Jag ska ge mig in på minerad mark. Med försiktiga myrsteg för att inte stöta mig med någon. Full av respekt och förståelse nu när jag själv mer eller mindre är slav under mitt intresse.
1994 flyttade jag till Stockholm efter att ha levt mina första 20 år på Gotland. Jag var under uppväxten aktiv inom fotboll och hockey, och precis som mina kompisar försökte jag hitta ett lag att hålla på. Identiteten är ett pussel bestående av olika bitar som förklarar vem man är. Flera av pusselbitarna var tydliga och enkla: jag var Jakob, hiphoppare (även om jag i smyg lyssnade mest på Janis Joplin), gillade att sjunga, behärskade ”The Running Man” på dansgolvet och så vidare. När det kom till vilken klubb man höll på var det inte lika lätt! Eftersom Håkan Loob kom från Gotland, var det naturligt för många av oss att hålla på Färjestad när det kom till hockey. Visby AIK gjorde att AIK blev valet för många när det gällde fotboll. Djurgården var också populärt. Vissa hade anknytning till andra platser i Sverige, så deras val blev helt skilda från det som ansågs vanligt. Gemensamt för oss alla var att det nog höll sig på en ganska sval nivå. Få av oss brann för andra klubbar än de vi själva spelade i. VIF Gute. Eller Dalhem IF.
-94 kom som sagt flytten till Stockholm. Här stötte jag på något annat. Här brann man för sitt lag! Jag minns första gången jag hörde en grupp supportrar sjunga ”Vi ses på Gullmarsplan!” med glöd i struparna. Jag minns första gången jag åkte tunnelbana med en stor grupp supportrar från AIK hockey i ena delen av tunnelbanevagnen där jag råkade sitta någonstans i mitten, och en lika stor grupp djurgårdssupportrar klev på i andra änden av vagnen. De tunnelbanevagnarna som användes då var mindre än idag…********************************************* ************************************************** *** Jag minns den fantastiska stämning som uppstod i staden när någon av stockholmsklubbarna tagit hem ett SM-guld eller en allsvensk titel.
På min arbetsplats har vi flera kategorier av idrottsintresserade. Bandysupportrar som åker med Hammarby på bortamatcher. Teambloggare som åker med Hammarby fotboll på träningsläger på Cypern. Djurgårdssupportrar som följt både hockey och fotboll på nära håll sedan årtionden tillbaka. Gamla elever som nått stor framgång via Brommapojkarna och kollegor som reser med AIK fotboll på evenemang runt om i landet. I personalrummet råder en enorm respekt mellan de olika intressegrupperna. Ett gemensamt intresse för sporterna och för att hålla på ett lag så starkt som det går. För ett tag sedan blev jag ombedd av en kollega att bygga ett bete i Hammarbys färger. Betet kommer förmodligen aldrig att fiskas med, men uppskattades mycket för att det representerade det beställaren tror på och står för. Även de som håller på andra lag kunde uppskatta betet, vilket jag märkte genom varmt ironiska kommentarer som ”det där kommer väl aldrig någon att vilja hugga på…”.******* Jag började fundera på om det var läge att föra samman den starka känslan av klubbtillhörighet med den starka upplevelse min egen hobby ger mig. Tanken låg*på en grupp fiskare med olika favoritlag, som själva helt fredligt kunde göra upp om vilkas färger egentligen var de bästa.
Idag har jag byggt ihop fyra beten på vardera 34 gram. Alla beten har exakt samma mängd kjol. De har alla fyra pärlor i guld på armen. Samma längd på skedarmen och samma storlek på willowbladet. Det enda som skiljer de fyra betena är färgerna. Ett bete är gult och svart, ett är rött och svart, ett bete är grönt och vitt och ett bete är gult, blått och rött. Troligtvis blir det en och annan spännande drabbning i min båt i framtiden. De kompisar som uttryckt intresse för att köpa det bete som har ”rätt” färger har fått tipset att köpa även de andra. Det är ju inte lika kul att spela ”Fia med knuff” med bara gula pjäser, eller hur?
Skitfiske!
