Världens mest luttrade öringar? Bompass efter bompass. Ett krig mot sitt egna psyke.*Så kan det vara i Stockholms skärgård. Även om denna höst har varit ”ovanligt” bra, i alla fall om man ser till senaste årens historia. Nästan alla rapporterar in om synlig fisk eller landad fisk. Kul.
Nu till helgen lämnade dock jag och min vän Jonas Ringman Stockholms Skärgård. För att söka nytt och ha en trevlig helg. Planen var enkel – utforska södra norrlands kustremsa. Fanns öringen där? Var den stor? Sjökorten skvallrade onekligen om ”brutala ställen”.Vi börjar fiska tidigt lördag morgon. Allt ligger stilla.*Konstellationerna runt oss*liknar mer en sagoberättelse från John Bauers tid nere i Småland.
Stora klippblock pryder strandzonerna. Höga granar i mörkgrön färg ligger som slöjjor över de gigantiska stenkreationerna. Det är kargt och kyligt i luften. Även omgivningen andas krampaktigt kyla. Mitt sinne hade inte blivit förvånad om ett troll med, smutsgrön mossig vinterskrud tittade fram bakom något av de*osymmetriska*blocken.
Vissa öar saknar löv. Små vindpustar skapar ett rassel bland träd som sjunger på sista versen inför vintern.
Stora klippblock pryder strandzonerna. Höga granar i mörkgrön färg ligger som slöjjor över de gigantiska stenkreationerna. Det är kargt och kyligt i luften. Även omgivningen andas krampaktigt kyla. Mitt sinne hade inte blivit förvånad om ett troll med, smutsgrön mossig vinterskrud tittade fram bakom något av de*osymmetriska*blocken.
Vissa öar saknar löv. Små vindpustar skapar ett rassel bland träd som sjunger på sista versen inför vintern.
Ett vak. Två vak. Tre vak. Fyra vak. Det vakar överallt i det 2,6-grader varma vattnet. Fluglinor viner fram med fokusering och entusiasm. Prick på vak. Inget händer. Prick på nästa vak. Inget händer.
”Ja där satt den!” skriker Jonas från sin position snett bakom mig. En liten blanking på 40 centimeter kan varsamt krokas av efter en fladdrig fight.Jonas landar någon till innan jag äntligen får utdelning på mitt prickkastande i den dunkla morgonstunden. Det fladdrar och spöböjjen är frenetisk. Ytterliggare ett sprall får gå *tillbaka i den mörka och mystiska vattenmassan.
Blankt sprall från Norrlandskusten.
Den Norrländska kusten är uppbyggd av fabriker, hamnar, stora älvutlopp och en outforskad kust. En kust som är lång.
Uppenbarligen finns det en hel del öring också. Vi landar sju öringar på två dagar. Mestadels sprall men ett par kring femtio centimeter.
De stora då? Jodå. Dem kontaktade vi också. Jag tappar en fin fisk på cirka tre kilo. Kolsvart på ryggen och silverblank på sidan. Snacka om attityd till utseende. Attityd hade även kustvandraren i fighten. Efter att ha smygit fram ljudlöst och obemärkt i det kolsvarta vattnet snodde fisken till sig flugan på ”dropp”.Uppenbarligen finns det en hel del öring också. Vi landar sju öringar på två dagar. Mestadels sprall men ett par kring femtio centimeter.
Han bara lyfta spöet innan det blev ett fullständigt kaos. Efter fjärde hoppet, där linan pekade åt ett håll och fisken flög upp två meter därifrån tror jag att fisken går loss. Men den är kvar. Tills en sista elegant rullning avslutar det fascinerande skådespelet. Retligt. Men det kommer nya chanser. Man ska i alla fall vara glad att det går att kontakta dessa stabila individer.
Tidigt besök i vintergryningens land.
Tackar Jonas för en trevlig helg.
/ John*
/ John*
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)