Här kommer ett litet minne från ens ungdoms dagar, tyvär så blir det inga bilder till texten, eftersom det var på den tiden man inte hade digitala kameror. Och så är min skanner inte kompatibel med windows7. men det kanske löser sig så småningom. Så håll till godo! DET LÖSTE SIG
Rostoaetno 1992
På våren när fiskefebern härjade som värst i blodet satt jag & två av mina arbetskamrater, Erik & Robban och spånade om, hur och vart man skulle kunna fara för att få ett härligt fiske under en vecka av semestern.
Efter mycket dribblande hit & dit kunde vi enas om att Rostoaeto, Älven som rinner ut ur Rostojaure på den svenska sidan och senare bildar Laino älv, skulle bli vårt mål i slutet på Juli. & till råga på allt så skulle vi vandra. Eller som Robban uttryckte det -Flyga! Man eller mus, klart att vi ska gå. Och just så blev det. 3,5 mil av en ständig plåga, pissväder, tung packning i en usel ryggsäck, Erik & Robban med älgbenen som kunde kliva över en myr utan att besväras det minsta. Allt detta utan någon direkt vila eller matrast.
Vi startade från Luleå i Erik`s gamla Golfdiesel (som inte var särskilt rapp) med full packning & styrde mot Keinovuopio, det är där kungsleden startar. När vi var framme åt vi en ordentlig portion med ciliconcarne. Robban menade på att det kunde vara bra med lite påskjut i de tunga uppförsbackarna bara man kunde kontrollera ventilen till rätt ögonblick.
Sen var det packning på, & dum som man är så startade man i ett rasande tempo, fiskekåt som man var, efter en mil var jag helt slut & då var det ändå den enkla biten på vandringen. Hur och var jag fick energi ifrån vet jag inte men alla reserver var tömda, när vi väl var framme, nästan i alla fall & skulle slå upp tältet hade jag såndan frossa att jag knappt kunde hålla i någonting. Skaka som ett asplöv fick en innebörd rent fysiskt. När väl tältet var rest var det dags för mat, Köttbullar o makaroner, under tiden att maten skulle bli klar så satte vi på oss torra underkläder, och jag själv kröp ner i sovsäcken som en frusen hund. När maten var klar var det bara att trycka i sig, aldrig har så enkel mat smakat så bra som det gjorde då, sen minns jag inte så mycket mer, somnade nog med sista tuggan i munnen.
Tack & lov för Citodon!
När vi sent nästa morgon vaknade gjorde jag en smärtsam upptäckt, jag kunde inte räta ut ena benet & när jag försökte var det som om jag hade en kniv inkörd i ljumsken. Hade somnat i nån form av fosterställning, så efter 3,5 mil utan stretching & sen gå och lägga sig, ja till och med en fiskmås förstår vad som händer med kroppen. Lyckades att ta mig ur sovsäcken och började rota i ryggsäcken, visste att jag hade packat ner Alvedon men till min förvåning så hittade jag en karta med Citodon. En ganska stark smärtstillande tablett, den måste ha blivit kvar från en tidigare resa, till min stora lycka. Erik & Robban hade redan gått iväg för att reka terrängen så det blev till att klara sig själv. Tog kåsan och pillerkartan, sen var det bara att krypa så försiktigt det bara gick ner till vattendraget, väl där så hivade jag i mig två tabletter och satte mig att vänta. Jag kan ha förståelse för drogmissbrukare, att dom fastnar i ett missbruk för efter en stund började kroppen kännas avslappnad, värken försvann och helt plötsligt kunde jag räta ut mitt onda ben, vilken känsla!!
Erik & Robban dök upp lite senare och berättade att vi slagit läger vid ett biflöde till älven, så vi rev upp lägret och packade ihop, hade ungefär en kilometer ner till Rotoaätno. Vi riggade också fiskegrejjerna så att vi kunde fiska på vägen. Efter en bit hittade vi en finfin hölja som vi började att kasta i, och på en gång gick det på en firre, den rusade på ordentligt, hoppade och flängde, efter en stund var den första öringen landad, en fin och silverblank på ca:6hg. Den spar vi till lunch sa jag, överlycklig. -Mmm, sa Robban. -Småfisk, ja gör som du vill!
