Livet på kusten: Hösten kallar. . . . . .

[karki]

Frost på marken. Gula löv. Halvnakna buskar. Under fötterna knastrar den tjocka lövbädden i förmultningsstadiet. Rådjuren flyr instinktivt när jag röjer min närvaro i kustlandskapet. Luften är klar och kylig. Flytringen sitter lika förankrad på ryggen som vanligt. Träden slår emot pontonerna när vandringen på stigen för mig ner mot vattnet. Mitt synfält ser bara mörker.
Men den här stigen har jag gått så många gånger att min hjärna likt en havsörings homing-instinkt hjälper mig ner till strandkanten. En svag dimrök vilar ovan ytan. Tångruskorna i vattnet sover. Allt är tyst. Förutom min kropp som skriker efter att få komma ut och kliva in i närstrid med skärgården och havsöringen. För närstrid är precis vad flugfisket efter havsöring är.
I en tight konfrontation får man alltid svar på vem man är. I en närstrid kan du inte gömma dig för sanningen likt en konfrontation med halvdana långskott . . . . . . I en närstrid tar reptilhjärnan över hela dig.

Trots kylan känner jag hur svetten tränger ur mitt sinne. Laddningen är brutal. Allt i min kropp går på högvarv. Men utsidan visar ingenting. Det enda som avslöjar min inre process kanske är mina ofrivilligt för stunden stora ögon. Den känns som de håller på att trängas ur sitt fäste.
Sjösätter ringen. Synar spotet - en spetsig stenudde.
Vet att bland stenarna står en grov silvrig havsöring och vilar. Den är min denna morgon. Släpper loss flugan och låter den simma. Tar upp den och hakar fast kroken i spöringen igen. Kalla och tunga vattendroppar från flugan krossar ytfilmen.
Närmar mig spotet. Planerar, kastar och börjar fiska hem flugan . . . . .
__________________________________________________ _______
Nej inte riktigt än. Men det silvriga giftet kryper alltid fram för tidigt på hösten. Nog kan man åka ut och jaga nu, men räkna inte med att se eller fånga något. Själv låter jag tempen droppa ett par månader till. Dock känner jag mig själv för väl. Någon tidig morgon eller mörk skymning kommer nog testas "off season".
Hösten i Stockholms skärgård är inte lätt. Men förhoppningen om ett fint fiske finns alltid där. Även om senaste upplagan av historien säger något annat.

Folk runt omkring planerar. Strategier och platsval bollas på telefon. Flugor binds bland vänner. Flugor hyllas med exalterad röst och flugor ratas med leenden på sned.
Nya fiskare dyker upp och vill pröva lyckan som silversmed. Gamla rävar hoppar av. En rörlig dynamik får utvecklingen därute på kusten att fortskrida. Man vet aldrig vilka vändningar eller framsteg som sker därute - kul!

Flugbindningskvällar med fiskevänner långt in på småtimmarna är en del av kulturen.



Mjuka material och sidolinjer sägs vara en beprövad kombo.

Snart kliver vi in i närstrid igen. Se till och njut av varje sekund även om det kommer gå hårt till därute.
/ John


Läs mer...

(Detta inlägg har postats automatiskt)