[FONT=Verdana] [/FONT] |
| [FONT=Verdana]Laxfiskare nedanför Gaulforsen som laxen inte tog sig förbi förrän de sista dagarna av juni[/FONT] |
[FONT=Verdana]Den hurtige norrmannens blick vill inte möta våra blickar.
Den stirrar flackande ut genom fönstret, över ängen ner mot
den ständigt stigande älven. Vår genuint trevlige värd Arne,
har bott vid älven under större delen av sitt liv och vet mer
än någon annan att den nästan klara, något grönaktiga,
fritt flödande älven även har ett eget liv som det inte går
att styra över även om man tror sig känna den och dess
nycker. Ändå har jag mött få människor som kan ge ett
sådant bekymmersamt ansikstuttryck.
Det finns en uppriktig ärlighet i Arnes bekymrade min för han
vill verkligen att varje besökare skall trivas lika bra i Gauldalen
som han själv gjort under sitt långa liv. Han vill gärna att gästerna
skall komma tillbaka och det är till mångt och mycket helt beroende
av om laxen hugger eller ej. Nu är prognosen hopplös.
5-6 grader varmt i älven och alldeles för strömt för att laxen skall
kunna passera den 800 meter långa Gaulforsen några mil nedströms oss.
Kommer regn kommer älven stiga ytterligare och blir det varmt kommer
älven stiga ännu mer på grund av att det är mycket snö kvar på fjällen
som kommer att smälta, vilket även kommer medföra att temperaturen
i vattnet kan sjunka ytterligare.
Moment 22 ger djupa veck i Arnes panna. Till och med den optimistiska
guiden Inge säger på bredaste värmländska "får ji en lax pöjkar, då ska
ji springe och köpe er en lött". Inge håller alltid en god min och kanske
är det just denna egenskap som krävs för att bli en lika luttrad laxfiskare
som honom. Att tro att det omöjliga är möjligt. Att ha tålamod, läsa
vattnets tecken, att aldrig ge upp, för när som helst kan det vända.
"Dä miljonte kastet kan bli en vinstlött och då är ji fast pöjkar".
Vår danske rumskamrat visade prov på ett riktigt laxpsyke och
fiskade säkerligen 12-15 timmar varje dygn i tio dagar. För några år
sedan var en laxfight nära att däcka honom för gott och föra hans
halvt livlösa kropp närmare Atlantens stora hav för evig vila i laxens
rike. Han förlorade kampen mot 20 kilos laxen men vann ett fortsatt
liv efter att ha varit mycket nära att drunkna i Gaulas kalla och strida
vatten. När han ser prognoserna för de närmsta dagarna visar han
vit flagg, ger upp och ger sig av hem till det röd-vita hemlandet i söder.
Innan säsongen är slut kommer han tillbaka, ty det är både och bokat bestämt.
Kanske landar han den där 20 kilos laxen som alltjämt säkert gäckar hans
psyke varje dag och natt.
Det är delvis därför vi är här tidigt på säsongen, vecka 24. Peder och
"Ladden" är luttrade laxfiskare och har tillsammans över 50 säsonger i Gaula.
Magnus har aldrig fiskat i Gaula tidigare, men har den bästa medelvikten
av oss alla på lax. 14 kg. Respekt. Själv har jag aldrig fiskat lax och är
nybörjare på tvåhandsspö. Anledningen till att vi fiskar så tidigt som
vecka 24 är att de största laxarna stiger upp i älven först. Om det väl
fångas lax under den veckan väger färre laxar under 7 kilo än över 10 kilo.
En chanslott som måste köpas tidigt på säsongen för att få chansen.
Arne lämnar stugan med ett sänkt huvud som döljer rynkorna i pannan för
oss blir kvar. Kanske tänker han på att den ihärdiga danskens oväntade
kapitulation och undrar om vi fyra andra skall stå ut med att fiska under
hela resterande veckan. Den aningen ligger det något i, för innan den
ljusa natten blivit morgon har de luttrade laxfiskarna Peder och Ladden
bestämt sig för att bege sig hemåt följande eftermiddag. Fem laxfiskegubbar
skulle då bara bli två.