-Äh! svarade jag, du är bara avundsjuk för att jag fick första firren.
Då kläckte Erik ur sig. -Du vet väl att man alltid ska släppa tillbaks den första fisken annars får man otur med resten av dagens fiske, särskilt när man är i fjällen, då är det där extra känsligt.
-Jo säkert! svarade jag med ett flin. Du är också bara avundsjuk, tänk att det är så svårt att gratulera någon för en fin firre. Sen betraktade vi fångsten med tillhörande kommentarer. När vi en stund senare kom fram till vårt huvudmål på vandringen, dock efter att ha vart tvungen att trassla sig igenom ett j…a renstängsel så uppenbarade sig en mycket vacker fjälldal som sträckte sig så långt ögat kunde nå. Vi krängde av oss packningen och brassade frukost, det var förmodligen mitt på dan, klocka hade ingen på sig, vi var verkligen lediga. Med mätt mage och kaffetarmen full tog vi oss nytt mod till att fiska, jag började vid en spegelblank forsnacke där det garanterat borde stå ett par fiskar, fluga efter fluga svingades, inte ett liv, inte ett vak. Nå, tänkte jag för mig själv, då tar jag haspeln och en rapala, det tog ju den första öringen på, men tji, inte ett liv, helt sterilt. Femtio meter nedströms stod Erik och drillade sin första fisk, jag såg på från håll när han landade den och demonstrativt höll upp den för att jag skulle se, för att sen släppa den tillbaka.
Kast efter kast, plats efter plats, ingen fisk, inte ens ett litet hugg, fram på eftermiddagen började jag verkligen tvivla, hade Erik rätt eller. Robban hade också släppt första firren, och båda två fick mer fisk. Mitt i allt grubbel gick jag på en ypperlig lägerplats, en udde ut i älven, slät och fin, inte en ojämnhet. Jag lade ifrån mig fiskeutrustningen och gick tillbaks uppströms mot vår packning, på vägen stannade jag och kollade in när Robban stod och drillade en fisk, dom var helvild öringarna, gjorde hopp på en meter, rusade motströms tjugo trettio meter på nolltid. Jag frågade - Hur går det Robban? Tja! - Jag får ju i alla fall fisk, hur går det för dig. Med ett fult flin sa han det. - Du skulle ha gjort som Erik sa och släppt första fisken, det gjorde då jag. - Tråka mig bara, det kanske jag förtjänar, men i brist på bättre så ordnar jag lägret, har hittat en kanonplats.
Sagt och gjort, all packning bars ner till udden, tältet restes och en eldstad ordnades, började leta efter något brännbart men fann mest småpinnar av den lågväxta viden som är karaktäristisk för fjällen, det vill säga inte mycket att elda med.
Efter ett tag kom Erik knallande ner för fjällåsen ovanför vårt nya läger och berättade att han hittat ett vedförråd intill renstängslet som gick utmed åsen, så vi bestämde att gå upp lite senare för att hämta några bördor med ved.
Nåväl åter till fisket, när lägret var ordnat tog jag flugspöt och lade ut en europatolva i höljan intill, pang! Någonting gick på stenhårt, mothugg och sen tvärstopp, nu jäklar grabbar har det släppt, nu är det fisk på ropade jag euforiskt, efter en stund´s gormande med fisken håvade jag in en fin 6:hg´s harr. Äntligen sade jag, nu verkar förbannelsen bruten, så efter en del garvande och gliringar hit och dit bestämde vi oss för att äta, smörstekt harr och öring med potatismos, Mums!
Base camp
Birger´s spolarvätska!
Mätta och belåtna, med kaffepannan på elden och ganska slitna efter en hård vandring och en dag med härligt fiske lade vi oss och slöade runt elden, ett djupare samtal om livets mening startade och pågick ett tag då Robban plötsligt smög fram en liten wiskey ur ryggsäcken.
