Livet på kusten: Stämningsfullt fiske i Norrbyströmmen

[karki]

En ton av purpur. En svag glans av silver. En torpedformad kropp.
Morgonkylan hade precis släppt sitt grepp om den Östgötska slätten. Landskapet var täckt av dagg. Fuktiga droppar som trillade ner från naturens grönheter. Kunde nästan höra dropparna knacka på dörren till underjorden.

Synade fisken. Vilken skapelse. Så vacker. Otroligt stark. Oförutsägbart svårflörtad. Fisken hade ratat fluga efter fluga.
Tillslut föll den för en nattsländepuppa i storlek arton, som fiskades djupt i ytfilmen. Hugget kom lugnt och självsäkert. Egentligen öppnades bara munnen. Fiskens fart lät puppan och det kristallklara vattnet svepas in i svalget. Hela scenen utspelade sig fyra meter framför mig. Magiskt.

Vattnet kylde ner mina händer. Samtidigt gav det rikligt med syre till regnbågen jag precis skulle släppa tillbaka. Höll den mjukt och varsamt. Väntade på indikationen från fisken. Tecknet på att den var redo att simma tillbaka till sitt rätta element.
Ett par vickningar på stjärtfenan signalerade att allt var under kontroll. Lät fisken röra sig iväg i tyngdlöst tillstånd.

Fuktig stämning i gryningarnas land.

Skakade av händerna. Satt på knä i strandkanten. Hade vadarbyxorna på mig. Skulle lika gärna kunna haft ett par lågskor och chinos i den här grönlummiga miljön. Men vadarbyxorna var synonymt med hårt jobb och goda resultat. Som ett blåställ. Flugfiskarens blåställ.

Kollade ut över poolen. Nöjd över att ha landat en fin fisk över två kilo. Kunde ändå inte låta bli att spekulera över hur stor den första fisken jag brände var. Efter fem sekunders fight hade den gjort ett brutalt hopp någon meter ovan ytan för att slutligen slita av tafsen i landningen. . . . Puhhh.
Kroppen var enorm jämfört med min fisk nyss. . . . . Landningen efter hoppet lät obehagligt tung. Landningen borde till och med ha väckt hela samhället i Borensberg.

Förmiddag blev till lunch. Dagen fortlöpte utan någon mer kontakt. Mina kast blev bara sämre och sämre i takt med att fiskarna ratade mina flugor gång efter gång. Kanske var det flugorna det var fel på. Eller så var det mina kast.
Att presentationskasta i gin-klart vatten var inte min starka sida. I fantasin var jag en otroligt grym presentationskastare. Men den vet jag att man inte får leva i.
Så i verkligheten var jag mindre bra. . . . . .

Sightfiske. Utmanande. Svårt.

Mackan smakade gudomligt. Att en simpel köttbullemacka med rödbetsallad kan vara så god. Solen sken över dagen och grönområdena som ramade in allt. En ganska speciell miljö. En blandning mellan en park och en slätt. Avslappnade. Speciellt med porlande vatten i bakgrunden.

Få hinder i bakkasten. Största hindret i fisket är din egna skugga.

Lunchpausen och den tillhörande vilan fick mig på nya tankar. En positiv känsla fyllde min kropp med förhoppning.
Satte mig ner vid en av dem nedre poolerna. Spanade. Väntade. Tänkte. Lyssnade på bruset från forsen.
Tankarna svävade iväg till Nya Zeeland. Ett ställe flugfiskaren i mig vill besöka någon gång i livet. Kristallklara strömmar med stor insektsätande fisk.
Nordön på Nya Zeeland sägs även hålla riktigt mycket och grov regnbåge dessutom. Medan Sydön mest håller öring och rikliga mängder av "Sandflies". En plåga för flugfiskaren.

Vackra prickar väcker kreativiteten hos människor.

Ett gäng mörka avbildningar i strömmen visade att fisken var där. Men de stod stilla. Ingen aktivitet och det hade visat sig vara lönlöst att fiska på tidigare idag. Aktiv rörlig fisk skulle det vara för att man skulle ha någon chans att få ett hugg.


Tillslut börjar en regnbåge agera galet nere i poolen. Den jagar trollsländor frenetiskt. Den hoppar efter dem. Trollsländepar som håller på med sin fortplantning blir hänsynlöst särade och överkörda av regnbågen. Ovan ytan eller på ytan.


Iakttar skådespelet fascinerat. Regnbågen verkar helt inställd på att äta varenda trollslända i hela världen. Eller i alla fall i poolen nedan mig. Ingen kommer undan.
Kollar in flugasken snabbt. En ensam trollslända ligger undanskuffad i hörnet. I blå färg. Fel färg mot den riktiga varan i rött som parar sig ovanför vattenytan. Men i alla fall rätt form. Med rätt form i fiske kommer man långt.


Följer varenda fenviftning i det kristallklara vattnet. Tillslut verkar trollsländorna vara helt borta. Antingen har de flytt. Eller så är de i magsäcken på fisken.
Fisken glider lojt till kanten på strömmen. Ställer sig och gäspar lätt. Smyger mig fram. Ser hur fisken förlorar mot mig på grund av sin girighet.
Ploppar ut kastet nätt. Följer flugan. Följer fiskens blick därnere. "Kooooom iiiiiiiiigggen" tänkte jag lågmält i mitt huvud. Fisken stiger snabbt mot flugan. Öppnar munnen kraftigt. Stänger igen.
Tajmar allt med att lyfta spöet i precis rätt ögonblick.


Flugfiskaren vs Trollsländemördaren gungar igång tungt. Fighten blir hård men kort. Ett par hopp. Några rusningar. Sen håven.
Krokar av fisken. I svalget ligger det en krossad, röd trollslända. . . . .

Eftermiddagen och kvällen bjuder på ett otroligt fint fiske. Matchar imitationerna med det som visar sig på ytan. Skalbaggar, fjärilar och trollsländor. Tafsen var förlängd till arton fot, istället för klassiska nio fot.
Så fort mitt sinne hittade en aktiv fisk var det action och pulsen höjdes. Öringarna hakade på eftermiddagens show också.
Största regnbågen som landades låg på över tre kilo. Vilket fiske!

Kvällssol och matfisk på dryga femtio centimeter.

Mörkret visar sig. Kylan greppar min hand.
Aktiviten i strömmarna dör av. Änderna går klumpigt upp på land för att sova bland buskar och nedfallna träd. Ormvråken flyger sakta hemåt över ängar och åkrar. Syrsorna sjunger demonstrativt om sommaren som har varit och hösten som komma skall.


I svart silhuett med midjeväska, flugspö och en fisk hängande på ryggen vandrar jag tillbaka över den Östgötska slätten. Stegen är trötta men glada.
Mina tankar bearbetar det fantastiska fisket jag fått äran att uppleva samtidigt som en septembervind från väst dansar visuellt i mörkret.
/ John Kärki

Läs mer...

(Detta inlägg har postats automatiskt)