Livet på kusten: Silver och pumpor

[karki]

Strip. Strip. Strip… Nytt kast. Strip. Strip. Strip… Flugan dansade hem i ett lagunblått Östersjön. Över sten och tång. Solen gassade starkt. Vågbryten förskönades. På något sätt framställdes de som härliga när gnistrande dyningar rullade in förföriskt elakt.
Vi kunde inte hålla oss. Vi lämnade fredningsområdet och Sveriges sprakande trädgård. Ett stenkast norrut var fisket lovligt. I vår tro en ”lättsam” rekrunda för att se lite nytt och ha lite kött på benen inför kommande rundor under senhösten. Så vi fel vi hade. Det blev hårt och blött direkt. Det blev liksom havsöringsfiske i sin sanna skepnad. Ett sjukt malande under långa dagar.*Sanningen svider. Men så är det här fisket.
Just tidigt höstfiske kan vara lite knepigt. Öringen är i toppform och har ”råd” att vara kräsen. På grundbottnarna huserar spiggen och märlorna i mängder. Någon smörbult gömmer sig i groparna. Har du tur kikar en borstmask fram ur sin sandiga labyrint. Ute på djupkanten simmar strömmingarna. Fortfarande är vattnet varmt nog för öringen att smälta fet föda. Det gör flugfisket klurigt och spinnfisket desto effektivare. Varför?
Betänk dig att öringens ”födomall” under hela sommaren varit strömmingar som varit klumpat i stim. Öringen måste nästan ha fått epilepsi av allt blänk i stimmen. Den har även blivit präglad på just blänk samt snabbflyende fisk. Nu i oktober äter den fortfarande strömming även om den mer och mer rör sig in grunt för att äta tobis, spigg, märlor osv. Vad tror du den väljer just nu? En förförisk fluga eller ett snabbt skeddrag som blänker förbi av bara farten… Blänkande och snabba saker är mat för öringen helt enkelt. Även om kylan kommer ändra öringens matvanor inom kort.

Martin visar upp delar av öringens höstföda på grundvattnet.

Tankarna svävade iväg om öringens vanor. Solen stekte runt mig. Kom på mig själv med att tro och tänka väldigt mycket men egentligen inte veta en sanning om hur öringen faktiskt tänker… En känsla av att jag höll på att gå in i väggen för dagen smög sig på. Jag och Martin hade fiskat från tidig gryning. Eftermiddagen tog ut sin rätt efter troligtvis runt tusen kast – och minst tre gånger så mycket knatande, bland hala storstenar, elaka vågbryt och en uttröttande strand med rullsten och sandfläckar.
Knatade mot en grön slänt med röda sjöbodar för lite mat och vila. Där var vinden något lugnare och havet var till och med mjukt. Under min promenad till*maten lossnade gammal sand likt fuktig mjöl i klumpar. ”Duns”, ”duns” tyckte jag mig höra när sand slog mot sand. Men efter lite eftertanke kom jag på mig själv med att det inte lät något alls.
Stormköket levererade mat för hungriga öringfiskare. Pastaskruvar och tillhörande sås slevades upp i stora portioner. En kaffe på det toppat med en Arraksboll… Sömn en timme mot en gammal fiskarbod i solskenet. Välbehövligt.

Käk för öringfiskare.

Trots ihärdiga försök resten av kvällen skulle huggen vänta till nästkommande morgon. . . Innan morgonen kom han kustdrycken ta sitt grepp lite lätt och planerna smiddes för att i alla fall nå ett bättre resultat än dagen som varit.

Tankar och teorier i sista ljuset.

Ljuset pressar sig genom en disig gryning när solen*gör entré. Ostkusten visar sig från sin blåsigaste sida och det går tyngre sjö än dagen innan. Vågorna smäller till mig hårt gång efter annan. Kasten vispas ut ett efter ett för det. På grundbottnarna rör sig stim med spigg. Någon enstaka märla frisimmar i morgonstunden runt en brun tångruska.

Morgonen gryr i kustlandet.

Efter att ha vadat av en bråkig hundrameters sträcka börjar jag fundera på att boka en akuttid hos kiropraktorn. Känslan kan lätt beskrivas som att man blivit översprungen av en polishäst efter ett hetsigt Stockholmsderby i fotboll.
När jag står och är som mest frånvarande tar det stopp på lång lina. Ett lättare pang skickar mig tillbaka till nuet! Höjer spöet. Fast fisk. Öringen går upp i ytan och rullar. Smäller med stjärtfenan. Det blänker vackert. Håvar den efter en kort och ettrig fight. *Ett litet sprall, med B3 bonker i mungipan. Öringen värmer. Låter den gå tillbaka till det dånande bruset i havets steniga strandzon.

*Varje havsöring uppskattas och lagras i minnet.

Kort därefter landar Martin också ett sprall. Även han ser ut att bli värmd av den lilla fisken. En grövre silverblank öring tryckutjämnar innanför grundområdet. Vi ger den en chans utan resultat. Sträckan bekräftar vår tro, att det är ett öringstråk.

Vi jagar vidare under dagen bland fågelskådare och svampplockare. Solsken blev till ett grått lock från Baltikum. Dystert. Men samtidigt väldigt vackert på dånande kuststräckor med fräsande vitt vatten. Mot kvällningen går vi mot bilen och hemfärd. Sanden faller tyst under fötterna. Fågelflockarna sveper fram i horisontlinjen.
- Det finns ingen som kan kalla det här semester. Öringfiske är fan ingen fiskesemester.
Martin gör ett konstaterande med övertygande röst. . . Jag säger inget. Kroppen värker och*jag tänker för mig själv, så är det.
Vi fyller i ett kryss på öringkartan. Några genomskinliga kryss sätts dit också. De bara väntar på att få fyllas i fullständigt. I mörkret på vägen hem susar vi förbi väderkvarnar och orangea pumpor som kollar på oss med död blick. Nya planeringar och förväntningar målades upp i bilen. Samtidigt som radion levererade*svängig rock till vår förtjusning.
John Kärki


Läs mer...

(Detta inlägg har postats automatiskt)