Vi tog oss en liten virre var, och det gav förstås mersmak, fort var den lilla flaskan slut och samtalets knutar löstes upp allt mer, saker man inte hade en aning om hos sina vänner var inte längre någon hemlighet. Själv tog jag fram en PET-flaska med det vi i norrbotten kallar orten´s, det skulle enligt tillverkaren vara vodka citron, Grumligt var det då och inte klart som det skall vara. Nåväl, kork av. Robban kom först fram med kosan och jag började att hälla upp. -Säg stopp, sa jag, och när det var ytspänning blev det stopp!!
Robban luktade kritiskt på brygden och sa. -Fan det luktar ju som det man häller i bilen för att rengöra vindrutan, och så svepte han hela kosan, morrade till, och sa. -Nu hämtar vi veden du hittade Erik, så vände han helt om och sprang iväg uppför branten mot fjällåsen, jag och Erik var inte sen att hänga på, men efter halva backen så gav vi upp och började att gå, men Robban fortsatte att springa. -Han spränger sig om han fortsätter i den farten, sa jag till Erik. -Ja, han är inte klok, svarade Erik med andan i halsen. När vi nästan var uppe på krönet kom Robban tillbaks mot oss, han var högröd i ansiktet och bar på en stor börda med ved, när han passerade oss, utan ett ord men med fokuserad blick på tältet och en andhämtning som hördes lång väg, hans ben började att se ut som spagetti när det började att gå utför. -Det ät nog ingen fara med honom, sa Erik bekymrat. -Nädu, sa jag, där vilar inga ledsamheter, och faller han och slår sig så får han nog bara blåmärken, han fattar ändå ingenting. Så skrattade vi gott tillsammans och tog varsin börda ved och gick tillbaka mot tältet. När vi var tillbaks till tältet satt Robban och smuttade på en grogg, vi hade i alla fall jouice med oss, lite civiliserade var vi ändå. Men som alla andra tillfällen då man intar för mycket medicin på en gång drabbas man av vissa biverkningar. Erik blev fruktansvärt fnittrig, vad man än sa så skrattade han. Själv blev jag väldigt trött, och Robban ! Tja, vad ska man säga, han mådde inget vidare när vi gick och lade oss i tältet.
Elmer´s djuphåla!
Dagen efter, med rena sinnen började som vanligt med en hårdmacka, kaffe och en stor snus, samt en diskussion om hur vi skulle göra under dagen, fiska runt vårt läger eller göra en dagsutflykt. Eftersom vi allihopa kände oss lite mossiga efter gårdagskvällen beslöt vi att inte göra några större utsvävningar förrän eventuellt framåt eftermiddagen.
Jag och Robban gick iväg uppströms en bit till ett fint strömsel, brett och inte för djupt, med många potentiella ståndplatser. Robban började att vada ut, själv blev jag sittande med ett härligt trassel på rullen (måste ha hänt något kvällen före).
Robban började att systematiskt fiska av motsatta sidan av strömselet, själv hade jag fått ordning på grejjorna och kunde börja fiska, Vi hade stått och fiskat en stund då jag hörde Robban svära en lång harrang med sammanbitna tänder. Vi hade hamnat ganska nära varandra där i strömmen så jag frågade Robban varför han stod och hädade. -Jag har en stor rackare som har vart upp och nosat på flugan ett par gånger nu, alltid på samma ställe, sade Robban. -Kolla in här, sade han och lade ut flugan, och precis då den vände i strömmen såg man hur vattnet buktade till under flugan och en stor stjärtfena klatchade i vattenytan.
-Ja herre jesses, sade jag, -där har du din Elmer, och jag tänker inte ge dig några tips, det är den alldeles för stor för, det där får du lösa alldeles själv.
"Elmer, för er som inte riktigt hänger med är taget ur Western serien familjen Macahan. Det är när Luke träffar en fiskande sheriff som alltid fiskar och släpper tillbaks samma fisk som han döpt till Elmer."
