Från DN 3 dec 2005.
/*
Fisket utplånar torsken vid västkusten
En enad forskarkår kräver ett totalt fiskestopp för torsk längs den svenska västkusten. Bestånden är alarmerande låga. Ändå driver regeringen fortsatt fiske i de internationella förhandlingarna.
Nya rön visar att torsken är som laxen. Den återvänder hem för att leka. Men i Bohuslän ligger de gamla lekplatserna öde.
Erfarenheter från andra delar av världen visar att när ett fiskebestånd minskar med mer än 70 procent har det mycket svårt att återhämta sig. På västkusten är nedgången redan större än så.
I Kattegatt har bestånden minskat med minst 80 procent. I Nordsjön och Skagerrak har den totala biomassan av lekmogen torsk gått ned från 250.000 ton till 40.000 ton sedan 70-talet. Samtidigt har fisketrycket fortsatt att öka.
- I Kattegatt har vi fiskat bort 80 procent av torsken. I Skagerrak och Nordsjön är nedgången mellan 60 och 80 procent. Men osäkerheten är jättestor eftersom det finns mycket orapporterade fångster. Det betyder att torsken kan bli utrotad utan att vi ens ser det, säger Joakim Hjelm på Fiskeriverkets havsfiskelaboratorium i Lysekil.
Förutom att själva bestånden minskar kraftigt finns andra varningstecken. Ett är att torsken i Kattegatt blir mindre och könsmogen allt tidigare. Forskning visar att det kan vara en genetisk reaktion på ett hårt fisketryck.
Samma sak fann forskarna utan*för Newfoundland på den kanadens*iska östkusten strax innan torskbestånden kollapsade där i början på 90-talet. I fem hundra år var detta ett av världens bästa torskfiskevatten - men från 70-talet fram till 1992 sjönk bestånden med 99 procent. Trots att det nu gått mer än ett decennium sedan ett totalt fiskeförbud på torsk infördes syns inga tecken på återhämtning.
- Vi hade det näst största torskbeståndet i världen. Det var otänkbart att det skulle försvinna, men precis det hände, säger Jeffrey Hutchings, marinbiolog vid Dalhousie-universitetet i Halifax på Kanadas östkust.
- När regeringen stängde fisket sa man att det skulle gälla i två år. Nu har det gått tretton år och det är fortfarande inget fiske i det här området, säger Jeffrey Hutchings.
I dag vrider forskarna fortfarande på pusselbitarna för att försöka förstå vad som hände när fisket kollapsade, och varför torsken inte kommer tillbaka.
Jeffrey Hutchings har i sin forskning visat att ett hårt fisketryck riktat mot de stora fiskarna på relativt få år kan förändra fisken genetiskt. Den blir mindre och leker tidigare. Genetiska förändringar består även sedan fisket upphört.
Bristen på riktigt stor fullvuxen torsk medför också mer akuta problem. För jämfört med sina yngre systrar är det de stora torskhonorna som lyckas bäst med sin lek. De lägger mycket mer rom, vid fler tillfällen under en säsong och av bättre kvalitet jämfört med de yngre.
- I dag blir inte fisken här äldre än sex år. Förr kunde torsken leva i 25 år eller mer. Varför det är så vet vi inte riktigt, men effekten är att varje individ leker färre gånger, säger Jeffrey Hutchings.
Förutom bristen på stor lekande torsk och genetiska förändringar får kollapsen effekter på hela ekosystemet. Torsken är ett rovdjur som befinner sig högt upp i näringskedjan. När den försvinner påverkas även arterna längre ner. I dag finns generellt mindre fisk utanför Newfoundland, medan arter som räka och krabba har blivit fler.
Enligt Jeffrey Hutchings är det därför en myt att allt går att återställa efter en kraftig nedgång bara man låter bli att fiska en period.
- Till följd av överfiske rubbas hela ekosystemet. Det gör att vi har väldigt små möjligheter att förutse vad som händer när en art försvinner, säger han.
Jeffrey Hutchings tycker att Newfoundland borde framstå som ett varnande exempel för beslutsfattare i Europa.
- Man måste börja lyssna på forskarna och ta varningssignalerna på allvar, säger han.
Torskens alarmerande situation har ändå lett till ett ökat intresse och kunskap om torsken. Förr var en torsk bara en torsk helt enkelt. I dag vet man bättre.
Henrik Svedäng på havsfiskelaboratoriet i Lysekil har studerat torsken längs den svenska västkusten. Länge har man trott att torsken var helt olik laxen - men i dag tyder det mesta på motsatsen. Hans studier visar att det goda kustfisket förr till stor del skedde på många små lokala bestånd, som genetiskt varit åtskilda. Fenomenet att vandra tillbaka till födelseplatsen är välkänt hos laxen. I havet simmar alla fiskar tillsammans, men när det är dags att leka vandrar alla till sin egen älv. Samma beteende har torsken. Det var en sen upptäckt för i dag har den genuina bohusländska torsken till stor del försvunnit.
