Ta reda på ål???

[BeBest]

Ålen är en bottenlevande fisk som är mest aktiv de varmare årstiderna. Vanligast är att man bottenmetar den på natten. Varma nätter i augusti kan göra en ålmetare lyrisk.
Du hittar den där den lätt kan hitta skydd och det finns tillgång till föda. Ålar gillar i princip allt det de kan svälja. Bitar av småfisk och stora daggmaskar fungerar alldeles utmärkt som ålbete. Utrustningen ska vara kraftig. Ålen är starkare än man tror och får den tillfälle att komma i skydd blir den troligen också kvar där.

[dennis]

Originally posted by Push-Up
Om ålen krokas i i svaljtrakten så ...

Till Push-Ups utmärkta sammanfattning av vad ålar tål och inte tål kan jag lägga följande observationer:

1) Jag har varit med om att den ymniga blödningen varit helt intern (bukhålan full med blod) och därför ej observerbar. Vid tveksamma fall kan det därför löna sig att låta ålen gå "i karantän" ett dygn eller två.

2) Ålar som blir "fläckiga" (se den bifogade bilden) överlever aldrig, inte vad jag sett i alla fall. "Fläckigheten" kan uppträda rätt snabbt men även efter ett antal timmar i sump. Min högst amatörmässiga gissning om orsaken till "fläckighet" är att det är nervsystemet som klappar ihop.

3) Krok i gälarna kan dom klara. Även i detta fall förekommer ymnig blödning (blodflöde i vatten ser ju nästan alltid ymnigt ut). Dock verkar blödningen sluta inom några minuter (förvaring i vit hink med täta vattenbyten visar tydligt om ålen fortsätter blöda eller inte). Här gäller mycket försiktig avkrokning för att inte förvärra skadan allternativt klipper man tafsen och låter ålen kroka av sig själv. Sedan jag gick över till hullinglös krok har jag kunna observera en markant ökning av överlevnaden hos ål som krokats i gälarna.

Ytterligare några tankar i ämnet:

4) Att lyfta ålen i tafsen är nog inte så bra. Hela ålens tyngd (plus de dynamiska krafter som ålens rörelser ger upphov till) verkar på krokfästet och riskerna för ökade skador är uppenbar. Om kroken svalts och sitter precis bakom den "kritiska" området kring svaljet som Push-Up beskriver så kan ett lyft på land kanske vara "spiken i kistan" på en ål som hade överlevt. En dum risk att ta om man kan låta bli. Håvning av alla ålar är därför ingen dum ide. På köpet fås håvningsträning inför den dagen då en riktig bamse ska landas.

5) Det så kallade ålgreppet som man ser beskrivet ibland är nog inte heller så nyttigt. Oftast rekomenderas att man tar greppet precis bakom huvudet, dvs exakt det känsliga område som Push-Up beskriver. Att där klämma i för kung och fosterland verkar ju mindre slugt om man vill sätta tillbaka ålen. Återigen en onödig risk.

6) Om man knyter alla sina tafsar lika långa är det enkelt att mäta vart en svald krok sitter vilket är nyttigt information när överlevnadschansen ska bedömmas.

7) Vid sumpning av ål sörj för god syretillförsel. Jag har själv av misstag haft ihjäl ålar genom att förvara dom i för små kärl under för lång tid. Vattentemperaturen verkar spela stor roll. Varmt vatten driver upp ämneomsättningen vilket gör att ålen bränner syre i hög takt. På högsommaren skulle jag inte gå under 50 liter för några timmars förvaring. Skuggigt läge är självklart och kan man ordna med vattencirkulation är det förstås bra. Under själva fisket är så kallade karpsäckar suveräna att förvara ål i (varning dock för varm och syrefattig strandzon). Ska man sedan transportera ålen så nedsänker man helt sonika säcken i en hink.

Slutligen vill jag (åter igen) propagera för blixtsnabba mothugg. Grundambitionen måste vara att försöka kroka så ytligt som möjligt. Givetvis ökar risken att man krokar för tidigt och hlt missar ålen specielt om man använder stora beten. Det fina i kråksången är att ålen ofta kommer igen även om man ryckt betet ur munnen på den (detta är i alla fall vad jag upplevt, en gång gick det åt 5 försök inan jag lyckades kroka den). I natt t ex fick jag en ål på nästan 1,9 kg och min fiskekompis fick en på drygt 1,5 kg. Bägge två satt långt fram i munnen och bägge två krokades andra gången dom nappade (ok, helt säker på att det var samma fiskar kan jag naturligtvis inte vara men mönstret har upprepat sig alldeles för många gånger för att vara en slump). Ett annat exempel är mitt nya PB (2,9 kg, togs i början av maj). Även den krokades på andra försöket och satt långt fram i munnen. Att kunna återutsätta dessa fiskar är en belöning som med råge gör det värt att chansa med tidiga mothugg, det tycker i alla fall jag.

Nu ska jag gränsla min cykel och trampa över till polarens 42-tums TV och se på fotboll (nåja hälften fotboll och hälften jordbruk, England är ju inblandat).

/Dennis

[dennis]

Det sket sig med bilden i förregående inlägg.
Här kommer den:

[Push-Up]

Dennis, otroligt bra utförligt inlägg, klockrent verkligen.
Men jag vill tillägga en sak i hanteringen av ålen;
Ålen har en konstig förmåga att bli lugn som en filbunke om du lägger den på rygg med vita buken uppåt.
Till en början är ålen inte villig till detta, men insistera på att hålle den på rygg och inom några sekunder blir den aldeles lugn och ligger där stilla på rygg.
När ålen ligger stilla på rygg, lyft den försiktigt upp och passa på att fotografera den, du har ett par sekunder på dig innan ålen börjar åla igen, upprepa proceduren till du fått en bra bild.
Detta fungerar skitbra på nästan alla ålar och hårda nypor är då onödiga.
Och som bäst fungerar det på större ålar, altså dem över kilot!

nä fotboll var det....

[dennis]

Originally posted by kenta_85
Jo har funderat på hair-riggen men man får nog göra ett antal såna för man sätter bort rätt mycket där vi fiskar..

1) Om några dagar (jag kommer inte att ha tid förrän då) ska jag berätta varför jag inte TROR att hair-rigg är en lösning på problemet.

2) Om ni ständigt blir av med ändtackel borde ni nog försöka göra något åt det (svårt att ge förslag på åtgärd då omständighetrena är okända). En krokförsedd agnfisk slutar ju inte locka rovfisk för att huvudlinan gått av. Risken finns att en fisk tar betet och sväljer med krok och allt. Är linändan lång kan den dessutom trassla in sig och tjudra fisken. På grunt vatten löper ju även fiskätande fåglar samma risk. Att helt undvika tackelförluster går naturligtvis inte men om man regelbundet lämnar apterade beten på botten bör man kanske se över sina tackel och metoder.