Det är vår, närmare bestämt början av maj och vädret är sådär bra fast ändå lite kyligt som det kan vara på våren. Två fiskekamrater har bestämt sig för att det är dags att blöta dragen och se vad som kan bjudas under ytan, fast låt oss börja från början.
Det hela utspelar sig vid en å på sveriges västkust, här ryktas om digra abborrar och enligt säkra källor - även gott om både öring och lax. De två kamraterna har redan året innan påbörjat en lång jakt efter den stora monsterborren i detta vatten - till en början med föga resultat, men så plötsligt när en ny plats fick en chans så hittade dom guld.
Under en lång period av flera månader belönades snart nog vart besök med stora mängder av den randiga riddaren, dessutom praktexemplar på mellan 0,5 - 1.0kg - faktum är att endast ett fåtal landade exemplar vägde in under 0,4kg!
Det säger sig självt att det här året invigdes på samma plats med givet resultat förutsatt och besvikelsen var ganska stor när de första försöken gav i stort sett ingenting - med undantag för stora mängder id av någon anledning.
Men, efter mycket grubblande kom man fram till att anledningen måste stå att finna i väder och vind - med lite mer sol och värme skulle det nog lossna. Så den här dagen var förhoppningarna på topp, vädret var hyfsat och vinden inte alltför stark......inne i stan vill säga. Väl på plats insåg vi att det nog blåste en hel del och ändå inte var särkilt varmt faktiskt - men skam den som ger sig.
Efter nästan en hel säsongs harvande i ån var vi helt på det klara med vad som faktiskt fungerade och vad fisken högg på - bäst resultat fick vi på små wobblers i guld eller gul färg så det var vad vi häktade på från början.
Men, som tidigare syntes det bli ännu en dag av tröstlöst harvande till ingen nytta. Inte ett hugg till en början och inte ens en kontakt även om Iden verkade väldigt attraherad av dom små gula.
Men, så plötsligt vrålar kamraten upphetsat: "Vad fan var det där??" - Han hade haft ett följ av någonting, men vattnet var såpass grumligt att det inte gått att uppfatta vad det var, men han bedyrade att det i alla fall var stort!
Nåja, en fisk i vattnet är inte en fisk på kroken, men nu var i alla fall stämningen lite lättare.
Nästa gång var det min tur, mitt i ett invev så är det plötsligt något som huggger - spöt ställer sig i en djup båge för en halvsekund och fjädrar sedan tillbaka igen lika fort. Det hela går så fort att jag inte hinner reagera och instinktivt tänker jag "gädda??" Men till saken hör att efter en hel säsongs fiskande är det enda vi har landat Id och Abborre - inte en gädda har ens nafsat på prylarna, därav tänker vi att det kanske inte ens går gädda här.
Nåväl, det ser ut som att dessa två incidenter är allt det tänker bjudas på denna dag och efter ytterligare någon timmes resultatlöst kastande tröttnar jag och plockar fram flugspöt, om man inte får abborre kan man ju alltid lustfiska Id tänker jag och knyter på en liten grön nymf.
Det visar sig ju vara riktigt roligt och Iden hugger som tokig på den lilla nymfen, om inte annat får man öva både på att kasta och ta in fisk, så jag promenerar bort en bit från fiskesällskapet för att få utrymme till att kasta.
Där står jag med en vassrugge mellan mig och de båda andra och retas med Iden i lugn och ro när det plötsligt händer......
Från andra sidan vassruggen hör jag ett primalvrål som jag tror säger: "JÄÄÄVLAR!!!"
Jag lutar mig lite ut i ån för att få fritt synfält mot platsen där dom andra står - där ser jag kamraten uppe på en sten, med spöt i ett fast grepp med båda händerna och det stackars ultrlätta spöt gör en båge som är minst sagt imponerande.
Instinktivt tänker jag att han fanimig slagit oss alla i PB på abborre nu och börjar hämta hem fluglinan för att gå tillbaka och assistera om det behövs.