Jag gick iväg med Robbans högljudda muttrande bakom ryggen, Själv fick jag ett par fina öringar, där jag sparade två till lunch. Robban stod och nötte på samma ställe som tidigare, kroppshållningen utstrålade frustration och han reagerade knappt när jag ropade att komma med och äta lunch. När jag träffade Erik vid lägret, också hungrig, kom frågan, var är Robban? -Jadu Erik, sade jag, honom får vi inte se här vid tältet förän han har plockat upp storöringen i höljan där uppe, sade jag och pekade uppströms. -Men du vet vilken tjurskalle han är, så han ger nog inte upp så lätt. Ett bra tag senare när jag och Erik hade ätit och druckit vårt kaffe hördes ett primalskrik genljuda i dalgången. Vi for upp som skjutna ur en kanon, vi förstod att det var Robban som skrek, men var det av glädje eller sorg?
När vi kom fram till Robban som hade kommit iland efter vadningen, dock ganska blöt, sken han som en lillpojk i en godisaffär. -Kolla grabbar ! Och fram tog han ett grant exemplar av arten öring, ungefär 1,5 kg inte illa på flugspö.
Robban och "Elmer" Robban är han med mössa!
Att vi alla tre var tillfredsställda med denna fiskeresa kan ni säkert förstå, för ungefär på detta vis fortlöpte resten av veckan. Dock utan Birgers spolarvätska och någon mer Elmer, men med ett i övrigt fantastiskt fiske och väder, förutom de två dagar då vi vandrade dit och hem, då behagade det att vara ett fantastiskt skitväder. Min onda höft var till ett stort bekymmer, men den repade sig ganska fort, man var ju i ständig rörelse förutom när man sov. Så den blev ständigt uppmjukad.
Sträckan av älven vi fiskade i, låg under samebyns fiskekort men är numera reglerad av länsstyrelsen (man måste ansöka om fiskekort). Vilket är bra för ett fortsatt bra fiske, trycket i Rosto området har ökat de senaste åren, så det är nödvändigt att bromsa i tid.
Jag hoppas att ni har haft en nöjsam läsning.
Väl mött och skitfiske på er!!!!!
Rostoaetno 1992
På våren när fiskefebern härjade som värst i blodet satt jag & två av mina arbetskamrater, Erik & Robban och spånade om, hur och vart man skulle kunna fara för att få ett härligt fiske under en vecka av semestern.
Efter mycket dribblande hit & dit kunde vi enas om att Rostoaeto, Älven som rinner ut ur Rostojaure på den svenska sidan och senare bildar Laino älv, skulle bli vårt mål i slutet på Juli. & till råga på allt så skulle vi vandra. Eller som Robban uttryckte det -Flyga! Man eller mus, klart att vi ska gå. Och just så blev det. 3,5 mil av en ständig plåga, pissväder, tung packning i en usel ryggsäck, Erik & Robban med älgbenen som kunde kliva över en myr utan att besväras det minsta. Allt detta utan någon direkt vila eller matrast.
Vi startade från Luleå i Erik`s gamla Golfdiesel (som inte var särskilt rapp) med full packning & styrde mot Keinovuopio, det är där kungsleden startar. När vi var framme åt vi en ordentlig portion med ciliconcarne. Robban menade på att det kunde vara bra med lite påskjut i de tunga uppförsbackarna bara man kunde kontrollera ventilen till rätt ögonblick.
Sen var det packning på, & dum som man är så startade man i ett rasande tempo, fiskekåt som man var, efter en mil var jag helt slut & då var det ändå den enkla biten på vandringen. Hur och var jag fick energi ifrån vet jag inte men alla reserver var tömda, när vi väl var framme, nästan i alla fall & skulle slå upp tältet hade jag såndan frossa att jag knappt kunde hålla i någonting. Skaka som ett asplöv fick en innebörd rent fysiskt. När väl tältet var rest var det dags för mat, Köttbullar o makaroner, under tiden att maten skulle bli klar så satte vi på oss torra underkläder, och jag själv kröp ner i sovsäcken som en frusen hund. När maten var klar var det bara att trycka i sig, aldrig har så enkel mat smakat så bra som det gjorde då, sen minns jag inte så mycket mer, somnade nog med sista tuggan i munnen.