Det var Peder som erbjöd mig den vakanta platsen v 24 efter ett återbud.
Det var någon dag efter att jag inhandlat mitt första tvåhandsspö avsedd
för fiske efter Lapplands augustibörtingar. Erbjudandet gick inte att tacka
nej till och även om några fisketurer med tvåhandsspöt gav ett par riktigt
fina vårhavsöringar i Gavleån var kasttekniken långt ifrån bra. En sannolik
laxlös vecka skulle i vart fall kunna förbättra min kastteknik inför höstens
börtingfiske. Att se Peder kasta med ett enhands- eller tvåhandsspö är
lika vackert, elegant och ser lika enkelt ut som när Pirlo eller Ronaldo [/FONT]
[FONT=Verdana]skruvar in en frispark. Kroppskontrollen är lika total som linbågen är tight.
Han tar inte i, men linan skjuter i väg , tafsen sträcks till sin fulla längd
och flugan landar som en fjäder på ytan närmare andra sidan än någon
av oss andra kan nå. Detta trots att han fiskar med snabbsjunkande tafs
och klump. Ändå klagar han inte på att han inte hunnit träna i form
kasttekniken innan Gaula-resan. Att se honom kasta är orsaken till
att jag köpte mitt första två handsspö i våras. Denna tur är spöt och
jag inte överens. Jag är för angelägen att komma långt, tar i för mycket,
linan plaskar som en sjöfågel störtlandar på ytan när jag kastat mig trött
och tappat koncentrationen. Peder träder in som en medlare i konflikten
och sakta men säkert börjar vi förstå varandra bättre spöt och jag. Tack
vare Peders värdefulla tips går det till slut att kasta hyfsat så länge jag
inte är trött och då vill ta i för mycket.
Peder och Ladden gav liksom dansken upp moment 22-läget men de
kommer träffas alla tre i den stora laxfiskegården Magnus och jag nu har
för oss själva. Efter nästan en veckas fiske som laxdebutant börjar jag
ana en laxfiskares psyke, dess vokabulär, samtalsämnen och vanor.
En laxfiskare har må hända en ännu större uthållighet än den mest
tålmodige rödingfiskare, men är ändå mer bekväm än den senare som
gärna lever primitivt och avlägset. Det obligatoriska snacket före,
under och efter fisket om vattenföring och vattentemperatur skulle få
vilken metrolog som helst att bli imponerad. Det finns statistik på att
svenskar dricker mest single malt av whiskysorter i hela världen. Min
bestämda tes är att laxfiskare är en starkt bidragande orsak till det.
Inte så att de dricker bort en dyrbar laxsemester utan därför att de
gyllene dropparna kommer från laxfiskets ursprungskälla dit många
laxfiskare vallfärdar för att bli än mer övertygade i sin tro på att laxen
skall hugga i nästa kast. Skottar och Engelsmäns utvecklade en gång i
tiden laxfisket i Skandinavien och spåren syns än idag längs Norges laxälvar.
Gaula inkluderat. Längs Gaulas stentäckta stränder finns mystiska
"mini stonehenge stenfigurer" som ingen av de luttrade teckentydarna
och laxfiskarna Peder eller Ladden lyckats tyda trots deras 100 -tals
besök längs Gaulas pooler. " Det är Howards, engelsmännens stenfigurer.
De har fiskat här i evigheter, generation efter generation. Kanske blir de
uttråkade mellan laxhuggen" spekulerar de efter Magnus fråga. Den sista
dagen på vår fisketur får vi ett logiskt svar på stonehenge mysteriet.
De små stenskulptuerna engelsmännen skapat är en enkel och smart
metod att försöka hålla ordning på vattenståndet som ständigt växlar i Gaula.
