Silverjakt i Guldstaden
Klockan 19.00 19 april 2012, stannade Gävle upp. De som intefick biljett
till den avgörande sm-finalen i ishockey i asken (läkerol arena),trängdes i
sportbarer eller bet sina naglar till köttet framför tv-apparaten.Tiotusentals
idrottshjärtan slog i trippelhastighet under några timmar då Boulongern
tömdes på folk. Min plan var given och briljant, just denna afton ville jag
hadet både Skellefteå och Brynäs absolut inte ville ha. Silver.
Mitt idrottshjärta är stort men ändå trångt, ty där rymsbara en sport och ett lag.
Personer som träffat mig tror inte att grannarnatillkallade polis när jag ensam i
lägenheten såg United förlora mot Arsenal ochlevde om så grannarna trodde att
det var lägenhetsbråk . Min ishockeykarriärblev kort, en säsong, då jag insåg att
jag var för liten och klen för dennasport i pojkåren. Under tonåren vann tv-puckarna fler kvinnohjärtan än pokaleroch omedvetet började ett anti-Brynäs frögro till en
stickande kaktus i själen. Ide sena tonåren föll jag pladask för flugfisket, men först
efter 40 kände jagmig gammal nog för att börja med tvåhandsflugfiske.
Det var en tappadstorbörting i Arjeplogsströmmarna under hösten 2011 som fick'
mig att inse attjag hade för klen utrustning, Efter några nätters nötande med
enhandsspö iklass 7-8 och tung lina var ryggen tröttkörd. Ett intensivt fysiskt
tränandeinleddes under senhösten och under vintern köptes så mitt första
tvåhandsspöin. Kort därefter fick jag "an offer you can´t refuse", då jag
blevmedbjuden till Gaula under sommaren 2102 av min gode vän och den
erfarnelaxfiskaren Peder Malmlöf och två av hans vänner. Peder är en riktig
maestrovad gäller kastteknik och för att inte göra bort mig investerades
Drougges dvdom grunderna i det perfekta kastet.
På jobbet hade jag sådana kastarms-tics attmin chef talade allvar med mig och
undrade vad jag höll på med. När jagförklarade vad det berodde på, skakade hon
bara på huvudet och vimlade medögonen. Denna reaktion var dock lindrig i
jämförelse med de folk som frågademig hur det gick med fisket när jag torrfiskade
med spöt på land, eller kastadei ån utan fluga på tafsen.
Lördagen den 14 april fiskade jag skarpt för första gången.Flugasken granskades
och de egenhändigt bundna tuberna var långt ifrån någrabildsköna skapelser.
Ändå fick en sådan chansen och efter ett halvdussin kastkom det första hugget.
Fisken fastnade dock inte på kroken, men tuben fickfortsatt fisketid. Vandrade
uppströms och vadade ut i ån gjorde ett kast och enannan fisk fast tio minuter senare.
"En stark öring på 65 cm gjorde vad den kundeför att slita
sig loss i dragkampen om dess liv"
Min kompis Kai skyndade tilloch hjälpte mig taila den första havsöringen
jag fångat på tvåhandsspöt.Öringen plåtades, skonades, benådades och fick
sin frihet åter. Mödömsplastenpå tvåhandsspöts korkhandtag var borta efter
en halvtimmes fiske och en undranom havsöringsfiske verkligen kunde vara
så enkelt uppstod med självklarhet. MedBrynäs-aktigt högmod gick jag
därefter lottlös från två fisketurer och enstrategi måste till. In med Honken
på isen för att överraska motståndaren.Kvällsfiske i stället för morgonfiske
var min plan. Öringen är paranoid ochskygg. Flyr undan skuggor och
onaturliga rörelser i vattnet. Utan dessaegenskaper skulle den inte växa stor,
så ju större öring desto mer paranoid.Det gäller det att vara väldigt varsam
när det gäller att komma i kontakt medde större exemplaren när det går lite
vatten. Fiska av platserna varsamt utanatt någon annan fiskat där på flera timmar.
Kl 18.00 19 april är asken redan fylld tillbristningsgränsen och förväntan är stor.
"Guldet skall hem" skanderas som ett mantra. För varje gång detljuder låter det
mer och mer trovärdigt. Boulongern töms sakta på folk ju närmarenedsläpp det
närmar sig. Nedsläpp. Efter att ha fiskat av mina favoritplatser iett varv utan en
känning dyker misstrons skarpa blick ner i flugasken. I enannan ask är jag
omedveten om att Skellefteå har ett spelövertag och närmar sigett ledningsmål.