Tack & lov för Citodon!
När vi sent nästa morgon vaknade gjorde jag en smärtsam upptäckt, jag kunde inte räta ut ena benet & när jag försökte var det som om jag hade en kniv inkörd i ljumsken. Hade somnat i nån form av fosterställning, så efter 3,5 mil utan stretching & sen gå och lägga sig, ja till och med en fiskmås förstår vad som händer med kroppen. Lyckades att ta mig ur sovsäcken och började rota i ryggsäcken, visste att jag hade packat ner Alvedon men till min förvåning så hittade jag en karta med Citodon. En ganska stark smärtstillande tablett, den måste ha blivit kvar från en tidigare resa, till min stora lycka. Erik & Robban hade redan gått iväg för att reka terrängen så det blev till att klara sig själv. Tog kåsan och pillerkartan, sen var det bara att krypa så försiktigt det bara gick ner till vattendraget, väl där så hivade jag i mig två tabletter och satte mig att vänta. Jag kan ha förståelse för drogmissbrukare, att dom fastnar i ett missbruk för efter en stund började kroppen kännas avslappnad, värken försvann och helt plötsligt kunde jag räta ut mitt onda ben, vilken känsla!!
Erik & Robban dök upp lite senare och berättade att vi slagit läger vid ett biflöde till älven, så vi rev upp lägret och packade ihop, hade ungefär en kilometer ner till Rotoaätno. Vi riggade också fiskegrejjerna så att vi kunde fiska på vägen. Efter en bit hittade vi en finfin hölja som vi började att kasta i, och på en gång gick det på en firre, den rusade på ordentligt, hoppade och flängde, efter en stund var den första öringen landad, en fin och silverblank på ca:6hg. Den spar vi till lunch sa jag, överlycklig. -Mmm, sa Robban. -Småfisk, ja gör som du vill!
-Äh! svarade jag, du är bara avundsjuk för att jag fick första firren.
Då kläckte Erik ur sig. -Du vet väl att man alltid ska släppa tillbaks den första fisken annars får man otur med resten av dagens fiske, särskilt när man är i fjällen, då är det där extra känsligt.
-Jo säkert! svarade jag med ett flin. Du är också bara avundsjuk, tänk att det är så svårt att gratulera någon för en fin firre. Sen betraktade vi fångsten med tillhörande kommentarer. När vi en stund senare kom fram till vårt huvudmål på vandringen, dock efter att ha vart tvungen att trassla sig igenom ett j…a renstängsel så uppenbarade sig en mycket vacker fjälldal som sträckte sig så långt ögat kunde nå. Vi krängde av oss packningen och brassade frukost, det var förmodligen mitt på dan, klocka hade ingen på sig, vi var verkligen lediga. Med mätt mage och kaffetarmen full tog vi oss nytt mod till att fiska, jag började vid en spegelblank forsnacke där det garanterat borde stå ett par fiskar, fluga efter fluga svingades, inte ett liv, inte ett vak. Nå, tänkte jag för mig själv, då tar jag haspeln och en rapala, det tog ju den första öringen på, men tji, inte ett liv, helt sterilt. Femtio meter nedströms stod Erik och drillade sin första fisk, jag såg på från håll när han landade den och demonstrativt höll upp den för att jag skulle se, för att sen släppa den tillbaka.
