"Veckan"
"Nya medarbetare"
"Konflikthantering"
"Dresscode"
"Miljöfrågor"
"Chefen har ordet"
Stirrade ner på dagordningen inför mötet med måndagströtta ögon. Möten, möten och åter möten. Puh. Suckade inombords. Men fasaden utåt var normal och tillmötesgående. Vi satt i en rund ring med våra stolar. Kollade runt bland folket. Mer tjejer än killar. Lättsamma uttryck avslöjade ett gott humör. Möteslokalen var luftig och fräsch med stora fönster. Moderna kontorsmöbler möblerade rummet prydligt.
Chefen iklädd kostym tog tag i ordet och startade mötet med stadig stämma. Det babblades på. . . . Jag lyssnade. Slängde in några ord då och då. Mötet fortsatte och tristessen om att inte prata om något vettigt slog in. . . . .
Kollade ner på dagordningen. Läste den om och om igen i brist på annat. . . . . Efter några vändors läsning började bokstäverna flyta ihop. Det bildades en svart smet av bokstäverna på papperet med vit bakgrund. Smeten omformade sig gång efter gång. Försökte hänga med och tyda den ständigt förändrade formen. Min hjärna gick på högvarv. Kunde ändå inte hänga med. Försökte blunda. Men det gick inte heller. Slet blicken från papperet. Stirrade ner på papperet än en gång sekunden senare med nyfiken och förskräckt blick. Nu var allt tydligt och fast. En ny dagordning hade bildats. Allt blev plötsligt väldigt intressant.
"Havsöring"
"Vårvik"
"Tidig gryning i mitten av april"
"Vak"
"Stor fisk strykandes grunt i jakt på föda"
"Hur ska man kroka vid våldsamma hugg?"
Flöt in i papperets värld igen utan att göra motstånd. . . . . . Samtidigt som surret från mötet vandrade runt mina öron i en svag ton. Möteslokalen formades om. Träd, vass, uddar, tung vattenmassa, ljus himmel och frisk mättad morgon luft.
Paddlade ner mot den grunda delen på viken. Solens strålar började kämpa sig ovanför trädtopparna. Klockan var 04,20 denna morgon. En fiskmås flög högt över ytan. Svanarna sov i strandkanten. Ihopkurade som vita bollar. Ena solstrålen lös på en av svanbollarna. Träden hade börjat få lite grönska efter en snabb och explosiv fotosyntes i vår. Allt bara händer på en och samma gång. Vissa vikar kunde temperaturen ena dagen med isflak ligga på runt nollans grad. Dagen efter kunde isen försvunnit helt och den grundaste delen kunde ligga på sju till åtta grader omgående. . . . Insane vilket styrka solen har.
Vattnet var en aningen färgat. Men ändå rätt klart för att vara den här delen av södra skärgår´n.
Fiskar mig in. Linan dansar dovt i morgonluften. Fukten i luften gör allt för att trycka ner linan mot den vindstilla vattenytan. Kasten blev korta. Men det räckte. Min Spiggy fluga landade med ett fint plopp gång efter gång. Sträckt utrullande tafs. I alla fall så sträckt det kan bli med en hårig streamer i linänden. Kasten blev kanske inte längre en tio meter. Men det var tio effektiva infiskningsmeter, det skulle havsöringarna veta. Mina andetag gick i samma tempo som den tungjobbade linan. Ett grönt snöre som pressade genom sirap kändes det som.
Senaste tiden hade jag stött på en riktigt grov pjäs. Morgon efter morgon. Även kvällar verkade hon vilja komma in och äta. Kvällarna visade hon sig på udden och mornarna plöjjde hon inne på grundområdet i viken. Hon skulle komma snart och jag var beredd. Otroligt vilken tydlig rutin en öring kan ha ibland. Nästan så det känns som man lär känna just den fisken.
Oftast gick dem stora fiskarna vinnande ur striden. Dem fnös åt flugan. Tittade nonchalant och simmade elegant vidare med sin silvriga sida. Samtidigt som man fick sitta ovan vattenytan och frustrerat se drömfisken försvinna bort. Med ytspänningen som ett halvklart fönster mellan oss. Enda hindret att inte dyka efter.
Hundra meter bort kom hon in. Alltid likadana vak ute på djupet. Eleganta ringar bredde ut sig. Hon zickzackade in. "Jag är här nu".
Solen hade tittat fram lite mer. Dock fästes min blick på skuggsidan. Hon skulle ta den vägen in i viken, som alltid dem senaste tre dagarna. Planen var att genskjuta henne på vägen. Med lite djup under sig skulle hon nog inte var lika kinkig att vilja hugga eller se sig omkring för mycket.
