Våren vacklar fram osäkert. Isiga nätter blandas med kontinentala dagar här i ”Hopplöshetens bukt”. Hundtimmarna har lett till en stundtals*mental uppgivenhet och frustration. Vart är fisken? Finns den ens? Är ett par av frågorna som har ekat i mitt huvud varje gång solen tagit sitt kvällsbad i horisonten och det sista kastet fått vevas in för dagen.
Snacket går bland folk att öringarna har simmat över till Polen för att*sälen har invaderat kustremsan. Andra talar om fiskdöd i åarna. Någon nämner ett förändrat beteende på hur öringen jagar och hugger. Teorierna flyger fram i luften som ett kaosartat sudoku i vårvindens ljumna pust.
Jag väljer att lägga slittimmarna på kusten ändå. Trampar mina egna stigar som en luttrad krigare. Visst, mina otaliga timmar bom*skvallrar om att jag är fel ute. Samtidigt får ingen fisk ändå, somliga har till och med lagt grejerna på hyllan för att det är kört. Tiderna när snittvikten*i bukten låg på*4,2kg är över. Nu ska man vara nöjd om man ens får en fisk.
Öringkarman och huvudstadsteorier*är det som räddar mig från att stå avklädd framför skrattande sälar och*gamla kusträvar*även denna gång. För trots alla motgångar och hårda timmar,*skulle det smälla minnesvärt även denna vår!
Häng med nu, det här ett hjärtskärande vårfiske efter buktens silvriga tjurnackar!
Det glöder på himlavalvet i horisonten som en svärmande vårkväll. Sillen rör sig i stim*ute på*djupet. Några smällfeta måsar plockar i sig rester av döda sillar på den svarta vattenytan. Jag låter min stora sill-imitation svepa över grunda viloplatser fyllda med storsten.
Ett par vardagsflanörer stannar till i den mörkgröna skogsbarriären som bryter stranden från resten av naturen. Med svarta solbrillor stirrar dom ner mig och min flytring ytterst förundrande. Lägger ett kast intill en större sten. Drar ut flugan hafsigt, stoppar intagningen drastiskt*och möter deras förundrade blick. PADOOOIING. . . Höjer spöet instinktiv och trycket böjer spöet i botten.
Öringen lämnar ytan och vardagsflanörerna måste ha nypt sig armen rejält när den grova kolossen landar med ett tungt dån i kvällsljuset. Själv så hajar jag knappt att det händer. Men säger till mig själv – Det händer och det händer*nu!
Öringen tar lina och bjuder på batalj signerat det värre slaget. Ser fisken långt ut och anar att det är en fisk som börjat äta upp sig men inte riktigt kommit i ”blänkarform” än. Dock kan dessa fiskar bjuda på skräckinjagande fighter. Trycket på lång lina avslöjar att mitt vägda personbästa ryker om allt går vägen.
Får in fisken mot mig. Det stökas på kort lina. Min besehåv som är tänkt till större fisk hade tyvärr försvunnit tidigare under dagen på det vilda havet. Tailar fisken. Ser att det är en påblänkande hona. Hon skakar till rejält för att komma loss. Lyfter upp henne i famnen. Vilken öring!
Försöker fippla fram vågsäcken. Öringen ålar sig ur mitt grepp och dyker ner i vattnet. En skräckrusning tar vid innan en obehaglig smäll ekar i kustbandets så annars tysta kväll. . . Inte spöet igen bara hinner jag tänka*innan jag ser en krusig lina ligga på ytan. Får upp en tafs som är sprängd i skarven. Vilken mardröm när det äntligen brakar till ordentligt efter hundratalet tomma timmar. . .
Knatar hem i mörkret en aning febrig och konfunderad över kvällens fiske som bjöd på annorlunda minnen. Landad storöring men ej dokumenterad, konstig känsla år 2014. Revanschen skulle dock visa sig komma på buktens tjurnackar redan dagen efter.
Vanlig syn vid tyngre duster med buktens silver.Ny dag. Nya tag. Även en ny håv låg bak i flytringen. Med färskt minne från gårdagskvällens fiske längs stenkanter efter sillätare planerade jag in en större ”gäddvik” på eftermiddagen för att sedan i skymningen försöka på sillätarna vid gårdagens brottsplats.