När jag väl kommer runt vassruggen möts jag av en fiskekamrat med rent adrenalin i ådrorna, helt fokuserad på vad som nu sittter i andra änden på linan - vad det än är så tänker det inte ge upp utan fight!
Linan drar iväg uppströms med ett ilsket surrande från rullen, efter att ha rusat kanske 20 meter så är det tydligen dags att gå åt andra hållet och fisken kommer tillbaka igen med besked.
Vid det här laget har jag tagit mig fram och försöker få ur kamraten vad det egentligen har krokat - samtidigt som fisken själv presenterar sig med en magnifik rullning i ytan svarar han: ÖRING!!
Vilken öring sedan, färgen är magnifikt guldgul och prickarna fyller hela fisken som ett konstverk. Men han är inte färdig ännu, snabbt och bestämt drar han ned mot botten och vidare uppströms igen, tredje kamraten har fått tag på håven och försöker hitta en bra plats längs med kanten att håva in fisken, vilket inte är så enkelt eftersom kanten bara består av stora stenar, de två utför en något kaotisk dans - den ene balanserar med en håv och den andre med ett spö, dikterad av en stor fisk i det strömmande vattnet.
Efter att dansen pågått i kanske 10 minuter har fisken så tröttnat till den grad att den kan styras in mot kanten och den nu väntande håven. Kamraten med spöt är nu i ett tillstånd av upphetsning som nog få har upplevt, men lyckas få in fisken mot håven där den snabbt tas upp på land.
Vad hände då egentligen? Jo, kamraten hade stått där och harvat efter abborre med en liten, kanske 2cm wobbler på linan när han plötsligt vid ett invev har en enorm fisk som följer med ända in till kanten. Precis där så börjar den vända och ser ut att tappa intresset, men då fiskaren av pur förvåning helt slutar veva när han ser fisken så verkar det trigga något i fiskens hjärna och det går en helomvänding och slukar wobblern i ett nafs.......med en smärre chock hos fiskaren som följd.
Fisken då? Jo, en praktöring som sagt på 5,7kg och fantastiska färger och såvitt jag vet simmar den där ännu......
Det hela utspelar sig vid en å på sveriges västkust, här ryktas om digra abborrar och enligt säkra källor - även gott om både öring och lax. De två kamraterna har redan året innan påbörjat en lång jakt efter den stora monsterborren i detta vatten - till en början med föga resultat, men så plötsligt när en ny plats fick en chans så hittade dom guld.
Under en lång period av flera månader belönades snart nog vart besök med stora mängder av den randiga riddaren, dessutom praktexemplar på mellan 0,5 - 1.0kg - faktum är att endast ett fåtal landade exemplar vägde in under 0,4kg!
Det säger sig självt att det här året invigdes på samma plats med givet resultat förutsatt och besvikelsen var ganska stor när de första försöken gav i stort sett ingenting - med undantag för stora mängder id av någon anledning.
Men, efter mycket grubblande kom man fram till att anledningen måste stå att finna i väder och vind - med lite mer sol och värme skulle det nog lossna. Så den här dagen var förhoppningarna på topp, vädret var hyfsat och vinden inte alltför stark......inne i stan vill säga. Väl på plats insåg vi att det nog blåste en hel del och ändå inte var särkilt varmt faktiskt - men skam den som ger sig.
Efter nästan en hel säsongs harvande i ån var vi helt på det klara med vad som faktiskt fungerade och vad fisken högg på - bäst resultat fick vi på små wobblers i guld eller gul färg så det var vad vi häktade på från början.
Men, som tidigare syntes det bli ännu en dag av tröstlöst harvande till ingen nytta. Inte ett hugg till en början och inte ens en kontakt även om Iden verkade väldigt attraherad av dom små gula.
Men, så plötsligt vrålar kamraten upphetsat: "Vad fan var det där??" - Han hade haft ett följ av någonting, men vattnet var såpass grumligt att det inte gått att uppfatta vad det var, men han bedyrade att det i alla fall var stort!
