. Studien riktades till större individer och i undersökningen ingick 87 gäddor med medellängden 94,5 cm och medelvikten 6,29 kg. Gäddan fångades med spö och bete varefter man antecknade var kroken satt, hur mycket fisken blödde, hur hanteringen gått, hur länge man tröttat ut fisken och hur länge den varit i luften. Från sump transporterades sedan fiskarna till uppföljningsbassängen där de märktes för att göra det möjligt att känna igen varje fisk. En vecka efter att fiskarna fångats vägdes och mättes de. I bassängen fick gäddorna mat och efter en uppföljning på 6 veckor släpptes de fiskar som var i gott skick ut tillbaka i havet. Hur fångsttillfället hade påverkat fisken följdes upp genom att kontrollera fiskens konditionsindex. Resultatet från undersökningen visade att fisken inte får allvarliga skador, om man hanterar den rätt när den fångas. Under undersökningens gång dog 3 gäddor, varav två var i dåligt skick redan när de fångades. Den tredje dog på grund av blödning från gälarna. Gäddornas konditionsindex sjönk efter fångsten, men de återhämtade sig senare under den 6 veckor långa uppföljningsperioden. Resultatet av denna forskning visade att gäddan klarar av anstängningen att fångas, hanteras och släppas tillbaka. Detta så länge allt sker på rätt sätt.
Hur fisken bör hanteras ifall den skall släppas tillbaka kan säkert behandlas någon gång här i bloggen, men finns det intresse att leta litteratur/videoklipp över detta så hittas det enkelt bara genom att googla runt lite på nätet.
Slutligen bör det ju även sägas att en del fisk kan, och kommer troligtvis också någon gång, ta sån stryk att den kanske inte överlever. Det är något vi hamnar att leva med som sportfiskare, även om vi behandlar fångsten varsamt och snabbt under den tid fisken befinner sig ovanför vattenytan.
Vill någon bekanta sig ytterligare med fakta och forskning kring Catch & Release så finns det massor av information i länken. Skrivet år 2009 av Tobias Fränstam.
// Sundfors
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
Jag reagerar inte så kraftigt mera på påståenden om att "storgäddorna tömmer sjön på ädel- / matfisk" och att det är "onödigt att släppa tillbaka fisk som krokats eftersom de ändå inte överlever". Listan kan göras lång, men ni läsare förstår säkert vad jag syftar på. Alla har vi stått där otaliga gånger och förklarat oss varför vi släpper tillbaka det vi några minuter tidigare fångat.
I insändaren önskade skribenten att man äter upp det man fångat. Helt sunt egentligen. Jag har i åratal fört debatter med äldre generationer om varför jag tillämpar Catch & Release. Går man till botten med detta så är det ju faktiskt så, att vi har gjort ett överlevnadssätt till en form av underhållning. Förr fiskade man faktiskt för att få mat på bordet, och jag tror att det är här som skon klämmer allra mest. Det går helt enkelt inte hem när man försöker förklara att det är fråga sportfiske och att man sällan bär hem det man fångat. Vidare i texten kunde man läsa, att "fånga en fisk med drag och sedan sätta tillbaka den är både oetiskt, ja till och med vidrigt". Jag som sportfiskare skadar inte bestånden av de arter jag fiskar, vilket i mitt fall är 95% gädda. Det är jag helt övertygad om. Om man skall börja prata etik och moral, så visst kan man se det som en grym form av underhållning. Och då vet större delen av allmänheten ännu inte ens om hur rysligt effektivt det kan vara att fiska efter predatorer med död eller levande betesfisk. Alla har sin åsikt, men jag ser nog värre saker i samhället än det oetiska med sportfisket. Borde vi exempelvis bara äta viltjagat då också istället för industrikött, eftersom djuren föds och "tankas" till bristningsgränsen bara för att vi skall få mat på bordet? Kött som dessutom i många fall innehåller såna fettprocenter, att vi dör i förtid ifall vi livnär oss endast på detta som föda. Bara en tankeställare... Sportfiske och Catch & Release skadar inte bestånden så länge man vet vad man håller på med och handskas med fisken på rätt sätt. För ett par år sedan körde jag ett skärgårdspass tillsammans med en kompis och när vi tog iland efter ca 8 timmars fiske hade vi krokat, landat och återutsatt 82 gäddor. Nu är det inte så att man alltid fångar såna mängder, men ifall alla som kallar sig sportfiskare börjar bära hem det som fångas så tror jag att det kunde påverka bestånden. Speciellt ifall fisket riktar sig till mindre vatten eller områden. Det man hört ryktas i nejderna, om att fisken håller på ta slut, tror jag knappast kan skyllas på oss sportfiskare. Jag vägrar i alla fall ta skulden så länge jag hamnar åka slalom mellan ryssjor och fällor ute i skärgården. Det går att fiska sönder de flesta vatten och vi människor har visat oss vara ganska bra på att ta kål på moder jord, även när det kommer till annat än fiske.