Laxfiske har säkerligen likheter med golf för jag känner en och annan flugfiskare
som övergivit sitt flugspö när järnsjuan fått fritt svingrum och visat vägen allt
närmare perfektionismens svarta hål som i extrema fall kan kosta både karriär,
jobb och förhållande. Av den anledningen har jag aldrig vågat börja spela golf.
Folk som känner mig tror att jag kommer dumpa mina enhandsspön på vinden
bara jag får min första lax. Jag står utvadad i sex-gradigt vatten, håller hårt i
fiskestången och hoppas den skall buga sig för min första lax snart.
Inges laxvisdomsord ljuder i skallen " di fånger ingön lax om intö flugön
ör i vattnö". Den pratglade värmlänningen med den spjuveraktiga blicken
tittar till oss då och då när vi lägger ut kast efter kast i de många vackra
pooler som ingår i fiskekortet.
Inge tänder sin pipa, spanar ut över poolen när han funderar över var laxen
kan befinna sig. För varje gång vi träffas får vi mer tips om var i poolerna
laxarna brukar stå vid olika vattenstånd och om hur vi med enkla medel
kan förbättra våra kasttekniker. Den spjuveraktiga blicken innehåller allt
mer beundran precis som han verkligen gillar det han ser och att vi klarat
det tuffa mentala test det krävs för att fånga en lax i de omöjligaste formerna.
När vi skiljs åt säger han "jag beundar er pöjkar, det gör jag vörkligen". "Ja,
nog har vi laxpsyken alltid", svarar vi. "Det har ji vörkligen, köm tillbaka vecka 33"
Inge vet inte att jag var mycket nära att ge upp och bryta av spöt när flugan
fastnade i nacken i den kraftiga blåsten under den sista fiskedagen.
Tröttheten omfamnade och höll fast mig i sitt fasta grepp, stal min
koncentration och då fungerar inte de enklaste rörelserna. Huvudet
värkte som vid den värsta single-malt koman, kroppen darrade som
ett asplöv av den kalla vadningen och kastmotoriken fungerade inte
alls till skillnad från gårdagen då den satt i ryggmärgen. [/FONT]
[FONT=Verdana][/FONT]Den stirrar flackande ut genom fönstret, över ängen ner mot
den ständigt stigande älven. Vår genuint trevlige värd Arne,
har bott vid älven under större delen av sitt liv och vet mer
än någon annan att den nästan klara, något grönaktiga,
fritt flödande älven även har ett eget liv som det inte går
att styra över även om man tror sig känna den och dess
nycker. Ändå har jag mött få människor som kan ge ett
sådant bekymmersamt ansikstuttryck.
Det finns en uppriktig ärlighet i Arnes bekymrade min för han
vill verkligen att varje besökare skall trivas lika bra i Gauldalen
som han själv gjort under sitt långa liv. Han vill gärna att gästerna
skall komma tillbaka och det är till mångt och mycket helt beroende
av om laxen hugger eller ej. Nu är prognosen hopplös.
5-6 grader varmt i älven och alldeles för strömt för att laxen skall
kunna passera den 800 meter långa Gaulforsen några mil nedströms oss.
Kommer regn kommer älven stiga ytterligare och blir det varmt kommer
älven stiga ännu mer på grund av att det är mycket snö kvar på fjällen
som kommer att smälta, vilket även kommer medföra att temperaturen
i vattnet kan sjunka ytterligare.
Moment 22 ger djupa veck i Arnes panna. Till och med den optimistiska
guiden Inge säger på bredaste värmländska "får ji en lax pöjkar, då ska
ji springe och köpe er en lött". Inge håller alltid en god min och kanske
är det just denna egenskap som krävs för att bli en lika luttrad laxfiskare
som honom. Att tro att det omöjliga är möjligt. Att ha tålamod, läsa
vattnets tecken, att aldrig ge upp, för när som helst kan det vända.
"Dä miljonte kastet kan bli en vinstlött och då är ji fast pöjkar".
