Insänt av: Morveto1
Belönas med ett par beten från http://www.trumman.com
- Do you have cigars?
- What?
- Do you have cigaaars?
- Cigaaars?
- Yes you know big, brown, long cigarettes. Cigaaars!
- Ahh you mean Cigg – aa.
- Yeeess!
Kassörskan på den lilla 7-eleven butiken tog upp ett 5-pack cigarrilos och sa att det var det enda de hade. Det fick duga tänkte jag och log.
- How much?
- 155 baht!
35 spänn det är det lätt värt tänkte jag och log igen för mig själv. För 24 timmar sedan hade jag inte haft en tanke på att köpa cigarrer men nu kändes det på något sätt nödvändigt. Jag och min flickvän befann oss på ön Koh Tao på Thailands östkust, den första hållplatsen på vår tre-veckors semester i det leende landets rike.
Dagen innan, under en promenad längs med dykcentrens och restaurangernas byggnader såg vi en skylt där det stod Mr Dings Fishing Trip. Under texten fanns det några bilder på lyckliga fångstmän poserandes med diverse exotiska fiskar. Efter en god lunch bestående av chicken panang och Chang beer beslöt vi oss för att gå och boka en tur för morgondagen. Bokningen gick, som alltid i Thailand, smidigt och snart var vi 2400 baht fattigare. 240 kr var för en heldag på havet inklusive lunch är ju ingenting sade jag till min flickvän. Det skulle visa sig att jag hade väldigt rätt. Vi skulle bli upphämtade klockan 08:00 utanför vår resorts restaurang dagen därpå så vi gick och lade oss ganska tidigt. Som alltid när det gäller fiske så är jag morgonpiggare än någonsin. Vi hade lika gärna kunnat bli upphämtade klockan 04:00 och jag hade varit lika redo som en pojkscout på sin första övernattning.
Kvart i åtta stod vi klara utanför restaurangen, iklädda endast shorts, linne och solglasögon. Kvart över åtta hade fortfarande ingen chaufför dykt upp. Det var säkert 30 grader varmt redan, kändes så i alla fall. Jag gick och frågade receptionisten på vårt hotell om hon kunde ringa och se varför det dröjde så. Hon pratade med en dam i andra änden av linjen och sa sedan att de var på väg. Tydligen är mitt motto ”det ordnar sig” lag i Thailand. Killen som skulle hämta oss dök upp halv nio med sin skabbiga pick-up. Vi hoppade upp på flaket där det redan satt två turister och väntade, det visade sig att de pratade svenska men vi sa inget utan satt bara tyst och fokuserade (i alla fall jag) på vad som komma skulle. Den skakiga åkturen till båthamnen tog nog inte mer än fem minuter. När vi kom fram blev vi ledsagade genom en smal passage mellan två hus och kom fram på bakgården som vätte mot stranden och det smaragdgröna havet. Det var fullt med människor där. Det dröjde inte länge innan en Thailändare i rastaflätor kom och drog med alla på snorkelsafari. Alla utom oss. Vi stod kvar där och såg dem försvinna med förväntansfulla ansikten. Skulle vi bli ensamma på fisket? Svaret kom strax därpå när damen i huset gav en liten man två vita lunchboxar och sa - follow him. Vi gjorde som hon sade och följde den lille hobbiten, jag menar mannen, ut på båtpiren där ett flertal träbåtar i alla de färger, former och storlekar stod fastbundna. Vi fick lov att gena över en båt, där snorkelturisterna satt och väntade på att få komma iväg, för att komma ut på vår båt. Det var en röd -och vitmålad träbåt a la Thailand. Det vill säga skitig men ändå originellt, ja vad ska man säga, mysig. Båten var ganska stor ändå, kanske 10-12 meter lång och 3 meter bred och med en liten kaptenshytt uppställd i mitten. Gamla bettan gick igång med ett skönt mullrande och kaptenen styrde oss bort ifrån piren och ut mot fiskeäventyret. Det fanns en annan man på båten också. En liten matros om ni så vill. Varken han eller kaptenen var särskilt talföra av sig.