Slutligen så hoppades även skribenten i insändaren att Catch & Release fisket helt borde förbjudas i lag, vilket för mig in på nästa heta ämne...
Catch & Release
Kommer att ta det hela helt från början. "Catch & Release" är alltså en inlånad term från engelska, som betyder att man släpper tillbaka den fisk man fångat. Med åren har jag börjat se det som en självklarhet, eftersom jag hela tiden försöker fånga en större gädda och "höja PB:t". Jag fiskar nu för tiden nästan helt och hållet med målet på de tvåsiffriga och som bäst ligger målet på en fisk över 12 kg.
Inom teamet har vi konstaterat flertalet återfångster på fiskar över 8 kg. Konditionen har varierat, men det är naturligt eftersom de fångats under olika tider av året. Exempelvis så är det inte sannolikt att en 10 kg:s höstgädda väger 10 kg även ifall hon krokas efter leken nästa vår.
Enligt gjorda forskningar så varierar dödligheten mellan under 1 % till några procent vid tillämpning av Catch & Release. Läste bara för någon dag sedan statistik från en rätt så färsk undersökning angående C&R fisket.
Under åren 2006-2009 gjordes det en undersökning vid Åbo Yrkeshögskola, där man i bassäng under 7 veckor följde upp hur gäddor som fångats på spö mår. Studien riktades till större individer och i undersökningen ingick 87 gäddor med medellängden 94,5 cm och medelvikten 6,29 kg. Gäddan fångades med spö och bete varefter man antecknade var kroken satt, hur mycket fisken blödde, hur hanteringen gått, hur länge man tröttat ut fisken och hur länge den varit i luften. Från sump transporterades sedan fiskarna till uppföljningsbassängen där de märktes för att göra det möjligt att känna igen varje fisk. En vecka efter att fiskarna fångats vägdes och mättes de. I bassängen fick gäddorna mat och efter en uppföljning på 6 veckor släpptes de fiskar som var i gott skick ut tillbaka i havet. Hur fångsttillfället hade påverkat fisken följdes upp genom att kontrollera fiskens konditionsindex. Resultatet från undersökningen visade att fisken inte får allvarliga skador, om man hanterar den rätt när den fångas. Under undersökningens gång dog 3 gäddor, varav två var i dåligt skick redan när de fångades. Den tredje dog på grund av blödning från gälarna. Gäddornas konditionsindex sjönk efter fångsten, men de återhämtade sig senare under den 6 veckor långa uppföljningsperioden. Resultatet av denna forskning visade att gäddan klarar av anstängningen att fångas, hanteras och släppas tillbaka. Detta så länge allt sker på rätt sätt.
Hur fisken bör hanteras ifall den skall släppas tillbaka kan säkert behandlas någon gång här i bloggen, men finns det intresse att leta litteratur/videoklipp över detta så hittas det enkelt bara genom att googla runt lite på nätet.
Slutligen bör det ju även sägas att en del fisk kan, och kommer troligtvis också någon gång, ta sån stryk att den kanske inte överlever. Det är något vi hamnar att leva med som sportfiskare, även om vi behandlar fångsten varsamt och snabbt under den tid fisken befinner sig ovanför vattenytan.
Vill någon bekanta sig ytterligare med fakta och forskning kring Catch & Release så finns det massor av information i länken. Skrivet år 2009 av Tobias Fränstam.
// Sundfors
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
Kommentera