Vår danske rumskamrat visade prov på ett riktigt laxpsyke och
fiskade säkerligen 12-15 timmar varje dygn i tio dagar. För några år
sedan var en laxfight nära att däcka honom för gott och föra hans
halvt livlösa kropp närmare Atlantens stora hav för evig vila i laxens
rike. Han förlorade kampen mot 20 kilos laxen men vann ett fortsatt
liv efter att ha varit mycket nära att drunkna i Gaulas kalla och strida
vatten. När han ser prognoserna för de närmsta dagarna visar han
vit flagg, ger upp och ger sig av hem till det röd-vita hemlandet i söder.
Innan säsongen är slut kommer han tillbaka, ty det är både och bokat bestämt.
Kanske landar han den där 20 kilos laxen som alltjämt säkert gäckar hans
psyke varje dag och natt.
Det är delvis därför vi är här tidigt på säsongen, vecka 24. Peder och
"Ladden" är luttrade laxfiskare och har tillsammans över 50 säsonger i Gaula.
Magnus har aldrig fiskat i Gaula tidigare, men har den bästa medelvikten
av oss alla på lax. 14 kg. Respekt. Själv har jag aldrig fiskat lax och är
nybörjare på tvåhandsspö. Anledningen till att vi fiskar så tidigt som
vecka 24 är att de största laxarna stiger upp i älven först. Om det väl
fångas lax under den veckan väger färre laxar under 7 kilo än över 10 kilo.
En chanslott som måste köpas tidigt på säsongen för att få chansen.
Arne lämnar stugan med ett sänkt huvud som döljer rynkorna i pannan för
oss blir kvar. Kanske tänker han på att den ihärdiga danskens oväntade
kapitulation och undrar om vi fyra andra skall stå ut med att fiska under
hela resterande veckan. Den aningen ligger det något i, för innan den
ljusa natten blivit morgon har de luttrade laxfiskarna Peder och Ladden
bestämt sig för att bege sig hemåt följande eftermiddag. Fem laxfiskegubbar
skulle då bara bli två.
Det var Peder som erbjöd mig den vakanta platsen v 24 efter ett återbud.
Det var någon dag efter att jag inhandlat mitt första tvåhandsspö avsedd
för fiske efter Lapplands augustibörtingar. Erbjudandet gick inte att tacka
nej till och även om några fisketurer med tvåhandsspöt gav ett par riktigt
fina vårhavsöringar i Gavleån var kasttekniken långt ifrån bra. En sannolik
laxlös vecka skulle i vart fall kunna förbättra min kastteknik inför höstens
börtingfiske. Att se Peder kasta med ett enhands- eller tvåhandsspö är
lika vackert, elegant och ser lika enkelt ut som när Pirlo eller Ronaldo [/FONT]
[FONT=Verdana]skruvar in en frispark. Kroppskontrollen är lika total som linbågen är tight.
Han tar inte i, men linan skjuter i väg , tafsen sträcks till sin fulla längd
och flugan landar som en fjäder på ytan närmare andra sidan än någon
av oss andra kan nå. Detta trots att han fiskar med snabbsjunkande tafs
och klump. Ändå klagar han inte på att han inte hunnit träna i form
kasttekniken innan Gaula-resan. Att se honom kasta är orsaken till
att jag köpte mitt första två handsspö i våras. Denna tur är spöt och
jag inte överens. Jag är för angelägen att komma långt, tar i för mycket,
linan plaskar som en sjöfågel störtlandar på ytan när jag kastat mig trött
och tappat koncentrationen. Peder träder in som en medlare i konflikten
och sakta men säkert börjar vi förstå varandra bättre spöt och jag. Tack
vare Peders värdefulla tips går det till slut att kasta hyfsat så länge jag
inte är trött och då vill ta i för mycket.
Peder och Ladden gav liksom dansken upp moment 22-läget men de
kommer träffas alla tre i den stora laxfiskegården Magnus och jag nu har
för oss själva. Efter nästan en veckas fiske som laxdebutant börjar jag
ana en laxfiskares psyke, dess vokabulär, samtalsämnen och vanor.
