Livet på kusten: Yxhugg på udden

[karki]

Tequila sunrise i*horisonten Kolsvarta öar och*skär*i silhuett. En svag bris från sydost. Mjölkgrumligt vatten runt den lilla udden i ytterskärgården. Tompa, min fiskekompis som en gång i tiden lärde mig nymffiskets konster efter strömmarnas violetta segel, är idag med som vapendragare. Trots att vi fiskat mycket tillsammans i norra Sverige har vi knappt kört ett pass efter havsöring på hemmaplan konstigt nog.

Vi båda var medvetna om dagens utmaning. En svår sådan. Det*ska man veta, det är alltid svårt att överlista dom tidiga höstblankingarna. Silvertorpederna är fullmatade sedan sommarens eskapader och när*entrén på grundområdena sker*väntar*ett smörgåsbord*av rang. Våra flugor blir lätt utkonkurrerade i dessa sammanhang.

Vi var dock beredda på ett eventuellt bompass. I värsta fall skulle dagens höjdpunkt vara en kopp kokkaffe tillsammans med svalkande höstvindar och lite småprat. . . Tompa hade även lovat att han inte skulle raka av sig skägget för än han hade landat en 4kilos öring. Hans sambo klagade tydligen högljutt om att skägget inte fick växa mer och att det skulle bort. Men principer är principer och skägget ryker först när storöringen ligger i håven. Enligt Tompa var det bara en taktik för att han skulle kunna få fiska mer i höst. . .

Tequila sunrise i Stockholms skärgård.

Första*driften kring den brokiga och syresatta stenudden fick en flatwing simma helt enligt tankar och teorier. Öringarna ville dock inte ge något konkret gensvar. Dock kunde jag svära på att i grumlet simmade det en och annan tobis alternativt spiggjägare med stenkoll på läget. Kollade ner i den transparenta flugasken. Flugbytets stund hägrade. Jag kände att infiskningen av den stora flugan inte blev tillräckligt aggressiv. Så här tidigt på hösten vill jag gärna fiska flugan hetsigt. Ibland snudd på*extremt hetsigt*för att inte ge öringen en extra chans att tänka till. . .

Valet blir en lättdressad*B3 gris med tratt framtill. Jag gör ögleknuten extra stor för att få en mer slingrande gång liknande en tobis sim-mönster. Jag vet inte varför jag ofta väljer ett Wolly bugger-mönster i änden på tafsen? Kanske för att*det troligtvis är världens bästa fluga för öring i alla dess former?

B3 grisen speglar sig i glansen.

Det känns nästan som någon hugger en yxa i pannan på mig från nära håll.*Det går som en elstöt genom kroppen. Linan fräser till. Ytan exploderar på grundområdet. Dom få meter löslina som ligger i brickan försvinner innan jag ens hinner fatta att det är fisk på. Spöet får bekänna färg när dansen är allt annat en rytmisk och bekväm. Blankingen håller sitt revir*och visar vem det är som bestämmer i inledningsskedet. Jag dansar med och hoppas bara att allt ska gå vägen.

Rullskrik och ställningskrig avslutar fighten*innan jag krampaktigt kan skopa in en knallblank 62centimeters i håven samtidigt som vattnet sprutar kring mig. Puhh. Skönt. Ser att det är hona som är rejält*medtagen. Fettfenan saknas och klubban faller. Höstens första landad. En fin en dessutom.

62centimeter blanking*utan fettfena får följa med hem.*

Tompa dyker upp och gratulerar glatt. Vi ger varandra ett handslag.*Han berättar*en*hade bränt en fisk*i samma veva som jag landade min. Upprymd över fisken fortsätter vi fiska vidare. Tompa*tar nästa udde och jag*passar på att fota*honom i motljus medan han kastar. Hela tiden sitter vi och småpratar lite lätt om öringteorier. . .

Sol blir till moln under ett kort ögonblick.

Efter ett tag är det* är bara jag som pratar*medan det*är helt tyst från fiskevännen på udden. Lyfter blicken från kameran och ser en riktigt fin blanking exponera sin kropp tungt morgonsolen. Tompas kuståtta chockar obehagligt. Jag börjar i stunden fundera på om det är så här det alltid ser ut när man drillar fisk?

Solen tittar fram och kustkalabaliken tar vid!

Vid håvning knixar sig blankingen loss och Tompa pustar ur sig ett ”neeehehhj!”. Fan. Kände med honom. Det där var en fin blanking. Jag kände även med Tompas sambo som säkert skrek frustrerat*i samma sekund från hemmets lugna vrå.

Tompa funderar över varför kroken släppte. . .

Dagen fortsätter. Kaffet kokas. Maten lagas. Havsörnen seglar i skyn. Trutarna spejjar oberäkneligt. Vi bara sitter där. Njuter av det lugna*livet på kusten. Nåväl, lugnt så länge inte blankingarna hugger.

Oktobervindar i håret och blankingar på grundplatåerna skvallrar om att det höst.

- Det spelar ingen roll vilken typ av öringfiske du bedriver. Om det hugger. Då är det bara att hänga med och hoppas det går vägen.

Tompa konstaterar och sammanfattar att öringen är grym som fisk. Jag håller med. Natten jagar ikapp och sista kaffekoppen dricks upp. Vi knatar hem i*månens sken med två landade öringar och tre brända.

Tackar kusten och Tompa för en härlig dag att minnas.
John Kärki

Läs mer...

(Detta inlägg har postats automatiskt)