- Våra lokala bestånd längs västkusten är utslagna. Därför är det oerhört svårt att få tillbaka torsken när den väl försvunnit, säger Henrik Svedäng.
Det enda forskarna hittills har hittat är en liten rest av ett lokalt bestånd i Gullmarsfjorden i Bohuslän. DNA-analyser visar att den är genetiskt skild från populationen i Nordsjön. Genom att studera fisket historiskt har forskarna i Lysekil kommit fram till att liknande lokala bestånd har funnits längs hela kusten.
Detta är också sanningen bakom ett annat fenomen, som fått svenska fiskare att hävda att det just nu finns mycket torsk längs den svenska kusten. Enligt Henrik Svedäng finns det ungefär lika mycket ung torsk som tidigare. Det beror på några år av lyckad torsklek i Nordsjön. Den vuxna torsken saknas däremot i svenska kustvatten.
- Man kan förledas att tro att detta är ett tecken på att torsken är på väg tillbaka i de svenska vattnen. Men så är det inte. Denna torsk kommer in från Nordsjön. Den växer till här, men när den blir lekmogen så vandrar den ut igen, säger Henrik Svedäng.
När hela lokala bestånd utrotas på det här sättet minskar artens genetiska mångfald. Det gör att arten som helhet får svårare att anpassa sig till förändringar, som till exempel ett annat klimat.
- De flesta delbestånd är i ett miserabelt skick. Men medvetenheten om detta är trots allt tjat väldigt låg. Det går inte in. Jag är tämligen pessimistisk inför framtiden, säger Henrik Svedäng.
Hittills har diskussionerna om det dåliga torskbeståndet mest handlat om att sluta fiska. Men erfarenheten från Kanada visar att det inte alltid räcker.
Nyligen har en annan svensk forskargrupp ledd av Lennart Persson vid Umeå universitet lanserat en helt ny förklaring till att återhämtningen går så trögt.
Genom att studera vad som händer i sjöar där öringen blir utfiskad har de kunnat visa att även bytesfisken förändras när rovfiskarna försvinner. Rödingen slutar växa sig riktigt stor. Den blir fördvärgad.
Det är ett intrikat samspel, som finns även mellan torsk och sill. När torsken äter sill får några andra sillar utrymme att äta sig riktigt feta. Dessa blir i sin tur mat för de riktigt stora gamla torskarna.
- När man fiskar ner torskbeståndet fördvärgas sillen. Då blir det svårare för torsken att komma tillbaka, säger Lennart Persson.
I en norsk sjö har forskare gjort mer handgripliga experiment. Där fanns ett dvärgbestånd av röding. Det fiskades ner med 70 procent.
- Det ledde till ökad tillväxt av rödingen, men mer intressant är att även öringbeståndet ökade 40 gånger. Samma mekanism finns i havet, säger Lennart Persson.
Enligt honom borde detta förändra synen på hur man ska få rovfiskarna tillbaka. Ett torskfiskestopp kan kombineras med ökat fiske på torskens bytesfiskar.
- Det bästa sättet att få tillbaka torsken är att fiska på sillen. Det visar våra resultat. Men så har man inte tänkt tidigare och det tar antagligen lite tid innan det resultatet slår igenom, säger Lennart Persson.
Biolog Ransom Myers och hans forskargrupp vid Dalhousie-universitetet i Nova Scotia har i sin forskning visat att uppemot 90 procent av de stora rovfiskarna i världens hav, som torsk och tonfisk, har utrotats till följd av det industrialiserade fisket. Även han varnar för ett fortsatt fiske i Nordsjön.
- Torsken i Nordsjön växer mycket snabbare än den utanför Kanada. Det gör den svårare att likvidera. Men den har minskat kontinuerligt. Om inte fisket begränsas mer blir det en kollaps även där, säger Ransom Myers.
Han har några råd att ge. Förutom att minska fisket måste bifångsterna ner, anser han.
Förutom fiskekvoten dödas en hel del torsk, ingen vet riktigt hur mycket, när fiskebåtarna trålar efter annan bottenfisk. Dessa bifångster, liksom torsk som inte uppfyller de tillåtna storleksmåtten, kastas i dag död över bord.
En annan viktig åtgärd är att stänga vissa områden för fiske tills bestånden återhämtat sig. På kända viktiga lekplatser borde permanenta marina reservat inrättas, anser Myers.
Annika Nilsson, annika.nilsson@dn.se
*/
Visste faktiskt inte att torsken återvände för lek.