Skymningen närmar på himlen och i asken. Mörker och mörkfluga. Lägger ut
den på nacken. En gång. Två gånger. Tänker tanken att jagborde kanske
skicka ett sms för att höra hur det går i ishockey. Precis när jagfipplar efter
mobilen suger det tag i flugan och jag hinner inte göra ettmothugg. 19.40, nu syns
inte en enda av stadens hundratals joggare iBoulongern. Första perioden bör vara
slut. Hugget jag missade ger mig hopp omatt jag har rätt fluga och att öringen
äntligen kan vara på gång. Av denanledningen skippar jag att se den andra perioden.
Min manliga intuition sägeråt mig att ta rundan och fiska av mina favoritspots ett
tredje varv, en tredjeperiod. Ingenting händer i ån och i Läkerol-asken är det också
mållöst. Bottenpå djupet. Botten? Nej det rör sig och det är med tyngd linan rör sig.
Glädje
Jag fårkontakt och känner direkt att detta är den största öring som någonsin
huggit påen av mina flugor. Det är stumt och den rör sig långsamt medan min
puls trummari takt med alla nervösa hjärtan i Läkerolasken. F
isken rullar sig över ytan enförsta gång och
jag bestämmer mig för att pressa den uppströms så att den interusar ner för forsnacken.
Öringen har ingen brådska på djupet och pressenuppströms fortsätter. Styr den varsamt
mot land. En hundägare passerar medraska steg för att inte missa finalen av finalen.
Hon märker inte att här pågåren kamp som gör mig betydligt mer nervös än finalen
i asken. Liksom hon ledersin hund i kopplet, leder jag öringen sakta mot land.
Försöker få huvudet överytan och bogsera den upp på land, men den pressar
huvudet mot botten gång eftergång och viftar kraftfullt med den breda stjärtfenan.
På något märkligt sättlyckas jag få in den på så grunt vatten att jag kan landa den.
Det är en riktigbest som ligger där besegrad och kippar efter andan när jag skriker
ett okontrollerbart glädjeskri. Måttbandetåker fram. 85 cm. Ett glädjeskri till.
Ingen hör mig. En glädjedans. Ingen sermig. Skriker och dansar, dansar och skriker.
Armarna är i luften. Gör enBrolinpiruett med vadarna så jag håller på att halka på
stenarna. Fram medmobilen, tar några snabba kort och mms:ar till fiskekompisar
runt om i landet.Lägger öringen under vattnet. Gratulationer via sms kommer tillbaka.
Allt fokusär på hockeyn och några kilometer bort exploderar asken när Silfverberg
gör 1-0ur en omöjlig vinkel, säger ett sms.
Jag tänker släppa tillbaka öringen men jagvill posera tillsammans med den
på en bild innan den skall få simma vidare
vid sina jaktmarker. Väntar och väntar på att någon skall passera, men ingen
kommerpå flera minuter. Jag tittar på öringen och den ger mig det onda ögat
som tyckssäga du har fått det du ville så släpp tillbaka mig nu. Böjer mig ner
lirkarflugan ur käften. Beundrar öringen. Reser mig upp spanar av boulongern.
100meter bort närmar sig två män. Jag ropar. De verkar inte höra. Jag viftar.<
"We dont speak swedish" blir svaret. "would you like to take apicture of a big trout". T
rout, forell, ja, ja" blir svaret . Jag gerdem min kamera och de plåtar oss, öringen
och jag. En lycklig och en skamsengestalt från två helt olika världar gör
inget bra bröllopsfoto. Tackarfotograferna, innan jag tackar mitt liv
s flugfiskeöring för en oförglömligafton i Gävle 19 april kl 20.20.
Vaggar den varsamt fram och tillbaka innan denmed kraft lämnar
mina händer och simmar tillbaka till den ståndplats där denhör hemma.
Sjuba addddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd dddd
ddddddddddddddddddddddddddddEn timme efter att silvret lämnat mina
händer är guldet hemma iGävle. Silfverberg och company lär inte ha sovit
många timmar den följande natten, men jag gladdes betydligt mer åt mitt
silver än vad hela Skellefteågjorde åt sitt. Jag somnade med ett flin till mitt
eget mantra "hellresilver i ån än guld i asken".
Biltutornas Brynäs-serenad ljuder utanför mitt fönster helanatten,
men jag snarkar som endast en nöjd fiskare som fångat en dröm kan göra.