En laxfiskare har må hända en ännu större uthållighet än den mest
tålmodige rödingfiskare, men är ändå mer bekväm än den senare som
gärna lever primitivt och avlägset. Det obligatoriska snacket före,
under och efter fisket om vattenföring och vattentemperatur skulle få
vilken metrolog som helst att bli imponerad. Det finns statistik på att
svenskar dricker mest single malt av whiskysorter i hela världen. Min
bestämda tes är att laxfiskare är en starkt bidragande orsak till det.
Inte så att de dricker bort en dyrbar laxsemester utan därför att de
gyllene dropparna kommer från laxfiskets ursprungskälla dit många
laxfiskare vallfärdar för att bli än mer övertygade i sin tro på att laxen
skall hugga i nästa kast. Skottar och Engelsmäns utvecklade en gång i
tiden laxfisket i Skandinavien och spåren syns än idag längs Norges laxälvar.
Gaula inkluderat. Längs Gaulas stentäckta stränder finns mystiska
"mini stonehenge stenfigurer" som ingen av de luttrade teckentydarna
och laxfiskarna Peder eller Ladden lyckats tyda trots deras 100 -tals
besök längs Gaulas pooler. " Det är Howards, engelsmännens stenfigurer.
De har fiskat här i evigheter, generation efter generation. Kanske blir de
uttråkade mellan laxhuggen" spekulerar de efter Magnus fråga. Den sista
dagen på vår fisketur får vi ett logiskt svar på stonehenge mysteriet.
De små stenskulptuerna engelsmännen skapat är en enkel och smart
metod att försöka hålla ordning på vattenståndet som ständigt växlar i Gaula.
Laxfiske har säkerligen likheter med golf för jag känner en och annan flugfiskare
som övergivit sitt flugspö när järnsjuan fått fritt svingrum och visat vägen allt
närmare perfektionismens svarta hål som i extrema fall kan kosta både karriär,
jobb och förhållande. Av den anledningen har jag aldrig vågat börja spela golf.
Folk som känner mig tror att jag kommer dumpa mina enhandsspön på vinden
bara jag får min första lax. Jag står utvadad i sex-gradigt vatten, håller hårt i
fiskestången och hoppas den skall buga sig för min första lax snart.
Inges laxvisdomsord ljuder i skallen " di fånger ingön lax om intö flugön
ör i vattnö". Den pratglade värmlänningen med den spjuveraktiga blicken
tittar till oss då och då när vi lägger ut kast efter kast i de många vackra
pooler som ingår i fiskekortet.
Inge tänder sin pipa, spanar ut över poolen när han funderar över var laxen
kan befinna sig. För varje gång vi träffas får vi mer tips om var i poolerna
laxarna brukar stå vid olika vattenstånd och om hur vi med enkla medel
kan förbättra våra kasttekniker. Den spjuveraktiga blicken innehåller allt
mer beundran precis som han verkligen gillar det han ser och att vi klarat
det tuffa mentala test det krävs för att fånga en lax i de omöjligaste formerna.
När vi skiljs åt säger han "jag beundar er pöjkar, det gör jag vörkligen". "Ja,
nog har vi laxpsyken alltid", svarar vi. "Det har ji vörkligen, köm tillbaka vecka 33"
Inge vet inte att jag var mycket nära att ge upp och bryta av spöt när flugan
fastnade i nacken i den kraftiga blåsten under den sista fiskedagen.
Tröttheten omfamnade och höll fast mig i sitt fasta grepp, stal min
koncentration och då fungerar inte de enklaste rörelserna. Huvudet
värkte som vid den värsta single-malt koman, kroppen darrade som
ett asplöv av den kalla vadningen och kastmotoriken fungerade inte
alls till skillnad från gårdagen då den satt i ryggmärgen. [/FONT]
[FONT=Verdana] [/FONT]
[FONT=Verdana][/FONT]
[FONT=Verdana]Nu symboliseras kasttekniken med en tubfluga med trekrok fast i nacken .
Himlen är åskmolnsblå och lika mörk är min tro om att fånga lax under
dessa förhållanden.. Blicken stirrar i fjärran tom som en tiggares plånbok.