/*
Fisket utplånar torsken vid västkusten
En enad forskarkår kräver ett totalt fiskestopp för torsk längs den svenska västkusten. Bestånden är alarmerande låga. Ändå driver regeringen fortsatt fiske i de internationella förhandlingarna.
Nya rön visar att torsken är som laxen. Den återvänder hem för att leka. Men i Bohuslän ligger de gamla lekplatserna öde.
Erfarenheter från andra delar av världen visar att när ett fiskebestånd minskar med mer än 70 procent har det mycket svårt att återhämta sig. På västkusten är nedgången redan större än så.
I Kattegatt har bestånden minskat med minst 80 procent. I Nordsjön och Skagerrak har den totala biomassan av lekmogen torsk gått ned från 250.000 ton till 40.000 ton sedan 70-talet. Samtidigt har fisketrycket fortsatt att öka.
- I Kattegatt har vi fiskat bort 80 procent av torsken. I Skagerrak och Nordsjön är nedgången mellan 60 och 80 procent. Men osäkerheten är jättestor eftersom det finns mycket orapporterade fångster. Det betyder att torsken kan bli utrotad utan att vi ens ser det, säger Joakim Hjelm på Fiskeriverkets havsfiskelaboratorium i Lysekil.
Förutom att själva bestånden minskar kraftigt finns andra varningstecken. Ett är att torsken i Kattegatt blir mindre och könsmogen allt tidigare. Forskning visar att det kan vara en genetisk reaktion på ett hårt fisketryck.
Samma sak fann forskarna utan*för Newfoundland på den kanadens*iska östkusten strax innan torskbestånden kollapsade där i början på 90-talet. I fem hundra år var detta ett av världens bästa torskfiskevatten - men från 70-talet fram till 1992 sjönk bestånden med 99 procent. Trots att det nu gått mer än ett decennium sedan ett totalt fiskeförbud på torsk infördes syns inga tecken på återhämtning.
- Vi hade det näst största torskbeståndet i världen. Det var otänkbart att det skulle försvinna, men precis det hände, säger Jeffrey Hutchings, marinbiolog vid Dalhousie-universitetet i Halifax på Kanadas östkust.
- När regeringen stängde fisket sa man att det skulle gälla i två år. Nu har det gått tretton år och det är fortfarande inget fiske i det här området, säger Jeffrey Hutchings.
I dag vrider forskarna fortfarande på pusselbitarna för att försöka förstå vad som hände när fisket kollapsade, och varför torsken inte kommer tillbaka.
Jeffrey Hutchings har i sin forskning visat att ett hårt fisketryck riktat mot de stora fiskarna på relativt få år kan förändra fisken genetiskt. Den blir mindre och leker tidigare. Genetiska förändringar består även sedan fisket upphört.
Bristen på riktigt stor fullvuxen torsk medför också mer akuta problem. För jämfört med sina yngre systrar är det de stora torskhonorna som lyckas bäst med sin lek. De lägger mycket mer rom, vid fler tillfällen under en säsong och av bättre kvalitet jämfört med de yngre.
- I dag blir inte fisken här äldre än sex år. Förr kunde torsken leva i 25 år eller mer. Varför det är så vet vi inte riktigt, men effekten är att varje individ leker färre gånger, säger Jeffrey Hutchings.
Förutom bristen på stor lekande torsk och genetiska förändringar får kollapsen effekter på hela ekosystemet. Torsken är ett rovdjur som befinner sig högt upp i näringskedjan. När den försvinner påverkas även arterna längre ner. I dag finns generellt mindre fisk utanför Newfoundland, medan arter som räka och krabba har blivit fler.
Enligt Jeffrey Hutchings är det därför en myt att allt går att återställa efter en kraftig nedgång bara man låter bli att fiska en period.
- Till följd av överfiske rubbas hela ekosystemet. Det gör att vi har väldigt små möjligheter att förutse vad som händer när en art försvinner, säger han.
Jeffrey Hutchings tycker att Newfoundland borde framstå som ett varnande exempel för beslutsfattare i Europa.
- Man måste börja lyssna på forskarna och ta varningssignalerna på allvar, säger han.
Torskens alarmerande situation har ändå lett till ett ökat intresse och kunskap om torsken. Förr var en torsk bara en torsk helt enkelt. I dag vet man bättre.
Henrik Svedäng på havsfiskelaboratoriet i Lysekil har studerat torsken längs den svenska västkusten. Länge har man trott att torsken var helt olik laxen - men i dag tyder det mesta på motsatsen. Hans studier visar att det goda kustfisket förr till stor del skedde på många små lokala bestånd, som genetiskt varit åtskilda. Fenomenet att vandra tillbaka till födelseplatsen är välkänt hos laxen. I havet simmar alla fiskar tillsammans, men när det är dags att leka vandrar alla till sin egen älv. Samma beteende har torsken. Det var en sen upptäckt för i dag har den genuina bohusländska torsken till stor del försvunnit.