Jag försökte få fram lite info från Mr Ding, som kaptenen hette, jag frågade bland annat vad vi skulle fiska efter och på vilket djup. Han svarade att vi skulle fiska efter röd och vit snapper, rabbit fish, barracuda, grouper, marlin med mera. Den andre mannen, vi kan kalla han för Frodo, hade tagit fram bläckfiskfileér och börjat skära upp dem i bitar som såg ut som små byxor. Det var med ens klart att det var mete vi kunde se fram emot. Jag och flickvännen satt och njöt av värmen och den vackra utsikten medan vi sakta åkte mot första ankringsplatsen.
Solen sken, havet låg stilla och inte en skrikande mås inom ögonavstånd. Efter cirka 25 minuters resa började Mr Ding sänka den redan låga farten och Frodo gjorde sig redo för att kasta ankar. Frodo sparkade ut ankaret och Mr Ding började svänga båten så att den skulle komma i rätt position. Jag hade inte lagt märke till det förut men nu såg jag att det låg ett gäng med fiskespön på taket till kaptenshytten. Frodo tog ner tre stycken och började agna dem med slemmiga bläckfisksbyxor. När jag fick mitt spö fick jag till min förvåning se att rullarna, som var av ambassadeur typ, såg ut att ha 20 år på nacken. De var rostiga och skrangliga och fiskespöna var inte så mycket bättre de heller. Linan var av nylon och 0,40-0,50mm tjock. I änden av linan satt det en päronformad blytyngd som jag tippar på vägde runt 60 gram och en halvmeter ovanför det hade de skarvat dit en bit lina och knutit fast en enkelkrok som inte var märkvärdigt stor. Jag var något skeptisk till hela ”arrangemanget” men jag tänkte inte låta något komma i vägen för min och tjejens första exotiska fisketur. Mr Ding sa att vi skulle släppa ner betet till botten och sedan veva upp det en halvmeter ungefär och sedan vänta. Jag frågade om man skulle göra pimpelrörelser men han sa att det inte behövdes, det var bara att vänta. Det tog inte lång tid innan det började smårycka i våra spön. Men hur mycket vi än ryckte tillbaka lyckades vi inte kroka fast något. Jag vevade upp för att se om det satt kvar någon bläckfisk, vilket tar en liten stund när man fiskar på 30 meters djup. Mycket riktigt så var betet borta, kvar fanns bara en slemmig liten vit slamsa. Likadant var det för min flickvän. Frodo däremot skrattade när han slängde en färggrann liten fisk på durken. Fisken slog med stjärten och kippade efter andan förgäves. Jag, min flickvän och Frodo satt i fören och fiskade medan kaptenen var där bak. Mitt i båten framför hytten var det ett hål. Hålet var fyllt med vatten och vattnet var fyllt med levande fiskar som senare skulle bli levande beten. Mr Ding kom strax gående med linan full av sprattlande sardiner som han krokade av och släppte ner i hålet. Han sade att han hade två spön ute därbak med levande sardiner som bete utifall att någon stor fisk simmar förbi. Han fiskade med flera vita flugor, upphängda med jämna mellanrum. Jag passade på att fråga om man skulle göra mothugg så fort man kände att fisken var där och nafsade eller om man skulle vänta ett tag. Hans åsikt var att man skulle vänta tills att man kände fisken börja dra iväg med betet och först då göra mothugg. Jag spred informationen vidare till min tjej och det dröjde inte länge förrän hon nöjt utbrast att hon hade fisk på. Under tiden passade jag på att sätta sänke och krok i botten, pinsamt. Jag fick ett nytt spö av Frodo och detta var om möjligt ännu jävligare än det första. Upp ur det klarblå vattnet drar min flickvän så upp en hyfsat stor ”akvariefisk”. Rabbitfish säger Frodo och pekar på den sprattlande fisken. I Thailand bonkar inte fiskarna fisken även om de inte släpps tillbaka. De lämnas att självdö, något som kan kännas lite konstigt för oss svenska sportfiskare som mer och mer kör catch and release. Kanske är det för att fisken ska vara så färsk som det bara går när man kommer in i hamn igen? Flickvännen släpper återigen ner ett nypåsatt bete och drar strax upp en till fisk, en red snapper denna gång. Nu börjar jag bli lite avis, vem är det som har fiskat i hela sitt liv egentligen. Det börjar rycka i min lina, men jag väntar, det rycker igen och igen och sen börjar det dra litegrann och då sätter jag in mitt mothugg. Fast fisk. Några sekunder senare så har jag fått upp min första fisk för dagen. Världens minsta white snapper tror jag bestämt att det var. Fisken åker ner i hålet för att senare användas som bete.