Kastar och kastar. Lika dött som vanligt här i bukten tänker jag medan ett långt kast forcerar in i gäddvikens grundplatå. Sätter spöet i armhålan och dubbelhalar flugan turbosnabbt. PANG! Smällen är kort och hård. Gädda kanske? Kändes ändå som öring. Låter flugan hänga. Drar hem i normal och undrande takt över om det är en öring som visar sig på styva linan eller inte? Känner ytterligare en liten dutt*på sill-imitationen.
Forcerar in ett nytt kast i viken över den stora tångfladen. Låter flugan sätta sig. Börjar dubbelstrippa igen. Linan daskar mot ytan som en lös piska. Efter halva intagningen har inget hänt. Ökar farten till maximum och ser hur flugan skymtar till oroligt strax*under ytan tio meter ut.*Tvärstopp. Bom! Ytan reser sig och en kraftig blanking exponerar sig ytligt i eftermiddagssolen! Hjärtattack och generalknas. . .
Från ingenstans har jag släppt ner spöet i handen och linan svischar av linbrickan med obehaglig intensitet. Lite som att vakna upp ur en mental dvala. Det går undan och trycket är riktigt bra. Fisken visar sin starka sida till och det bara att dansa med i den stökiga dansen. Hela tiden tar jag in*små marginaler på fisken och tillslut känns det som jag för dansen.
Vid håvning ser jag att jag underskattat denna fisk rejält. Kanske*är det kusligare och mer hårresande att*drilla storöring i*sämre ljus*än mitt på soliga dagen?
En grym bredsida och tjurnacke glider ner i håven. Vilken fisk! Mäter in henne på 68-69centimeter och hon håller rävarnas gamla snittvikt på 4,2kilo.
Hårt slit lönar sig tillslut – ÖringkarmaDagen fortsätter och mindre skärmytslingar med blänkarstimmet bjuder på hjärtsnurr. En fin*”trea”*vänder bakom flugan. En liknande hoppar av i fightens intensivaste skede. Det hugger dock bara när flugan dundras hem i full fart. Ser även ett intressant fenomen när en kromblank öring fullkomligt hoppar upp i luften för att sedan lägga bredsidan till i en smasch som troligtvis krossat många sillar eller spiggars liv.
I skymningen dricker jag upp det sista kaffet och rensar en vacker fisk som med nåd och näppe måttar*för matbordet. Fisken är så blank att jag inte ser prickarna på den. Använder kniven för att skrapa av den*lösa fjällmatan och visst ser jag prickarna då.
Någon typ av mask och spigg på menyn uppenbarligen.Dagarna i bukten är inte lätta. Kanske det mest hopplösa jag har varit med om i*öringväg hittills. Därför värmer ljusglimtar som dessa*extra mycket.
Blankare blir det inte. John Kärki
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
Snacket går bland folk att öringarna har simmat över till Polen för att*sälen har invaderat kustremsan. Andra talar om fiskdöd i åarna. Någon nämner ett förändrat beteende på hur öringen jagar och hugger. Teorierna flyger fram i luften som ett kaosartat sudoku i vårvindens ljumna pust.
Jag väljer att lägga slittimmarna på kusten ändå. Trampar mina egna stigar som en luttrad krigare. Visst, mina otaliga timmar bom*skvallrar om att jag är fel ute. Samtidigt får ingen fisk ändå, somliga har till och med lagt grejerna på hyllan för att det är kört. Tiderna när snittvikten*i bukten låg på*4,2kg är över. Nu ska man vara nöjd om man ens får en fisk.
Öringkarman och huvudstadsteorier*är det som räddar mig från att stå avklädd framför skrattande sälar och*gamla kusträvar*även denna gång. För trots alla motgångar och hårda timmar,*skulle det smälla minnesvärt även denna vår!
Häng med nu, det här ett hjärtskärande vårfiske efter buktens silvriga tjurnackar!
Det glöder på himlavalvet i horisonten som en svärmande vårkväll. Sillen rör sig i stim*ute på*djupet. Några smällfeta måsar plockar i sig rester av döda sillar på den svarta vattenytan. Jag låter min stora sill-imitation svepa över grunda viloplatser fyllda med storsten.