- Våra lokala bestånd längs västkusten är utslagna. Därför är det oerhört svårt att få tillbaka torsken när den väl försvunnit, säger Henrik Svedäng.
Det enda forskarna hittills har hittat är en liten rest av ett lokalt bestånd i Gullmarsfjorden i Bohuslän. DNA-analyser visar att den är genetiskt skild från populationen i Nordsjön. Genom att studera fisket historiskt har forskarna i Lysekil kommit fram till att liknande lokala bestånd har funnits längs hela kusten.
Detta är också sanningen bakom ett annat fenomen, som fått svenska fiskare att hävda att det just nu finns mycket torsk längs den svenska kusten. Enligt Henrik Svedäng finns det ungefär lika mycket ung torsk som tidigare. Det beror på några år av lyckad torsklek i Nordsjön. Den vuxna torsken saknas däremot i svenska kustvatten.
- Man kan förledas att tro att detta är ett tecken på att torsken är på väg tillbaka i de svenska vattnen. Men så är det inte. Denna torsk kommer in från Nordsjön. Den växer till här, men när den blir lekmogen så vandrar den ut igen, säger Henrik Svedäng.
När hela lokala bestånd utrotas på det här sättet minskar artens genetiska mångfald. Det gör att arten som helhet får svårare att anpassa sig till förändringar, som till exempel ett annat klimat.
- De flesta delbestånd är i ett miserabelt skick. Men medvetenheten om detta är trots allt tjat väldigt låg. Det går inte in. Jag är tämligen pessimistisk inför framtiden, säger Henrik Svedäng.
Hittills har diskussionerna om det dåliga torskbeståndet mest handlat om att sluta fiska. Men erfarenheten från Kanada visar att det inte alltid räcker.
Nyligen har en annan svensk forskargrupp ledd av Lennart Persson vid Umeå universitet lanserat en helt ny förklaring till att återhämtningen går så trögt.
Genom att studera vad som händer i sjöar där öringen blir utfiskad har de kunnat visa att även bytesfisken förändras när rovfiskarna försvinner. Rödingen slutar växa sig riktigt stor. Den blir fördvärgad.
Det är ett intrikat samspel, som finns även mellan torsk och sill. När torsken äter sill får några andra sillar utrymme att äta sig riktigt feta. Dessa blir i sin tur mat för de riktigt stora gamla torskarna.
- När man fiskar ner torskbeståndet fördvärgas sillen. Då blir det svårare för torsken att komma tillbaka, säger Lennart Persson.
I en norsk sjö har forskare gjort mer handgripliga experiment. Där fanns ett dvärgbestånd av röding. Det fiskades ner med 70 procent.
- Det ledde till ökad tillväxt av rödingen, men mer intressant är att även öringbeståndet ökade 40 gånger. Samma mekanism finns i havet, säger Lennart Persson.
Enligt honom borde detta förändra synen på hur man ska få rovfiskarna tillbaka. Ett torskfiskestopp kan kombineras med ökat fiske på torskens bytesfiskar.
- Det bästa sättet att få tillbaka torsken är att fiska på sillen. Det visar våra resultat. Men så har man inte tänkt tidigare och det tar antagligen lite tid innan det resultatet slår igenom, säger Lennart Persson.
Biolog Ransom Myers och hans forskargrupp vid Dalhousie-universitetet i Nova Scotia har i sin forskning visat att uppemot 90 procent av de stora rovfiskarna i världens hav, som torsk och tonfisk, har utrotats till följd av det industrialiserade fisket. Även han varnar för ett fortsatt fiske i Nordsjön.
- Torsken i Nordsjön växer mycket snabbare än den utanför Kanada. Det gör den svårare att likvidera. Men den har minskat kontinuerligt. Om inte fisket begränsas mer blir det en kollaps även där, säger Ransom Myers.
Han har några råd att ge. Förutom att minska fisket måste bifångsterna ner, anser han.
Förutom fiskekvoten dödas en hel del torsk, ingen vet riktigt hur mycket, när fiskebåtarna trålar efter annan bottenfisk. Dessa bifångster, liksom torsk som inte uppfyller de tillåtna storleksmåtten, kastas i dag död över bord.
En annan viktig åtgärd är att stänga vissa områden för fiske tills bestånden återhämtat sig. På kända viktiga lekplatser borde permanenta marina reservat inrättas, anser Myers.
Annika Nilsson, annika.nilsson@dn.se
*/
Visste faktiskt inte att torsken återvände för lek.
Kommentera