Hon närmade sig. Lade ut spiggyn på känsla. Hon är här när som helst. Flugan landade med ett vettskrämt plopp. Ploppet avslöjade stor fisk i närheten. Lät flugan sjunka ett par sekunder. Drog några drag. Flugan simmade med rädsla och maktlöshet i vattnet. Någonstans i vattenmassan strök havsöringen runt med lömsk blick. År av anpassning hade fått havsöringen att veta precis hur den skulle få i sig så mycket mat som möjligt för så lite ansträngning som möjligt.
PANG SMACHHK DONG. Linan höll på att slitas ur händerna på mig. Hjärtat höll på att hoppa ur min kropp. En kraftansamling från urminnes tider klippte flugan utan nåd. Spiggyn blev krossad i hugget. Varenda fiber från den vita bucktailen gick i kras och singlade långsamt ner mot botten.
Linan fräste till i hugget. Hela skärgår´n vaknade chockat till ljudet från det ovårdade snittet av den vindstilla vattenytan. Fighten var igång. Den gick tungt och bugade i vattnet. Stökade i ytan. Hoppade. Rusade. Men tyngden var det karaktäristiska i fiskens beteende. En obehaglig tyngd som gav mig osäkerhet om det här verkligen skulle gå vägen. Den var en seg kamp. Den vägrade komma in. Pressade på. Fisken gav inte med sig. Ruckade spöet i sidled. Linan svajade spänt. Fick fisken ur balans. Nu hade jag övertaget. Fisken började stöka i ytan istället. Pressade vidare. Fick in den mot mig. Håvade den utan problem. Fick ögonkontakt med öringen. Öringens ögon avslöjade en värdig och stark individ. Krokade av den. Höll den varsamt i håven innan release. Strök den över den grova prickiga ryggen fascinerat. Fick mer eller mindre spärra upp hela handen för att täcka ryggbredden. Längden måste ha varit runt nittio centimeter. En drömfisk i vår Stockholmska skärgård.
John! John! Vad har du att säga om miljöfrågor denna vecka?
Vaknade till liv av rösterna. Svarade något bra och vettigt. Alla nickade instämmande. Den unga tjejen mittemot log lite extra. Jag log tillbaka och undrade för mig själv vilken värld hon hade varit på besök i senaste timmen.
Resten av dagen fortlöpte med en svag doft av adrenalin och drömska naturupplevelser. . . . . .
/ John Kärki
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
"Nya medarbetare"
"Konflikthantering"
"Dresscode"
"Miljöfrågor"
"Chefen har ordet"
Stirrade ner på dagordningen inför mötet med måndagströtta ögon. Möten, möten och åter möten. Puh. Suckade inombords. Men fasaden utåt var normal och tillmötesgående. Vi satt i en rund ring med våra stolar. Kollade runt bland folket. Mer tjejer än killar. Lättsamma uttryck avslöjade ett gott humör. Möteslokalen var luftig och fräsch med stora fönster. Moderna kontorsmöbler möblerade rummet prydligt.
Chefen iklädd kostym tog tag i ordet och startade mötet med stadig stämma. Det babblades på. . . . Jag lyssnade. Slängde in några ord då och då. Mötet fortsatte och tristessen om att inte prata om något vettigt slog in. . . . .
Kollade ner på dagordningen. Läste den om och om igen i brist på annat. . . . . Efter några vändors läsning började bokstäverna flyta ihop. Det bildades en svart smet av bokstäverna på papperet med vit bakgrund. Smeten omformade sig gång efter gång. Försökte hänga med och tyda den ständigt förändrade formen. Min hjärna gick på högvarv. Kunde ändå inte hänga med. Försökte blunda. Men det gick inte heller. Slet blicken från papperet. Stirrade ner på papperet än en gång sekunden senare med nyfiken och förskräckt blick. Nu var allt tydligt och fast. En ny dagordning hade bildats. Allt blev plötsligt väldigt intressant.
"Havsöring"
"Vårvik"
"Tidig gryning i mitten av april"
"Vak"
"Stor fisk strykandes grunt i jakt på föda"
"Hur ska man kroka vid våldsamma hugg?"
Flöt in i papperets värld igen utan att göra motstånd. . . . . . Samtidigt som surret från mötet vandrade runt mina öron i en svag ton. Möteslokalen formades om. Träd, vass, uddar, tung vattenmassa, ljus himmel och frisk mättad morgon luft.
Paddlade ner mot den grunda delen på viken. Solens strålar började kämpa sig ovanför trädtopparna. Klockan var 04,20 denna morgon. En fiskmås flög högt över ytan. Svanarna sov i strandkanten. Ihopkurade som vita bollar. Ena solstrålen lös på en av svanbollarna. Träden hade börjat få lite grönska efter en snabb och explosiv fotosyntes i vår. Allt bara händer på en och samma gång. Vissa vikar kunde temperaturen ena dagen med isflak ligga på runt nollans grad. Dagen efter kunde isen försvunnit helt och den grundaste delen kunde ligga på sju till åtta grader omgående. . . . Insane vilket styrka solen har.