Nu börjar det lossna för allihop. Jag får fisk, min flickvän får fisk, Frodo får fisk och kaptenen troligtvis också även fast jag inte kan se han från där jag sitter. Upp kommer det snapper efter snapper och rabbit fish och grouper. Av någon anledning får jag nästan bara snappers och min flickvän nästan bara rabbit fish. Timmarna går och vi har det gött och njuter av det vackra vädret och den ännu vackrare miljön. Frodo hivar med jämna mellanrum fram flaskor med vatten till oss. Våra händer är kladdiga och luktar fisk när Mr Ding så småningom kommer fram med cellofanmatlådorna och säger att vi ska åka till en annan plats. Den ljumma kycklingen och riset smakar betydligt bättre än vad den ser ut. Sjön suger lika mycket i Thailand som där hemma, tänker jag och tittar ner på alla vackra fiskar som simmar runt nere i båten. Vi smaskar på och det dröjer inte länge förrän Frodo återigen är redo att kasta ankar. Med magen full av mat är jag ivrig att fortsätta fiskandet. Min flickvän, som började bli lite smågrinig, är nu glad igen efter att ha funnit en minimal toalett på båten att besudla. Jag är sugen på att få något lite större på kroken så jag testar att agna med en bit bläckfisk och en bit snapperfilé. Allra helst skulle jag vilja ha en barracuda. Jag frågade Mr Ding innan om de brukar få barracuda och det var tydligen periodvis man fick dem här, och inte varje tur. Plötsligt blev jag avbruten av att det drog till hårt i spöt, jag gjorde mothugg men högg i ”luften”. Ett par sekunder senare smäller det på igen och jag lyckas denna gång få fast något som drar ganska bra. Sköna knyck i spöet. Jag får fightas ett tag men snart dyker det upp något brunt och fläckigt i vattnet. Det visar sig vara en ganska stor grouper, cirka två kilo tippar jag på. Frodo skrattar när jag lyfter upp den i båten och han krokar snabbt av den och släpper ner den i fiskehålet. Äntligen lite storlek på fisken tänker jag när jag hör kaptenen skrika något. Varken jag eller tjejen förstår eller hör vad han säger men vi får snart klart för oss vad det gäller när Frodo utbrister; big fish, big fish. Reflexmässigt och väldigt nyfiket svingar jag mig upp på fötter och klättrar ut på relingen. Hytten är nästan lika bred som båten så det är inte alldeles lätt ta sig bak i båten. När jag klättrar ser jag en stor fisk snabbt hoppa och simma utåt gissningsvis 25 meter från båten. Jag är snabbt framme och Mr Ding står där med böjt spö. It´s a swordfish säger han och jag tycker mig kunna urskilja ett litet leende från den lilla mannen. Take the belt behind you säger han och pekar på ett bälte som hänger på hytten. På bältet sitter det en plastplatta med ett hål i. Put it on. Jag gör som jag blir tillsagd. Han pekar åt mig att komma till honom och jag stegar nervöst fram till honom. Here, you do it! Han räcker mig spöt och jag känner med ens fiskens styrka.
Rullen tjuter medan fisken tar meter efter meter. Jag fäster spöet i hålet på bältet och håller emot. Jag har ju sett på tv hur dem gör när dem fiskar big game, den så kallade pumptekniken. Jag provar mig på detta men fisken är inte trött för fem öre så jag fortsätter att hålla käppen så rakt som möjligt samtidigt som den ursinniga firren beter sig som en häst på steroider. Ett hundratal meter där ute ser jag den hoppa och skriker till flickvännen att ta så många kort hon kan. Vilken känsla. Äntligen tänker jag för mig själv och ler stort. Till och från under kampen utbrister jag i diverse utrop och oh la la är något som Frodo skrattar högt åt. Efter en lång stund så kan jag så småningom börja pumpa in fisken, även om den då och då tjuvrusar 30 meter när jag lyckats få in den 20 meter. Under tiden har Mr Ding startat båten och börjat köra mot fisken för att hjälpa till. När han stannar båten ber han mig att gå till fören istället. Han tar över spöet och jag ”springer” fram. Han säger åt mig att ställa mig med ryggen mot masten, detta gör jag utan protester och jag får återigen fortsätta krigandet. Jag känner mig som Jesus på korset blandat med Leonardo di Caprio i Titanic.