Kast efter kast, plats efter plats, ingen fisk, inte ens ett litet hugg, fram på eftermiddagen började jag verkligen tvivla, hade Erik rätt eller. Robban hade också släppt första firren, och båda två fick mer fisk. Mitt i allt grubbel gick jag på en ypperlig lägerplats, en udde ut i älven, slät och fin, inte en ojämnhet. Jag lade ifrån mig fiskeutrustningen och gick tillbaks uppströms mot vår packning, på vägen stannade jag och kollade in när Robban stod och drillade en fisk, dom var helvild öringarna, gjorde hopp på en meter, rusade motströms tjugo trettio meter på nolltid. Jag frågade - Hur går det Robban? Tja! - Jag får ju i alla fall fisk, hur går det för dig. Med ett fult flin sa han det. - Du skulle ha gjort som Erik sa och släppt första fisken, det gjorde då jag. - Tråka mig bara, det kanske jag förtjänar, men i brist på bättre så ordnar jag lägret, har hittat en kanonplats.
Sagt och gjort, all packning bars ner till udden, tältet restes och en eldstad ordnades, började leta efter något brännbart men fann mest småpinnar av den lågväxta viden som är karaktäristisk för fjällen, det vill säga inte mycket att elda med.
Efter ett tag kom Erik knallande ner för fjällåsen ovanför vårt nya läger och berättade att han hittat ett vedförråd intill renstängslet som gick utmed åsen, så vi bestämde att gå upp lite senare för att hämta några bördor med ved.
Nåväl åter till fisket, när lägret var ordnat tog jag flugspöt och lade ut en europatolva i höljan intill, pang! Någonting gick på stenhårt, mothugg och sen tvärstopp, nu jäklar grabbar har det släppt, nu är det fisk på ropade jag euforiskt, efter en stund´s gormande med fisken håvade jag in en fin 6:hg´s harr. Äntligen sade jag, nu verkar förbannelsen bruten, så efter en del garvande och gliringar hit och dit bestämde vi oss för att äta, smörstekt harr och öring med potatismos, Mums!
Base camp
Birger´s spolarvätska!
Mätta och belåtna, med kaffepannan på elden och ganska slitna efter en hård vandring och en dag med härligt fiske lade vi oss och slöade runt elden, ett djupare samtal om livets mening startade och pågick ett tag då Robban plötsligt smög fram en liten wiskey ur ryggsäcken.
Vi tog oss en liten virre var, och det gav förstås mersmak, fort var den lilla flaskan slut och samtalets knutar löstes upp allt mer, saker man inte hade en aning om hos sina vänner var inte längre någon hemlighet. Själv tog jag fram en PET-flaska med det vi i norrbotten kallar orten´s, det skulle enligt tillverkaren vara vodka citron, Grumligt var det då och inte klart som det skall vara. Nåväl, kork av. Robban kom först fram med kosan och jag började att hälla upp. -Säg stopp, sa jag, och när det var ytspänning blev det stopp!!
Robban luktade kritiskt på brygden och sa. -Fan det luktar ju som det man häller i bilen för att rengöra vindrutan, och så svepte han hela kosan, morrade till, och sa. -Nu hämtar vi veden du hittade Erik, så vände han helt om och sprang iväg uppför branten mot fjällåsen, jag och Erik var inte sen att hänga på, men efter halva backen så gav vi upp och började att gå, men Robban fortsatte att springa. -Han spränger sig om han fortsätter i den farten, sa jag till Erik. -Ja, han är inte klok, svarade Erik med andan i halsen. När vi nästan var uppe på krönet kom Robban tillbaks mot oss, han var högröd i ansiktet och bar på en stor börda med ved, när han passerade oss, utan ett ord men med fokuserad blick på tältet och en andhämtning som hördes lång väg, hans ben började att se ut som spagetti när det började att gå utför. -Det ät nog ingen fara med honom, sa Erik bekymrat. -Nädu, sa jag, där vilar inga ledsamheter, och faller han och slår sig så får han nog bara blåmärken, han fattar ändå ingenting. Så skrattade vi gott tillsammans och tog varsin börda ved och gick tillbaka mot tältet. När vi var tillbaks till tältet satt Robban och smuttade på en grogg, vi hade i alla fall jouice med oss, lite civiliserade var vi ändå. Men som alla andra tillfällen då man intar för mycket medicin på en gång drabbas man av vissa biverkningar. Erik blev fruktansvärt fnittrig, vad man än sa så skrattade han. Själv blev jag väldigt trött, och Robban ! Tja, vad ska man säga, han mådde inget vidare när vi gick och lade oss i tältet.