Jakob Fagerlund// Sf lures
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
1994 flyttade jag till Stockholm efter att ha levt mina första 20 år på Gotland. Jag var under uppväxten aktiv inom fotboll och hockey, och precis som mina kompisar försökte jag hitta ett lag att hålla på. Identiteten är ett pussel bestående av olika bitar som förklarar vem man är. Flera av pusselbitarna var tydliga och enkla: jag var Jakob, hiphoppare (även om jag i smyg lyssnade mest på Janis Joplin), gillade att sjunga, behärskade ”The Running Man” på dansgolvet och så vidare. När det kom till vilken klubb man höll på var det inte lika lätt! Eftersom Håkan Loob kom från Gotland, var det naturligt för många av oss att hålla på Färjestad när det kom till hockey. Visby AIK gjorde att AIK blev valet för många när det gällde fotboll. Djurgården var också populärt. Vissa hade anknytning till andra platser i Sverige, så deras val blev helt skilda från det som ansågs vanligt. Gemensamt för oss alla var att det nog höll sig på en ganska sval nivå. Få av oss brann för andra klubbar än de vi själva spelade i. VIF Gute. Eller Dalhem IF.
-94 kom som sagt flytten till Stockholm. Här stötte jag på något annat. Här brann man för sitt lag! Jag minns första gången jag hörde en grupp supportrar sjunga ”Vi ses på Gullmarsplan!” med glöd i struparna. Jag minns första gången jag åkte tunnelbana med en stor grupp supportrar från AIK hockey i ena delen av tunnelbanevagnen där jag råkade sitta någonstans i mitten, och en lika stor grupp djurgårdssupportrar klev på i andra änden av vagnen. De tunnelbanevagnarna som användes då var mindre än idag…********************************************* ************************************************** *** Jag minns den fantastiska stämning som uppstod i staden när någon av stockholmsklubbarna tagit hem ett SM-guld eller en allsvensk titel.
På min arbetsplats har vi flera kategorier av idrottsintresserade. Bandysupportrar som åker med Hammarby på bortamatcher. Teambloggare som åker med Hammarby fotboll på träningsläger på Cypern. Djurgårdssupportrar som följt både hockey och fotboll på nära håll sedan årtionden tillbaka. Gamla elever som nått stor framgång via Brommapojkarna och kollegor som reser med AIK fotboll på evenemang runt om i landet. I personalrummet råder en enorm respekt mellan de olika intressegrupperna. Ett gemensamt intresse för sporterna och för att hålla på ett lag så starkt som det går. För ett tag sedan blev jag ombedd av en kollega att bygga ett bete i Hammarbys färger. Betet kommer förmodligen aldrig att fiskas med, men uppskattades mycket för att det representerade det beställaren tror på och står för. Även de som håller på andra lag kunde uppskatta betet, vilket jag märkte genom varmt ironiska kommentarer som ”det där kommer väl aldrig någon att vilja hugga på…”.******* Jag började fundera på om det var läge att föra samman den starka känslan av klubbtillhörighet med den starka upplevelse min egen hobby ger mig. Tanken låg*på en grupp fiskare med olika favoritlag, som själva helt fredligt kunde göra upp om vilkas färger egentligen var de bästa.
Idag har jag byggt ihop fyra beten på vardera 34 gram. Alla beten har exakt samma mängd kjol. De har alla fyra pärlor i guld på armen. Samma längd på skedarmen och samma storlek på willowbladet. Det enda som skiljer de fyra betena är färgerna. Ett bete är gult och svart, ett är rött och svart, ett bete är grönt och vitt och ett bete är gult, blått och rött. Troligtvis blir det en och annan spännande drabbning i min båt i framtiden. De kompisar som uttryckt intresse för att köpa det bete som har ”rätt” färger har fått tipset att köpa även de andra. Det är ju inte lika kul att spela ”Fia med knuff” med bara gula pjäser, eller hur?
*
(Solen busar lite på denna bild och gör att det grön/vita betet ser vitt ut. Betet är dock samma som på översta bilden)
Min egen favorit? Alla, efter som de tillsammans kommer att ge många roliga fiskestunder! Glömde jag att säga att samtliga utrustats med guldmedalj i willowformat?
(Solen busar lite på denna bild och gör att det grön/vita betet ser vitt ut. Betet är dock samma som på översta bilden)Skitfiske!
Jakob Fagerlund// Sf lures
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