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
Klockan 19.00 19 april 2012, stannade Gävle upp. De som intefick biljett
till den avgörande sm-finalen i ishockey i asken (läkerol arena),trängdes i
sportbarer eller bet sina naglar till köttet framför tv-apparaten.Tiotusentals
idrottshjärtan slog i trippelhastighet under några timmar då Boulongern
tömdes på folk. Min plan var given och briljant, just denna afton ville jag
hadet både Skellefteå och Brynäs absolut inte ville ha. Silver.
Mitt idrottshjärta är stort men ändå trångt, ty där rymsbara en sport och ett lag.
Personer som träffat mig tror inte att grannarnatillkallade polis när jag ensam i
lägenheten såg United förlora mot Arsenal ochlevde om så grannarna trodde att
det var lägenhetsbråk . Min ishockeykarriärblev kort, en säsong, då jag insåg att
jag var för liten och klen för dennasport i pojkåren. Under tonåren vann tv-puckarna fler kvinnohjärtan än pokaleroch omedvetet började ett anti-Brynäs frögro till en
stickande kaktus i själen. Ide sena tonåren föll jag pladask för flugfisket, men först
efter 40 kände jagmig gammal nog för att börja med tvåhandsflugfiske.
Det var en tappadstorbörting i Arjeplogsströmmarna under hösten 2011 som fick'
mig att inse attjag hade för klen utrustning, Efter några nätters nötande med
enhandsspö iklass 7-8 och tung lina var ryggen tröttkörd. Ett intensivt fysiskt
tränandeinleddes under senhösten och under vintern köptes så mitt första
tvåhandsspöin. Kort därefter fick jag "an offer you can´t refuse", då jag
blevmedbjuden till Gaula under sommaren 2102 av min gode vän och den
erfarnelaxfiskaren Peder Malmlöf och två av hans vänner. Peder är en riktig
maestrovad gäller kastteknik och för att inte göra bort mig investerades
Drougges dvdom grunderna i det perfekta kastet.
På jobbet hade jag sådana kastarms-tics attmin chef talade allvar med mig och
undrade vad jag höll på med. När jagförklarade vad det berodde på, skakade hon
bara på huvudet och vimlade medögonen. Denna reaktion var dock lindrig i
jämförelse med de folk som frågademig hur det gick med fisket när jag torrfiskade
med spöt på land, eller kastadei ån utan fluga på tafsen.
Lördagen den 14 april fiskade jag skarpt för första gången.Flugasken granskades
och de egenhändigt bundna tuberna var långt ifrån någrabildsköna skapelser.
Ändå fick en sådan chansen och efter ett halvdussin kastkom det första hugget.
Fisken fastnade dock inte på kroken, men tuben fickfortsatt fisketid. Vandrade
uppströms och vadade ut i ån gjorde ett kast och enannan fisk fast tio minuter senare.
"En stark öring på 65 cm gjorde vad den kundeför att slita
sig loss i dragkampen om dess liv"
Min kompis Kai skyndade tilloch hjälpte mig taila den första havsöringen
jag fångat på tvåhandsspöt.Öringen plåtades, skonades, benådades och fick
sin frihet åter. Mödömsplastenpå tvåhandsspöts korkhandtag var borta efter
en halvtimmes fiske och en undranom havsöringsfiske verkligen kunde vara
så enkelt uppstod med självklarhet. MedBrynäs-aktigt högmod gick jag
därefter lottlös från två fisketurer och enstrategi måste till. In med Honken
på isen för att överraska motståndaren.Kvällsfiske i stället för morgonfiske
var min plan. Öringen är paranoid ochskygg. Flyr undan skuggor och
onaturliga rörelser i vattnet. Utan dessaegenskaper skulle den inte växa stor,
så ju större öring desto mer paranoid.Det gäller det att vara väldigt varsam
när det gäller att komma i kontakt medde större exemplaren när det går lite
vatten. Fiska av platserna varsamt utanatt någon annan fiskat där på flera timmar.
Kl 18.00 19 april är asken redan fylld tillbristningsgränsen och förväntan är stor.
"Guldet skall hem" skanderas som ett mantra. För varje gång detljuder låter det
mer och mer trovärdigt. Boulongern töms sakta på folk ju närmarenedsläpp det
närmar sig. Nedsläpp. Efter att ha fiskat av mina favoritplatser iett varv utan en
känning dyker misstrons skarpa blick ner i flugasken. I enannan ask är jag
omedveten om att Skellefteå har ett spelövertag och närmar sigett ledningsmål.