Det finns inga utrymmen för misstag då jag inte sitter fastspänd i båten. Mina armar och händer börjar värka rejält och jag svettas så mycket att svetten rinner ner i ögonen, vilket får dem att börja svida, men vem bryr sig. I am having the time of my life som dom säger over there. Av fiskens beteende att döma så tror nu Mr Ding att det är en marlin vi har att göra med. Marlin eller svärdfisk, vad det än är så känns det som att drilla en ekdörr i strömmande vatten. Min flickvän ser glad ut och tar kort med jämna mellanrum. Efter ungefär 20-25 minuters kamp så börjar det så lida mot sitt slut. Jag är trött och fisken är nog ännu tröttare och när det bara kvarstår ett fåtal meter så säger Mr Ding att han måste ta över, It´s dangerous now. Frodo tar fram huggkroken och innan jag vet ordet av så ligger den där, en black marlin. Fyttihelvete utbrister jag glatt. Jag har för mig att jag har läst någonstans att sådana här snabba fiskar tar ut sig så mycket att de i princip dör av utmattning eller mjölksyra. Jag vet inte om detta stämmer men när black marlin ligger där på däck så rör den sig inte mer. Den där måste ju väga 50 kilo säger jag till kapten. Han ruskar på huvudet och säger; no 18-20 kilos. Hur som helst så är det mitt livs fisk och jag är nöjdare än ett barn som fyller år på Julafton. Vi avbryter fisket här och Mr Ding styr kosan mot hamn. Jag kan inte låta bli att beundra fisken och jag ”klappar” den och tackar för en god match. Väl inne i hamn hinner vi med några troféfoton innan jag tar Mr Ding i hand och tackar för en oförglömlig upplevelse. Nu ska vi gå och köpa cigarrer säger jag och tar min flickvän i hand och ger henne en stor puss.
Belönas med ett par beten från http://www.trumman.com
- Do you have cigars?
- What?
- Do you have cigaaars?
- Cigaaars?
- Yes you know big, brown, long cigarettes. Cigaaars!
- Ahh you mean Cigg – aa.
- Yeeess!
Kassörskan på den lilla 7-eleven butiken tog upp ett 5-pack cigarrilos och sa att det var det enda de hade. Det fick duga tänkte jag och log.
- How much?
- 155 baht!
35 spänn det är det lätt värt tänkte jag och log igen för mig själv. För 24 timmar sedan hade jag inte haft en tanke på att köpa cigarrer men nu kändes det på något sätt nödvändigt. Jag och min flickvän befann oss på ön Koh Tao på Thailands östkust, den första hållplatsen på vår tre-veckors semester i det leende landets rike.
Dagen innan, under en promenad längs med dykcentrens och restaurangernas byggnader såg vi en skylt där det stod Mr Dings Fishing Trip. Under texten fanns det några bilder på lyckliga fångstmän poserandes med diverse exotiska fiskar. Efter en god lunch bestående av chicken panang och Chang beer beslöt vi oss för att gå och boka en tur för morgondagen. Bokningen gick, som alltid i Thailand, smidigt och snart var vi 2400 baht fattigare. 240 kr var för en heldag på havet inklusive lunch är ju ingenting sade jag till min flickvän. Det skulle visa sig att jag hade väldigt rätt. Vi skulle bli upphämtade klockan 08:00 utanför vår resorts restaurang dagen därpå så vi gick och lade oss ganska tidigt. Som alltid när det gäller fiske så är jag morgonpiggare än någonsin. Vi hade lika gärna kunnat bli upphämtade klockan 04:00 och jag hade varit lika redo som en pojkscout på sin första övernattning.
