Jag vet inte om den här historien är varken rolig eller underhållande, sann är den i alla fall. Har du inget bättre för dig är den kanske värd att läsa
Historien tar sin början för ca ett år sedan, våren 2002. Jag gick då till min lokale handlare för att köpa mig lite smågrejer till fisket till sommaren. När jag hade hittat några jiggar och en vibrax-spinnare skymtade mina ögon en fyndkorg. Om det var fynd eller inte kan jag inte avgöra men lyriskt började jag gräva i högen. Då plötsligt såg jag något som skirmade till. Det var en Rapala Fat Rap, en liten men ack så knubbig wobbler. Den kommer passa perfekt till abborrfisket i sommar tänkte jag, och betalade och knallade hem. Den placerades varsamt med alla de andra prylarna i fiskelådan. Jag noterade de sylvassa krokarna och smålog för mig själv - Med de här blir det inga problem att kroka fisken. Där skulle den ligga i ett par veckor innan den premiärfiskades.
Senare på sommaren följde många fina fisketurer med wobblern och jag landade många fina borrar. En dag när åskmolnen låg täta på himlen och jag var ute med min bror på en fisketur hände något märkligt. Jag hade precis kastat ett par gånger men abborrarna verkade skygga på grund av den analkande åskan. Jag fick ingeting förutom en gäddsnipa på min wobbler. Vi beslutade oss för att byta plats. Men innan vi knappt han plocka ihop hade jag satt en av krokarna i tummen. Jag märkte det inte först, men när jag öppnade fiskelådan så satt den där dinglandes . Kroken hade gått in precis brevid nageln. Jag försökte dra ut den men ack den satt som berget.
Vi åkte hem till sommarstugan. De 1,5 milen satt wobblern i tummen och hånflinade åt mig när jag rattade hem vår till fiske dedikerade 240. Väl hemma klippte jag av ringen som fäster kroken i wobblern. Puh äntligen av med den hånflinande blicken. Jag försökte dra ut kroken med en tång men den satt för djupt.
Det blev till att ringa doktorn. Som tur var fanns en pensionerad doktor i grannbyn som tidigare haft mottagning. In i bilen och körde de 2 milen. Väl framme så sa han att rutin var att kapa kroken och köra den genom fingret. Det gick dock inte i mitt fall eftersom den satt så illa. Han ville dock helst ta loss kroken jag hade i fingret från de övriga tre. Jag grätt i mitt inre eftersom jag helst ville behålla den i befintligt skick, men det fick väl gå. Doktorn hämtade en avbitare, men som tur va så var krokarna "special-härdade" så de gick ej att få av. Då fick det blir reservplanen. I med bedövning och dra ut kroken baklänges. Bara så ni vet så leverades inte wobblern med hullinglös krok. Som tur vad kände jag inte ett dugg, men jag kunde höra hur hullingen arbetade sig igenom hela tummen för att till slut helt lämna min kropp. Väl hemma så satte jag på kroken på wobblern igen, den hade fått ett litet ärr av doktorns avbitare men vad gör väl det - Det som inte dödar dig gör dig bara starkare.
Sommaren gick och jag fiskade vidare med wobblern som nu verkade fungera än bättre än förut.
Lite senare på hösten närmade sig årets sista fiskedag med öppet vatten. Jag hade nu bara ett knappt synligt ärr som påminde mig om mitt äventyr med kroken. Min bror hälsade på, så vi gick till en närliggande sjö för att kasta några kast. Nu fick min trotjänta rapala känna på vatten igen. Det var riktigt kallt ute, och när vi kom ner till sjön såg vi att nästan halva var isbelagd. Nåja tänkte vi, vi fiskar där vattnet är öppet. När jag hade landat en gädda (ca 3kg) så var det min brors tur, han fick låna mitt spö eftersom han inte tagit med något eget. Efter ett par kast säger han ängsligt till mig att han har fastnat. Inga problem sa jag - jag tar över, den här firelinen pallar för nästan vad som helst. Det visade sig att han hade gjort ett för långt kast och fastnat bakom en iskant. Firelinen höll inte. Vi var tvungna att lämna wobblern mitt på sjön.
Knappt hade jag torkat tårarna förräns jag var nere hos handlaren och köpte en ny wobbler, det såg ut att vara den sista dom hade...Den fick dock ligga i sin förpackning ända tills idag.
Jag har precis köpt mig ett ul spö, och gjorde en tur för att försöka fånga några fina borrar. Jag tacklade på med min lilla knubbiga wobbler. Inga borrar nappade men dock en 4 kgs gädda som fick en trevlig fight. Jag blev dock nervös så jag satte på en extra lång tafs ifall någon mer gädda skulle komma på samma tankar, och jag hade knappt kastat i igen som en till gädda slet till sig wobblern. Han gjorde rusningar, så att det bara ven i min lilla rulle, jävlar tänkte jag jag vill ju ha abborre, nåväl efter en lång kamp verkade han uttröttad så jag ska försöka landa den. När gäddan närmar sig stranden så böjer jag mig ner för att ta ett ordentligt gällgrepp. Jag tittar han i hans svarta ögon, och han tycks hånflina tillbaka sen göra han ett tvärt kast och linan går av. Han simmar nonchalant iväg med wobblern sittandes i mungipan.