Skymningen närmar på himlen och i asken. Mörker och mörkfluga. Lägger ut
den på nacken. En gång. Två gånger. Tänker tanken att jagborde kanske
skicka ett sms för att höra hur det går i ishockey. Precis när jagfipplar efter
mobilen suger det tag i flugan och jag hinner inte göra ettmothugg. 19.40, nu syns
inte en enda av stadens hundratals joggare iBoulongern. Första perioden bör vara
slut. Hugget jag missade ger mig hopp omatt jag har rätt fluga och att öringen
äntligen kan vara på gång. Av denanledningen skippar jag att se den andra perioden.
Min manliga intuition sägeråt mig att ta rundan och fiska av mina favoritspots ett
tredje varv, en tredjeperiod. Ingenting händer i ån och i Läkerol-asken är det också
mållöst. Bottenpå djupet. Botten? Nej det rör sig och det är med tyngd linan rör sig.
Glädje
Jag fårkontakt och känner direkt att detta är den största öring som någonsin
huggit påen av mina flugor. Det är stumt och den rör sig långsamt medan min
puls trummari takt med alla nervösa hjärtan i Läkerolasken. F
isken rullar sig över ytan enförsta gång och
jag bestämmer mig för att pressa den uppströms så att den interusar ner för forsnacken.
Öringen har ingen brådska på djupet och pressenuppströms fortsätter. Styr den varsamt
mot land. En hundägare passerar medraska steg för att inte missa finalen av finalen.
Hon märker inte att här pågåren kamp som gör mig betydligt mer nervös än finalen
i asken. Liksom hon ledersin hund i kopplet, leder jag öringen sakta mot land.
Försöker få huvudet överytan och bogsera den upp på land, men den pressar
huvudet mot botten gång eftergång och viftar kraftfullt med den breda stjärtfenan.
På något märkligt sättlyckas jag få in den på så grunt vatten att jag kan landa den.
Det är en riktigbest som ligger där besegrad och kippar efter andan när jag skriker
ett okontrollerbart glädjeskri. Måttbandetåker fram. 85 cm. Ett glädjeskri till.
Ingen hör mig. En glädjedans. Ingen sermig. Skriker och dansar, dansar och skriker.
Armarna är i luften. Gör enBrolinpiruett med vadarna så jag håller på att halka på
stenarna. Fram medmobilen, tar några snabba kort och mms:ar till fiskekompisar
runt om i landet.Lägger öringen under vattnet. Gratulationer via sms kommer tillbaka.
Allt fokusär på hockeyn och några kilometer bort exploderar asken när Silfverberg
gör 1-0ur en omöjlig vinkel, säger ett sms.
Jag tänker släppa tillbaka öringen men jagvill posera tillsammans med den
på en bild innan den skall få simma vidare
vid sina jaktmarker. Väntar och väntar på att någon skall passera, men ingen
kommerpå flera minuter. Jag tittar på öringen och den ger mig det onda ögat
som tyckssäga du har fått det du ville så släpp tillbaka mig nu. Böjer mig ner
lirkarflugan ur käften. Beundrar öringen. Reser mig upp spanar av boulongern.
100meter bort närmar sig två män. Jag ropar. De verkar inte höra. Jag viftar.<
"We dont speak swedish" blir svaret. "would you like to take apicture of a big trout". T
rout, forell, ja, ja" blir svaret . Jag gerdem min kamera och de plåtar oss, öringen
och jag. En lycklig och en skamsengestalt från två helt olika världar gör
inget bra bröllopsfoto. Tackarfotograferna, innan jag tackar mitt liv
s flugfiskeöring för en oförglömligafton i Gävle 19 april kl 20.20.
Vaggar den varsamt fram och tillbaka innan denmed kraft lämnar
mina händer och simmar tillbaka till den ståndplats där denhör hemma.
Sjuba addddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddddd dddd
ddddddddddddddddddddddddddddEn timme efter att silvret lämnat mina
händer är guldet hemma iGävle. Silfverberg och company lär inte ha sovit
många timmar den följande natten, men jag gladdes betydligt mer åt mitt
silver än vad hela Skellefteågjorde åt sitt. Jag somnade med ett flin till mitt
eget mantra "hellresilver i ån än guld i asken".
Biltutornas Brynäs-serenad ljuder utanför mitt fönster helanatten,
men jag snarkar som endast en nöjd fiskare som fångat en dröm kan göra.
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
