Fisket har varit väldigt bra sedan senaste blogginlägget. Vi har i princip bara varit inne och lastat av och sedan ut igen. Bästa trippen hade vi över 100 bluefin och säkert lika många för små som fick gå tillbaka. Igår landade vi på en dag 84 bluefin och släppte ca 40. Det är extremt intensivt då de ofta kommer i grupper, så det är inte ovanligt att det är fisk 10-30 krokar i rad. Det är utan tvekan det mest krävande arbete jag upplevt, troligtvis en av de mest krävande upplevelser jag varit med om också. När det är så mycket fisk tar en uppvinschning ofta mer än 10 timmar och det är action hela tiden. Pulsen är ständigt hög, lindragning och tunga lyft gör att man känner sig helt död efter de tre första timmarna. Sedan får man arbeta på tomgång och bara genomlida de resterande sju. Hela kroppen är extrem öm av träningsvärk, samt att framför allt händer men även handleder tar mycket stryk från arbetsmomenten. Det är dock jäkligt kul stundtals samt att det extremt fysiska arbetet känns utmanande. Jag lär troligtvis vara väldigt rippad när jag jobbat färdigt med dessa två månaderna.
Nu gaffar jag för fullt igen. Jag har hittat en teknik som fungerar trots knät. Jag står alltid med knäna böjda och nästan kilar fast mig mellan relingskanten och golvet. Stabilt och ger låg tyngdpunkt.
Eftersom Zane, som är decksboss, är den som rensar snabbast sköter han hela den biten. Så jag har fått ta första boxen de senaste veckorna. Att få ta första boxen är en töntig hierarkigrej inom longlining och man måste förtjäna platsen blablabla... Men det fungerar hur bra som helst och är ingen raketforskning direkt, eller kräver lång erfarenhet som alla säger..... Det råder en ganska tydlig "Deadliest Catch"-mentalitet inom fisket här, där folk gärna romantiserar det lite mer än vad verkligheten är.
Nu är jag på väg upp till Sydney för lite välbehövlig ledighet. Åker ut och fiskar till helgen igen.
Anders
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