Elmer´s djuphåla!
Dagen efter, med rena sinnen började som vanligt med en hårdmacka, kaffe och en stor snus, samt en diskussion om hur vi skulle göra under dagen, fiska runt vårt läger eller göra en dagsutflykt. Eftersom vi allihopa kände oss lite mossiga efter gårdagskvällen beslöt vi att inte göra några större utsvävningar förrän eventuellt framåt eftermiddagen.
Jag och Robban gick iväg uppströms en bit till ett fint strömsel, brett och inte för djupt, med många potentiella ståndplatser. Robban började att vada ut, själv blev jag sittande med ett härligt trassel på rullen (måste ha hänt något kvällen före).
Robban började att systematiskt fiska av motsatta sidan av strömselet, själv hade jag fått ordning på grejjorna och kunde börja fiska, Vi hade stått och fiskat en stund då jag hörde Robban svära en lång harrang med sammanbitna tänder. Vi hade hamnat ganska nära varandra där i strömmen så jag frågade Robban varför han stod och hädade. -Jag har en stor rackare som har vart upp och nosat på flugan ett par gånger nu, alltid på samma ställe, sade Robban. -Kolla in här, sade han och lade ut flugan, och precis då den vände i strömmen såg man hur vattnet buktade till under flugan och en stor stjärtfena klatchade i vattenytan.
-Ja herre jesses, sade jag, -där har du din Elmer, och jag tänker inte ge dig några tips, det är den alldeles för stor för, det där får du lösa alldeles själv.
"Elmer, för er som inte riktigt hänger med är taget ur Western serien familjen Macahan. Det är när Luke träffar en fiskande sheriff som alltid fiskar och släpper tillbaks samma fisk som han döpt till Elmer."
Jag gick iväg med Robbans högljudda muttrande bakom ryggen, Själv fick jag ett par fina öringar, där jag sparade två till lunch. Robban stod och nötte på samma ställe som tidigare, kroppshållningen utstrålade frustration och han reagerade knappt när jag ropade att komma med och äta lunch. När jag träffade Erik vid lägret, också hungrig, kom frågan, var är Robban? -Jadu Erik, sade jag, honom får vi inte se här vid tältet förän han har plockat upp storöringen i höljan där uppe, sade jag och pekade uppströms. -Men du vet vilken tjurskalle han är, så han ger nog inte upp så lätt. Ett bra tag senare när jag och Erik hade ätit och druckit vårt kaffe hördes ett primalskrik genljuda i dalgången. Vi for upp som skjutna ur en kanon, vi förstod att det var Robban som skrek, men var det av glädje eller sorg?
När vi kom fram till Robban som hade kommit iland efter vadningen, dock ganska blöt, sken han som en lillpojk i en godisaffär. -Kolla grabbar ! Och fram tog han ett grant exemplar av arten öring, ungefär 1,5 kg inte illa på flugspö.
Robban och "Elmer" Robban är han med mössa!
Att vi alla tre var tillfredsställda med denna fiskeresa kan ni säkert förstå, för ungefär på detta vis fortlöpte resten av veckan. Dock utan Birgers spolarvätska och någon mer Elmer, men med ett i övrigt fantastiskt fiske och väder, förutom de två dagar då vi vandrade dit och hem, då behagade det att vara ett fantastiskt skitväder. Min onda höft var till ett stort bekymmer, men den repade sig ganska fort, man var ju i ständig rörelse förutom när man sov. Så den blev ständigt uppmjukad.
Sträckan av älven vi fiskade i, låg under samebyns fiskekort men är numera reglerad av länsstyrelsen (man måste ansöka om fiskekort). Vilket är bra för ett fortsatt bra fiske, trycket i Rosto området har ökat de senaste åren, så det är nödvändigt att bromsa i tid.
Jag hoppas att ni har haft en nöjsam läsning.
Väl mött och skitfiske på er!!!!!
Kommentera