Hett vid första zippen. Rivande starkt. Svart som deprimerande bläck. Ljummet vid andra zippen. I tredje zippen kan man se den sista värmen ånga iväg. Ni har säkert listat ut vad det gäller?Lika mycket som puttrande kokkaffe hör hemma vid gröna fjällbjörkar, lika mycket hör termosen med kaffe hemma på en kylig vinterkust.
Långa dagar med mycket kyla gör en lätt trött och låter hjärnan jobba i slentrian. Fokuset och inlevelsen i fisket försvinner en aning i sådana stunder. Ibland har man tur när ett vak eller snabbt hugg väcker en till liv. Men det är inget man kan förlita sig på.
En kopp starkt kaffe, även kallat kustkaffe väcker dock liv i jägaren. Inte mycket, men lite. Det där lilla gör dock väldigt mycket dagar när marginalerna balanserar på en skör hinna av is. Landad fisk eller ej är ofta frågan under fisketurerna. En tappad fisk är ”alltid nåt”.
Men silver i håven är lika med att man har gjort något rätt.
Det svarta elixiret kommer till störst hjälp på en vinterkust.Johan sprang runt i skogen. Som en ettrig pingvin stonkade hans stelfrusna kropp runt i hög snö, i jakten på ny värme. Vinterlandskapet var ett faktum. Vackert som en stor tavla. Men lika dramatiskt som en mörk symfoni av*Beethoven.Hela fjärden ramades in som jordens undergång. Täta*dimridåer*skalade av resten av samhället som höll sin fokus på jobb och julstress. Vi då? Jo vi funderade på om silvret skulle visa sig på hård eller mjuk botten idag. . . . .Vi hade gått upp på land för att värma oss. Kände mig uppjagad. Precis innan fikastunden. När fötterna var som mest bortdomnade och händerna skrek efter värme hände det. Ett head&tail vak uppenbarade sig tio meter ifrån mig.Det var som kastas in i en film när en helt död dag bara vände och fisken var där, precis framför mig. Fick ut ett kast där vaket var. Drog in. Inget hände. Men i vintertider går det inte lika fort som tidig höst. Fisken var i området. Ger den en ny chans. B3 grisen landar med ett plopp bland badande snöflingor i kristallklart vatten. Drar sakta. I mitten av intagning kliver fisken på, men säger tack och hej lika fort.Försökte koppla av trots minnesbilderna springandes i repris framför frusna ögon. Johan sprang som sagt runt i skogen. Jag, som skulle värma fötterna på land, hade glömt att gå ur vattnet. Stod med fötterna badande i strandkanten och zippade i mig starkt kustkaffe. Ett kaffe med grym styrka. Ett sådant kaffe jag aldrig skulle få för mig att dricka hemma, på jobbet eller efter en god middag. Här och nu, var det dock det som gav hopp inför ”sista timmen”.Vi snackade igenom om vad som skulle kunna hända sista timmen. Jag trodde personligen att fisken hade strykt in på jakt och nu stod i närheten och vilade. Johan trodde att vi skulle få fisk men hade inga teorier om varför. ”Sista timmen är alltid het” sade han kort med en förhoppning i rösten.Ljus blev till mörker. En seg och kylig dag skrivs in i dagboken. Men jag lyckas efter mycket om och men landa en liten öring under sista timmen, färgad under måttet. Vi gjorde något rätt, en annars trög dag. Om än en liten fisk är det alltid en fisk.
Tacksamt en trög dagTackar Johan för en trevlig dag.
John Kärki*
John Kärki*
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