Hål i börsen har det vart fall blivit eftersom fisket långt ifrån är billigt.
En veckas intensivt fiske utan ett enda hugg av någon som fiskat i
poolerna där vi fiskar. ( Fick senare veta att den första laxen i poolerna
fångades först efter 1 juli, då vi lyckligt ovetande kastade ut våra flugor
som pärlor för svin i älven.) Nu låter jag bitter, men det är jag inte.
En dags uselt fiske är trots allt bättre än en hyfsad dag på jobbet.[/FONT]
[FONT=Verdana][/FONT]
[FONT=Verdana] [/FONT]
[FONT=Verdana] Laxpsyket prövdes och fick med beröm godkänt även om jag till slut hamnade i laxkoma . Den kan mycket jämföras med fältkoman i lumpen som uppstår efter för lite sömn och mat, för mycket fysisk ansträngning och för många negativa tankar, men en dragning i linan eller hoppande lax i poolen ger lika mycket energi att fortsätta kasta ut flugan i älven, som den inre uppenbarelsen av logementsängen får en att fortsätta gå under en jägarmarsch i sämsta tänkbara väder. Förr eller senare kommer det faktiskt hugga, varje kast som görs ut i älven är ett kast närmare det där hugget alla pratar om och som fortfarande hoppas få uppleva. Det är därför jag hatar laxfiske och älskar det än mera. Det är ett mentalt spel mellan hopp och förtvivlan som ingen blir klok på än hur många år den personen slänger bort på detta beroendeframkallande tidsfördriv. Det är en utmaning som inte klaras av om man inte umgås och stöttas av likasinnade.
[/FONT]Jag hade inte klarat det sista fiskedygnet utan min nye fiskekamrat Magnus.
Han har det bästa laxpsyket och den högsta medelvikten på fångad lax av de
laxfiskare jag känner. Må hända har han bara fångat en lax, men han talar
ändå lika varmt om fjällfisket efter harr, öring och röding. Magnus håller sig
lugn och hoppfull även om ingen lax hoppar i älven. Det inspirerar att inte ge upp.
Han blir lika glad som jag när vi ser två majestätiska kungsörnar spana över
Budalsälvens djupa raviner från flera hundra meters höjd när vi givit upp
laxfisket och sökt oss närmare våra egna flugfiskerötter.
I det ögonblicket inser jag att det inte är den sista fisketuren vi kommer
göra tillsammans. Nöter jag på kommer jag så småningom få min belöning,
en silverfärgad strömlinje formad torped som jag får jag jaga över stock,
fors och sten med en maxpuls och ångestladdat psyke. Blir det så vill jag
innerst inne inte att den första laxen skall fånga mig och hålla mitt sinne
helt besatt som alla erfarna laxfiskares prediktioner säger att den skall göra
precis som det gjorde för dem en gång i tiden.[/FONT]
[FONT=Verdana] [/FONT] |
| [FONT=Verdana]Magnus med flugspö, en sann fiskevän med ett enormt laxpsyke[/FONT] |
[FONT=Verdana] [/FONT] |
| [FONT=Verdana] [/FONT] [FONT=Verdana]Laxhugget i midsommarnatten var ett bottennapp[/FONT] |
[FONT=Verdana] [/FONT] |
| [FONT=Verdana] [/FONT] [FONT=Verdana]"norskt utedass" får symbolisera skitfisket vi hade v 24[/FONT] [FONT=Verdana] [/FONT] |
[FONT=Verdana] [/FONT]
[FONT=Verdana] [/FONT] |
| [FONT=Verdana][/FONT] [FONT=Verdana]Strida Gaulforsen uppifrån[/FONT] [FONT=Verdana] [/FONT] |
[TD="align: center"][FONT=Verdana]
[/FONT][/TD][/TR]
[FONT=Verdana] [/FONT][FONT=Verdana] [/FONT]
Antika stenskulpturer håller koll på det ständigt skiftande vattenståndet i Gaula
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