Nåja, en fisk i vattnet är inte en fisk på kroken, men nu var i alla fall stämningen lite lättare.
Nästa gång var det min tur, mitt i ett invev så är det plötsligt något som huggger - spöt ställer sig i en djup båge för en halvsekund och fjädrar sedan tillbaka igen lika fort. Det hela går så fort att jag inte hinner reagera och instinktivt tänker jag "gädda??" Men till saken hör att efter en hel säsongs fiskande är det enda vi har landat Id och Abborre - inte en gädda har ens nafsat på prylarna, därav tänker vi att det kanske inte ens går gädda här.
Nåväl, det ser ut som att dessa två incidenter är allt det tänker bjudas på denna dag och efter ytterligare någon timmes resultatlöst kastande tröttnar jag och plockar fram flugspöt, om man inte får abborre kan man ju alltid lustfiska Id tänker jag och knyter på en liten grön nymf.
Det visar sig ju vara riktigt roligt och Iden hugger som tokig på den lilla nymfen, om inte annat får man öva både på att kasta och ta in fisk, så jag promenerar bort en bit från fiskesällskapet för att få utrymme till att kasta.
Där står jag med en vassrugge mellan mig och de båda andra och retas med Iden i lugn och ro när det plötsligt händer......
Från andra sidan vassruggen hör jag ett primalvrål som jag tror säger: "JÄÄÄVLAR!!!"
Jag lutar mig lite ut i ån för att få fritt synfält mot platsen där dom andra står - där ser jag kamraten uppe på en sten, med spöt i ett fast grepp med båda händerna och det stackars ultrlätta spöt gör en båge som är minst sagt imponerande.
Instinktivt tänker jag att han fanimig slagit oss alla i PB på abborre nu och börjar hämta hem fluglinan för att gå tillbaka och assistera om det behövs.
När jag väl kommer runt vassruggen möts jag av en fiskekamrat med rent adrenalin i ådrorna, helt fokuserad på vad som nu sittter i andra änden på linan - vad det än är så tänker det inte ge upp utan fight!
Linan drar iväg uppströms med ett ilsket surrande från rullen, efter att ha rusat kanske 20 meter så är det tydligen dags att gå åt andra hållet och fisken kommer tillbaka igen med besked.
Vid det här laget har jag tagit mig fram och försöker få ur kamraten vad det egentligen har krokat - samtidigt som fisken själv presenterar sig med en magnifik rullning i ytan svarar han: ÖRING!!
Vilken öring sedan, färgen är magnifikt guldgul och prickarna fyller hela fisken som ett konstverk. Men han är inte färdig ännu, snabbt och bestämt drar han ned mot botten och vidare uppströms igen, tredje kamraten har fått tag på håven och försöker hitta en bra plats längs med kanten att håva in fisken, vilket inte är så enkelt eftersom kanten bara består av stora stenar, de två utför en något kaotisk dans - den ene balanserar med en håv och den andre med ett spö, dikterad av en stor fisk i det strömmande vattnet.
Efter att dansen pågått i kanske 10 minuter har fisken så tröttnat till den grad att den kan styras in mot kanten och den nu väntande håven. Kamraten med spöt är nu i ett tillstånd av upphetsning som nog få har upplevt, men lyckas få in fisken mot håven där den snabbt tas upp på land.
Vad hände då egentligen? Jo, kamraten hade stått där och harvat efter abborre med en liten, kanske 2cm wobbler på linan när han plötsligt vid ett invev har en enorm fisk som följer med ända in till kanten. Precis där så börjar den vända och ser ut att tappa intresset, men då fiskaren av pur förvåning helt slutar veva när han ser fisken så verkar det trigga något i fiskens hjärna och det går en helomvänding och slukar wobblern i ett nafs.......med en smärre chock hos fiskaren som följd.
Fisken då? Jo, en praktöring som sagt på 5,7kg och fantastiska färger och såvitt jag vet simmar den där ännu......
Kommentera