Vattnet var en aningen färgat. Men ändå rätt klart för att vara den här delen av södra skärgår´n.
Fiskar mig in. Linan dansar dovt i morgonluften. Fukten i luften gör allt för att trycka ner linan mot den vindstilla vattenytan. Kasten blev korta. Men det räckte. Min Spiggy fluga landade med ett fint plopp gång efter gång. Sträckt utrullande tafs. I alla fall så sträckt det kan bli med en hårig streamer i linänden. Kasten blev kanske inte längre en tio meter. Men det var tio effektiva infiskningsmeter, det skulle havsöringarna veta. Mina andetag gick i samma tempo som den tungjobbade linan. Ett grönt snöre som pressade genom sirap kändes det som.
Senaste tiden hade jag stött på en riktigt grov pjäs. Morgon efter morgon. Även kvällar verkade hon vilja komma in och äta. Kvällarna visade hon sig på udden och mornarna plöjjde hon inne på grundområdet i viken. Hon skulle komma snart och jag var beredd. Otroligt vilken tydlig rutin en öring kan ha ibland. Nästan så det känns som man lär känna just den fisken.
Oftast gick dem stora fiskarna vinnande ur striden. Dem fnös åt flugan. Tittade nonchalant och simmade elegant vidare med sin silvriga sida. Samtidigt som man fick sitta ovan vattenytan och frustrerat se drömfisken försvinna bort. Med ytspänningen som ett halvklart fönster mellan oss. Enda hindret att inte dyka efter.
Hundra meter bort kom hon in. Alltid likadana vak ute på djupet. Eleganta ringar bredde ut sig. Hon zickzackade in. "Jag är här nu".
Solen hade tittat fram lite mer. Dock fästes min blick på skuggsidan. Hon skulle ta den vägen in i viken, som alltid dem senaste tre dagarna. Planen var att genskjuta henne på vägen. Med lite djup under sig skulle hon nog inte var lika kinkig att vilja hugga eller se sig omkring för mycket.
Hon närmade sig. Lade ut spiggyn på känsla. Hon är här när som helst. Flugan landade med ett vettskrämt plopp. Ploppet avslöjade stor fisk i närheten. Lät flugan sjunka ett par sekunder. Drog några drag. Flugan simmade med rädsla och maktlöshet i vattnet. Någonstans i vattenmassan strök havsöringen runt med lömsk blick. År av anpassning hade fått havsöringen att veta precis hur den skulle få i sig så mycket mat som möjligt för så lite ansträngning som möjligt.
PANG SMACHHK DONG. Linan höll på att slitas ur händerna på mig. Hjärtat höll på att hoppa ur min kropp. En kraftansamling från urminnes tider klippte flugan utan nåd. Spiggyn blev krossad i hugget. Varenda fiber från den vita bucktailen gick i kras och singlade långsamt ner mot botten.
Linan fräste till i hugget. Hela skärgår´n vaknade chockat till ljudet från det ovårdade snittet av den vindstilla vattenytan. Fighten var igång. Den gick tungt och bugade i vattnet. Stökade i ytan. Hoppade. Rusade. Men tyngden var det karaktäristiska i fiskens beteende. En obehaglig tyngd som gav mig osäkerhet om det här verkligen skulle gå vägen. Den var en seg kamp. Den vägrade komma in. Pressade på. Fisken gav inte med sig. Ruckade spöet i sidled. Linan svajade spänt. Fick fisken ur balans. Nu hade jag övertaget. Fisken började stöka i ytan istället. Pressade vidare. Fick in den mot mig. Håvade den utan problem. Fick ögonkontakt med öringen. Öringens ögon avslöjade en värdig och stark individ. Krokade av den. Höll den varsamt i håven innan release. Strök den över den grova prickiga ryggen fascinerat. Fick mer eller mindre spärra upp hela handen för att täcka ryggbredden. Längden måste ha varit runt nittio centimeter. En drömfisk i vår Stockholmska skärgård.
John! John! Vad har du att säga om miljöfrågor denna vecka?
Vaknade till liv av rösterna. Svarade något bra och vettigt. Alla nickade instämmande. Den unga tjejen mittemot log lite extra. Jag log tillbaka och undrade för mig själv vilken värld hon hade varit på besök i senaste timmen.
Resten av dagen fortlöpte med en svag doft av adrenalin och drömska naturupplevelser. . . . . .
/ John Kärki
Läs mer...
(Detta inlägg har postats automatiskt)