Ett par vardagsflanörer stannar till i den mörkgröna skogsbarriären som bryter stranden från resten av naturen. Med svarta solbrillor stirrar dom ner mig och min flytring ytterst förundrande. Lägger ett kast intill en större sten. Drar ut flugan hafsigt, stoppar intagningen drastiskt*och möter deras förundrade blick. PADOOOIING. . . Höjer spöet instinktiv och trycket böjer spöet i botten.
Öringen lämnar ytan och vardagsflanörerna måste ha nypt sig armen rejält när den grova kolossen landar med ett tungt dån i kvällsljuset. Själv så hajar jag knappt att det händer. Men säger till mig själv – Det händer och det händer*nu!
Öringen tar lina och bjuder på batalj signerat det värre slaget. Ser fisken långt ut och anar att det är en fisk som börjat äta upp sig men inte riktigt kommit i ”blänkarform” än. Dock kan dessa fiskar bjuda på skräckinjagande fighter. Trycket på lång lina avslöjar att mitt vägda personbästa ryker om allt går vägen.
Får in fisken mot mig. Det stökas på kort lina. Min besehåv som är tänkt till större fisk hade tyvärr försvunnit tidigare under dagen på det vilda havet. Tailar fisken. Ser att det är en påblänkande hona. Hon skakar till rejält för att komma loss. Lyfter upp henne i famnen. Vilken öring!
Försöker fippla fram vågsäcken. Öringen ålar sig ur mitt grepp och dyker ner i vattnet. En skräckrusning tar vid innan en obehaglig smäll ekar i kustbandets så annars tysta kväll. . . Inte spöet igen bara hinner jag tänka*innan jag ser en krusig lina ligga på ytan. Får upp en tafs som är sprängd i skarven. Vilken mardröm när det äntligen brakar till ordentligt efter hundratalet tomma timmar. . .
Knatar hem i mörkret en aning febrig och konfunderad över kvällens fiske som bjöd på annorlunda minnen. Landad storöring men ej dokumenterad, konstig känsla år 2014. Revanschen skulle dock visa sig komma på buktens tjurnackar redan dagen efter.
Vanlig syn vid tyngre duster med buktens silver.Kastar och kastar. Lika dött som vanligt här i bukten tänker jag medan ett långt kast forcerar in i gäddvikens grundplatå. Sätter spöet i armhålan och dubbelhalar flugan turbosnabbt. PANG! Smällen är kort och hård. Gädda kanske? Kändes ändå som öring. Låter flugan hänga. Drar hem i normal och undrande takt över om det är en öring som visar sig på styva linan eller inte? Känner ytterligare en liten dutt*på sill-imitationen.
Forcerar in ett nytt kast i viken över den stora tångfladen. Låter flugan sätta sig. Börjar dubbelstrippa igen. Linan daskar mot ytan som en lös piska. Efter halva intagningen har inget hänt. Ökar farten till maximum och ser hur flugan skymtar till oroligt strax*under ytan tio meter ut.*Tvärstopp. Bom! Ytan reser sig och en kraftig blanking exponerar sig ytligt i eftermiddagssolen! Hjärtattack och generalknas. . .
Från ingenstans har jag släppt ner spöet i handen och linan svischar av linbrickan med obehaglig intensitet. Lite som att vakna upp ur en mental dvala. Det går undan och trycket är riktigt bra. Fisken visar sin starka sida till och det bara att dansa med i den stökiga dansen. Hela tiden tar jag in*små marginaler på fisken och tillslut känns det som jag för dansen.
Vid håvning ser jag att jag underskattat denna fisk rejält. Kanske*är det kusligare och mer hårresande att*drilla storöring i*sämre ljus*än mitt på soliga dagen?
En grym bredsida och tjurnacke glider ner i håven. Vilken fisk! Mäter in henne på 68-69centimeter och hon håller rävarnas gamla snittvikt på 4,2kilo.
Hårt slit lönar sig tillslut – ÖringkarmaI skymningen dricker jag upp det sista kaffet och rensar en vacker fisk som med nåd och näppe måttar*för matbordet. Fisken är så blank att jag inte ser prickarna på den. Använder kniven för att skrapa av den*lösa fjällmatan och visst ser jag prickarna då.
Någon typ av mask och spigg på menyn uppenbarligen.Blankare blir det inte. Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