Kvart i åtta stod vi klara utanför restaurangen, iklädda endast shorts, linne och solglasögon. Kvart över åtta hade fortfarande ingen chaufför dykt upp. Det var säkert 30 grader varmt redan, kändes så i alla fall. Jag gick och frågade receptionisten på vårt hotell om hon kunde ringa och se varför det dröjde så. Hon pratade med en dam i andra änden av linjen och sa sedan att de var på väg. Tydligen är mitt motto ”det ordnar sig” lag i Thailand. Killen som skulle hämta oss dök upp halv nio med sin skabbiga pick-up. Vi hoppade upp på flaket där det redan satt två turister och väntade, det visade sig att de pratade svenska men vi sa inget utan satt bara tyst och fokuserade (i alla fall jag) på vad som komma skulle. Den skakiga åkturen till båthamnen tog nog inte mer än fem minuter. När vi kom fram blev vi ledsagade genom en smal passage mellan två hus och kom fram på bakgården som vätte mot stranden och det smaragdgröna havet. Det var fullt med människor där. Det dröjde inte länge innan en Thailändare i rastaflätor kom och drog med alla på snorkelsafari. Alla utom oss. Vi stod kvar där och såg dem försvinna med förväntansfulla ansikten. Skulle vi bli ensamma på fisket? Svaret kom strax därpå när damen i huset gav en liten man två vita lunchboxar och sa - follow him. Vi gjorde som hon sade och följde den lille hobbiten, jag menar mannen, ut på båtpiren där ett flertal träbåtar i alla de färger, former och storlekar stod fastbundna. Vi fick lov att gena över en båt, där snorkelturisterna satt och väntade på att få komma iväg, för att komma ut på vår båt. Det var en röd -och vitmålad träbåt a la Thailand. Det vill säga skitig men ändå originellt, ja vad ska man säga, mysig. Båten var ganska stor ändå, kanske 10-12 meter lång och 3 meter bred och med en liten kaptenshytt uppställd i mitten. Gamla bettan gick igång med ett skönt mullrande och kaptenen styrde oss bort ifrån piren och ut mot fiskeäventyret. Det fanns en annan man på båten också. En liten matros om ni så vill. Varken han eller kaptenen var särskilt talföra av sig.
Jag försökte få fram lite info från Mr Ding, som kaptenen hette, jag frågade bland annat vad vi skulle fiska efter och på vilket djup. Han svarade att vi skulle fiska efter röd och vit snapper, rabbit fish, barracuda, grouper, marlin med mera. Den andre mannen, vi kan kalla han för Frodo, hade tagit fram bläckfiskfileér och börjat skära upp dem i bitar som såg ut som små byxor. Det var med ens klart att det var mete vi kunde se fram emot. Jag och flickvännen satt och njöt av värmen och den vackra utsikten medan vi sakta åkte mot första ankringsplatsen.
Solen sken, havet låg stilla och inte en skrikande mås inom ögonavstånd. Efter cirka 25 minuters resa började Mr Ding sänka den redan låga farten och Frodo gjorde sig redo för att kasta ankar. Frodo sparkade ut ankaret och Mr Ding började svänga båten så att den skulle komma i rätt position. Jag hade inte lagt märke till det förut men nu såg jag att det låg ett gäng med fiskespön på taket till kaptenshytten. Frodo tog ner tre stycken och började agna dem med slemmiga bläckfisksbyxor. När jag fick mitt spö fick jag till min förvåning se att rullarna, som var av ambassadeur typ, såg ut att ha 20 år på nacken. De var rostiga och skrangliga och fiskespöna var inte så mycket bättre de heller. Linan var av nylon och 0,40-0,50mm tjock. I änden av linan satt det en päronformad blytyngd som jag tippar på vägde runt 60 gram och en halvmeter ovanför det hade de skarvat dit en bit lina och knutit fast en enkelkrok som inte var märkvärdigt stor. Jag var något skeptisk till hela ”arrangemanget” men jag tänkte inte låta något komma i vägen för min och tjejens första exotiska fisketur. Mr Ding sa att vi skulle släppa ner betet till botten och sedan veva upp det en halvmeter ungefär och sedan vänta. Jag frågade om man skulle göra pimpelrörelser men han sa att det inte behövdes, det var bara att vänta. Det tog inte lång tid innan det började smårycka i våra spön. Men hur mycket vi än ryckte tillbaka lyckades vi inte kroka fast något. Jag vevade upp för att se om det satt kvar någon bläckfisk, vilket tar en liten stund när man fiskar på 30 meters djup. Mycket riktigt så var betet borta, kvar fanns bara en slemmig liten vit slamsa. Likadant var det för min flickvän. Frodo däremot skrattade när han slängde en färggrann liten fisk på durken. Fisken slog med stjärten och kippade efter andan förgäves. Jag, min flickvän och Frodo satt i fören och fiskade medan kaptenen var där bak. Mitt i båten framför hytten var det ett hål. Hålet var fyllt med vatten och vattnet var fyllt med levande fiskar som senare skulle bli levande