Hittade denna "fiskehistoria" på en fjällbys hemsida berättat av den då levande skönaste personer.
Annorlunda? Ja
Blålögn? Absolut!
”Jag gick ut en vacker höstmorgon, precis som denna dag den 27 sept. Namnsdagsbarnen heter Dagmar och Rigmor, som betyder ”Dagens mö”.
Inget fiske i tankarna. Jag kom till en långsmal sjö eller tjärn, solen sken alldeles lugnt, löven föll, ett och annat fågelstreck drog söderut. Utom två gräsänder på väg rakt norrut. Troligen narrat av det fina solskenet. Jag satte mig på en stubbe som var gammal och bränd. Då fick jag se något ovanligt för mig, som jag här nu ska försöka komma ihåg och berätta...
Vid sjöns västra strand, där det rann ut en liten bäck, myren var blöt, där växte det fräknen, treblad och näckrosor. Där stod en fin, mörk, stor älgtjurskalv och intog sin frukost. Troligen hade han mist sin moder efter älgjakten. En vacker syn. Men så..
Det började röras i den lugna sjön. Upp kom ett monster, fisk hann jag se, med gapet vidöppet. Skulle väl ha sig en godbit. Älgkalven var på sin vakt och hann vända. Monsterfisken fick bara tag i bakklöven. Jag ilade fram. Fisken åkte helt upp och älgkalven försvann i dess gap. Jag fick skjuta fem skott innan den var död.
Då började bekymmer och arbete för mig. Att först bli trodd, ordna en traktor, ett stabilt och starkt släp, en stubbrytare, många stora starka karlar. Det var dålig terräng. Lastningen tog tid, mångubben kom till vår hjälp. Äntligen var den och vi alla hemma på gården. Mycket folk, telefon fanns. Meddelade gick ut, nu fanns fisk för alla. Verktyg för hämtning, täljyxor, stocksågar. Ja, nästan hela sockna hade fisk, nästan hela långa vintern. Magsäcken den tog jag själv tillvara. Rengjorde den och gjorde en sovsäck. Den är varm, vattentät, rymlig, tre stora starka karlar ryms. Även tre hundar. Vattenståndet i sjön sjönk med dryga metern. Nu är vattenståndet i sjön normalt. Men jag törs aldrig gå i närheten av sjön. Jag är mycket mindre än en älgkalv. Är rädd att det kan bli min tur nästa gång.
Ett ovanligt fiskeminne...”
Annorlunda? Ja
Blålögn? Absolut!
”Jag gick ut en vacker höstmorgon, precis som denna dag den 27 sept. Namnsdagsbarnen heter Dagmar och Rigmor, som betyder ”Dagens mö”.
Inget fiske i tankarna. Jag kom till en långsmal sjö eller tjärn, solen sken alldeles lugnt, löven föll, ett och annat fågelstreck drog söderut. Utom två gräsänder på väg rakt norrut. Troligen narrat av det fina solskenet. Jag satte mig på en stubbe som var gammal och bränd. Då fick jag se något ovanligt för mig, som jag här nu ska försöka komma ihåg och berätta...
Vid sjöns västra strand, där det rann ut en liten bäck, myren var blöt, där växte det fräknen, treblad och näckrosor. Där stod en fin, mörk, stor älgtjurskalv och intog sin frukost. Troligen hade han mist sin moder efter älgjakten. En vacker syn. Men så..
Det började röras i den lugna sjön. Upp kom ett monster, fisk hann jag se, med gapet vidöppet. Skulle väl ha sig en godbit. Älgkalven var på sin vakt och hann vända. Monsterfisken fick bara tag i bakklöven. Jag ilade fram. Fisken åkte helt upp och älgkalven försvann i dess gap. Jag fick skjuta fem skott innan den var död.
Då började bekymmer och arbete för mig. Att först bli trodd, ordna en traktor, ett stabilt och starkt släp, en stubbrytare, många stora starka karlar. Det var dålig terräng. Lastningen tog tid, mångubben kom till vår hjälp. Äntligen var den och vi alla hemma på gården. Mycket folk, telefon fanns. Meddelade gick ut, nu fanns fisk för alla. Verktyg för hämtning, täljyxor, stocksågar. Ja, nästan hela sockna hade fisk, nästan hela långa vintern. Magsäcken den tog jag själv tillvara. Rengjorde den och gjorde en sovsäck. Den är varm, vattentät, rymlig, tre stora starka karlar ryms. Även tre hundar. Vattenståndet i sjön sjönk med dryga metern. Nu är vattenståndet i sjön normalt. Men jag törs aldrig gå i närheten av sjön. Jag är mycket mindre än en älgkalv. Är rädd att det kan bli min tur nästa gång.
Ett ovanligt fiskeminne...”
Kommentera