I morgon ska jag se om jag kan köpa mig min tredje rapala fat rap.
Historien tar sin början för ca ett år sedan, våren 2002. Jag gick då till min lokale handlare för att köpa mig lite smågrejer till fisket till sommaren. När jag hade hittat några jiggar och en vibrax-spinnare skymtade mina ögon en fyndkorg. Om det var fynd eller inte kan jag inte avgöra men lyriskt började jag gräva i högen. Då plötsligt såg jag något som skirmade till. Det var en Rapala Fat Rap, en liten men ack så knubbig wobbler. Den kommer passa perfekt till abborrfisket i sommar tänkte jag, och betalade och knallade hem. Den placerades varsamt med alla de andra prylarna i fiskelådan. Jag noterade de sylvassa krokarna och smålog för mig själv - Med de här blir det inga problem att kroka fisken. Där skulle den ligga i ett par veckor innan den premiärfiskades.
Senare på sommaren följde många fina fisketurer med wobblern och jag landade många fina borrar. En dag när åskmolnen låg täta på himlen och jag var ute med min bror på en fisketur hände något märkligt. Jag hade precis kastat ett par gånger men abborrarna verkade skygga på grund av den analkande åskan. Jag fick ingeting förutom en gäddsnipa på min wobbler. Vi beslutade oss för att byta plats. Men innan vi knappt han plocka ihop hade jag satt en av krokarna i tummen. Jag märkte det inte först, men när jag öppnade fiskelådan så satt den där dinglandes . Kroken hade gått in precis brevid nageln. Jag försökte dra ut den men ack den satt som berget.
Vi åkte hem till sommarstugan. De 1,5 milen satt wobblern i tummen och hånflinade åt mig när jag rattade hem vår till fiske dedikerade 240. Väl hemma klippte jag av ringen som fäster kroken i wobblern. Puh äntligen av med den hånflinande blicken. Jag försökte dra ut kroken med en tång men den satt för djupt.
Det blev till att ringa doktorn. Som tur var fanns en pensionerad doktor i grannbyn som tidigare haft mottagning. In i bilen och körde de 2 milen. Väl framme så sa han att rutin var att kapa kroken och köra den genom fingret. Det gick dock inte i mitt fall eftersom den satt så illa. Han ville dock helst ta loss kroken jag hade i fingret från de övriga tre. Jag grätt i mitt inre eftersom jag helst ville behålla den i befintligt skick, men det fick väl gå. Doktorn hämtade en avbitare, men som tur va så var krokarna "special-härdade" så de gick ej att få av. Då fick det blir reservplanen. I med bedövning och dra ut kroken baklänges. Bara så ni vet så leverades inte wobblern med hullinglös krok. Som tur vad kände jag inte ett dugg, men jag kunde höra hur hullingen arbetade sig igenom hela tummen för att till slut helt lämna min kropp. Väl hemma så satte jag på kroken på wobblern igen, den hade fått ett litet ärr av doktorns avbitare men vad gör väl det - Det som inte dödar dig gör dig bara starkare.
Sommaren gick och jag fiskade vidare med wobblern som nu verkade fungera än bättre än förut.
Lite senare på hösten närmade sig årets sista fiskedag med öppet vatten. Jag hade nu bara ett knappt synligt ärr som påminde mig om mitt äventyr med kroken. Min bror hälsade på, så vi gick till en närliggande sjö för att kasta några kast. Nu fick min trotjänta rapala känna på vatten igen. Det var riktigt kallt ute, och när vi kom ner till sjön såg vi att nästan halva var isbelagd. Nåja tänkte vi, vi fiskar där vattnet är öppet. När jag hade landat en gädda (ca 3kg) så var det min brors tur, han fick låna mitt spö eftersom han inte tagit med något eget. Efter ett par kast säger han ängsligt till mig att han har fastnat. Inga problem sa jag - jag tar över, den här firelinen pallar för nästan vad som helst. Det visade sig att han hade gjort ett för långt kast och fastnat bakom en iskant. Firelinen höll inte. Vi var tvungna att lämna wobblern mitt på sjön.
Knappt hade jag torkat tårarna förräns jag var nere hos handlaren och köpte en ny wobbler, det såg ut att vara den sista dom hade...Den fick dock ligga i sin förpackning ända tills idag.
Jag har precis köpt mig ett ul spö, och gjorde en tur för att försöka fånga några fina borrar. Jag tacklade på med min lilla knubbiga wobbler. Inga borrar nappade men dock en 4 kgs gädda som fick en trevlig fight. Jag blev dock nervös så jag satte på en extra lång tafs ifall någon mer gädda skulle komma på samma tankar, och jag hade knappt kastat i igen som en till gädda slet till sig wobblern. Han gjorde rusningar, så att det bara ven i min lilla rulle, jävlar tänkte jag jag vill ju ha abborre, nåväl efter en lång kamp verkade han uttröttad så jag ska försöka landa den. När gäddan närmar sig stranden så böjer jag mig ner för att ta ett ordentligt gällgrepp. Jag tittar han i hans svarta ögon, och han tycks hånflina tillbaka sen göra han ett tvärt kast och linan går av. Han simmar nonchalant iväg med wobblern sittandes i mungipan.
I morgon ska jag se om jag kan köpa mig min tredje rapala fat rap.
Kommentera