beten. Mr Ding kom strax gående med linan full av sprattlande sardiner som han krokade av och släppte ner i hålet. Han sade att han hade två spön ute därbak med levande sardiner som bete utifall att någon stor fisk simmar förbi. Han fiskade med flera vita flugor, upphängda med jämna mellanrum. Jag passade på att fråga om man skulle göra mothugg så fort man kände att fisken var där och nafsade eller om man skulle vänta ett tag. Hans åsikt var att man skulle vänta tills att man kände fisken börja dra iväg med betet och först då göra mothugg. Jag spred informationen vidare till min tjej och det dröjde inte länge förrän hon nöjt utbrast att hon hade fisk på. Under tiden passade jag på att sätta sänke och krok i botten, pinsamt. Jag fick ett nytt spö av Frodo och detta var om möjligt ännu jävligare än det första. Upp ur det klarblå vattnet drar min flickvän så upp en hyfsat stor ”akvariefisk”. Rabbitfish säger Frodo och pekar på den sprattlande fisken. I Thailand bonkar inte fiskarna fisken även om de inte släpps tillbaka. De lämnas att självdö, något som kan kännas lite konstigt för oss svenska sportfiskare som mer och mer kör catch and release. Kanske är det för att fisken ska vara så färsk som det bara går när man kommer in i hamn igen? Flickvännen släpper återigen ner ett nypåsatt bete och drar strax upp en till fisk, en red snapper denna gång. Nu börjar jag bli lite avis, vem är det som har fiskat i hela sitt liv egentligen. Det börjar rycka i min lina, men jag väntar, det rycker igen och igen och sen börjar det dra litegrann och då sätter jag in mitt mothugg. Fast fisk. Några sekunder senare så har jag fått upp min första fisk för dagen. Världens minsta white snapper tror jag bestämt att det var. Fisken åker ner i hålet för att senare användas som bete.
Nu börjar det lossna för allihop. Jag får fisk, min flickvän får fisk, Frodo får fisk och kaptenen troligtvis också även fast jag inte kan se han från där jag sitter. Upp kommer det snapper efter snapper och rabbit fish och grouper. Av någon anledning får jag nästan bara snappers och min flickvän nästan bara rabbit fish. Timmarna går och vi har det gött och njuter av det vackra vädret och den ännu vackrare miljön. Frodo hivar med jämna mellanrum fram flaskor med vatten till oss. Våra händer är kladdiga och luktar fisk när Mr Ding så småningom kommer fram med cellofanmatlådorna och säger att vi ska åka till en annan plats. Den ljumma kycklingen och riset smakar betydligt bättre än vad den ser ut. Sjön suger lika mycket i Thailand som där hemma, tänker jag och tittar ner på alla vackra fiskar som simmar runt nere i båten. Vi smaskar på och det dröjer inte länge förrän Frodo återigen är redo att kasta ankar. Med magen full av mat är jag ivrig att fortsätta fiskandet. Min flickvän, som började bli lite smågrinig, är nu glad igen efter att ha funnit en minimal toalett på båten att besudla. Jag är sugen på att få något lite större på kroken så jag testar att agna med en bit bläckfisk och en bit snapperfilé. Allra helst skulle jag vilja ha en barracuda. Jag frågade Mr Ding innan om de brukar få barracuda och det var tydligen periodvis man fick dem här, och inte varje tur. Plötsligt blev jag avbruten av att det drog till hårt i spöt, jag gjorde mothugg men högg i ”luften”. Ett par sekunder senare smäller det på igen och jag lyckas denna gång få fast något som drar ganska bra. Sköna knyck i spöet. Jag får fightas ett tag men snart dyker det upp något brunt och fläckigt i vattnet. Det visar sig vara en ganska stor grouper, cirka två kilo tippar jag på. Frodo skrattar när jag lyfter upp den i båten och han krokar snabbt av den och släpper ner den i fiskehålet. Äntligen lite storlek på fisken tänker jag när jag hör kaptenen skrika något. Varken jag eller tjejen förstår eller hör vad han säger men vi får snart klart för oss vad det gäller när Frodo utbrister; big fish, big fish. Reflexmässigt och väldigt nyfiket svingar jag mig upp på fötter och klättrar ut på relingen. Hytten är nästan lika bred som båten så det är inte alldeles lätt ta sig bak i båten. När jag klättrar ser jag en stor fisk snabbt hoppa och simma utåt gissningsvis 25 meter från båten. Jag är snabbt framme och Mr Ding står där med böjt spö. It´s a swordfish säger han och jag tycker mig kunna urskilja ett litet leende från den lilla mannen. Take the belt behind you säger han och pekar på ett bälte som hänger på hytten. På bältet sitter det en plastplatta med ett hål i. Put it on. Jag gör som jag blir tillsagd. Han pekar åt mig att komma till honom och jag stegar nervöst fram till honom. Here, you do it! Han räcker mig spöt och jag känner med ens fiskens styrka.
Rullen tjuter medan fisken tar meter efter meter. Jag fäster spöet i hålet på bältet och håller emot. Jag har ju sett på tv hur dem gör när dem fiskar big game, den så kallade pumptekniken. Jag provar mig på detta men fisken är inte trött för fem öre så jag fortsätter att hålla käppen så rakt som möjligt samtidigt som den ursinniga firren beter sig som en häst på steroider. Ett hundratal meter där ute ser jag den hoppa och skriker till flickvännen att ta så många kort hon kan. Vilken känsla. Äntligen tänker jag för mig själv och ler stort. Till och från under kampen utbrister jag i diverse utrop och oh la la är något som Frodo skrattar högt åt. Efter en lång stund så kan jag så småningom börja pumpa in fisken, även om den då och då tjuvrusar 30 meter när jag lyckats få in den 20 meter. Under tiden har Mr Ding startat båten och börjat köra mot fisken för att hjälpa till. När han stannar båten ber han mig att gå till fören istället. Han tar över spöet och jag ”springer” fram. Han säger åt mig att ställa mig med ryggen mot masten, detta gör jag utan protester och jag får återigen fortsätta krigandet. Jag känner mig som Jesus på korset blandat med Leonardo di Caprio i Titanic.
Det finns inga utrymmen för misstag då jag inte sitter fastspänd i båten. Mina armar och händer börjar värka rejält och jag svettas så mycket att svetten rinner ner i ögonen, vilket får dem att börja svida, men vem bryr sig. I am having the time of my life som dom säger over there. Av fiskens beteende att döma så tror nu Mr Ding att det är en marlin vi har att göra med. Marlin eller svärdfisk, vad det än är så känns det som att drilla en ekdörr i strömmande vatten. Min flickvän ser glad ut och tar kort med jämna mellanrum. Efter ungefär 20-25 minuters kamp så börjar det så lida mot sitt slut. Jag är trött och fisken är nog ännu tröttare och när det bara kvarstår ett fåtal meter så säger Mr Ding att han måste ta över, It´s dangerous now. Frodo tar fram huggkroken och innan jag vet ordet av så ligger den där, en black marlin. Fyttihelvete utbrister jag glatt. Jag har för mig att jag har läst någonstans att sådana här snabba fiskar tar ut sig så mycket att de i princip dör av utmattning eller mjölksyra. Jag vet inte om detta stämmer men när black marlin ligger där på däck så rör den sig inte mer. Den där måste ju väga 50 kilo säger jag till kapten. Han ruskar på huvudet och säger; no 18-20 kilos. Hur som helst så är det mitt livs fisk och jag är nöjdare än ett barn som fyller år på Julafton. Vi avbryter fisket här och Mr Ding styr kosan mot hamn. Jag kan inte låta bli att beundra fisken och jag ”klappar” den och tackar för en god match. Väl inne i hamn hinner vi med några troféfoton innan jag tar Mr Ding i hand och tackar för en oförglömlig upplevelse. Nu ska vi gå och köpa cigarrer säger jag och tar min flickvän i hand och ger henne en stor puss.
Kommentera