Tävling: Fiskesnackisen – Vinn en fiskekajak!

[Sportfiskarna.se]

Har du en fiskesnackis att dela med dig av? Kanske någon kul fångstberättelse eller något tråkigt som hänt? Något konstigt, mysigt, upprörande eller fantastiskt? Då ska du vara med och tävla om en fullutrustad Ascend-fiskekajak från Mojoboats.

Posta din berättelse – kort eller lång – och minst en bild i den här tråden för att delta. Om ditt inlägg blir en riktig fiskesnackis som får många ”gilla” och ”kommentarer” är chanserna till vinst större. Om du inte redan är registrerad användare så kan du bli det HÄR.

Sprid din fiskesnackis på alla sätt du kan alltså! Bidragen kan komma att publiceras på Fiskesnacks Facebooksida också.

Tävlingen pågår till 11 december. Vinnarna utses av en jury och meddelas innan jul.

Förstapris är en komplett FS12T-fiskekajak från amerikanska Ascend med ett Lowrance Elite-3X färgekolod på ett anpassat RAM-fäste. Flera tröstpriser finns i form av tröjor från Mojoboats. Läs mer om kajaken på www.mojoshop.se Kajaken hämtas av vinnaren från Mojoboats lager.

[hamsal]

Kanske inte så jätteintressant berättelse men det är alltid något...

Allt började som en vanlig fiskedag, vi packade in i bilen och körde mot båten. Vi hade en ganska lång båtfärd framför oss då båten låg i en rätt bra bit bort från sjön vi skulle fiska i. Så vi hoppade i båten åkte i ca 30 minuter, sen var vi framme och började fiska.

Det var oerhört segt fiske den dagen, de första timmarna som gick så hade vi inte ens känt ett enda hugg. Sen hade jag en mindre fisk på som släppte precis vid båtkanten, men inget mer. Vi testade alla de vanliga vikarna, djupbranterna som brukade leverera bra med fisk utan något resultat. Då beslutade vi oss för att dra längre söderut i sjön där vi inte hade testat att fiska innan pga att där var fruktansvärt grunt, bara 30-50cm djupt. Det levererade inte något vidare där heller men det var väldigt bra väder och trevligt sällskap så vi hade trevligt iallafall.

Vi fiskade inte jättelänge där innan jag beslutade mig för att sätta på en ytgående groda och det blev lite fler hugg men inga krokade. Två personer i sällskapet hade gett upp på fisket för att ta en liten paus medans jag och min kompis inte gav oss med våra grodor.

Plötsligt så fick en av de som hade gett upp fisket för tillfället syn på något flaskformat som låg i vattnet och beslutade sig för att ta upp den så den inte ligger där och skräpar. När hon tagit upp den ovanför vattenytan så fick vi syn på den och blev väldigt chockade. Det var verkligen ingen flaska som det såg ut som utan jag och min kompis såg direkt att det var en typ av granat mot pansarfordon då vi hade spelat många krigsspel igenom åren.



Vi sa till henne att omedelbart lägga tillbaks den ytterst försiktigt, vi körde iväg 30 meter med båten och ringde sedan 11414 för att meddela vad vi hade hittat . Efter relativt lång tid i telefonkö och ha blivit vidarekopplade ett antal gånger så bad mannen i telefonen att ta upp den ur vattnet igen och ta ett kort på den. Vi tänkte att det är lika bra att göra det då han inte hade bett oss göra detta om det hade varit farligt så vi plockade upp den, fottade och skickade vidare till dom. De bad oss att vänta tills de ringde upp igen, så vi satt där och väntade i det underbara vädret medans vi då hade lite bättre fiskelycka och krokade ett par mindre gäddor på grodorna, när de ringde upp oss igen.

Då sa dom att de inte hade några resurser att skicka för tillfället, och bad oss att ta granaten i vår lilla eka och transportera den hela vägen tillbaka. Där gick dock vår gräns, så vi bad dom att skicka någon för att hämta den för vi tänkte minsann inte ha en möjligtvis laddad granat i vår lilla eka, speciellt när vi är så pass oerfarna när det gäller granater och sprängmedel. Då bad dom oss än en gång att vänta lite, och efter 20 minuter ringde någon och bad oss möta dom vid McDonalds i närheten dagen därpå, de hade heller ingen båt eller möjlighet att ta sig dit så vi skulle få skjutsa en erfaren kille från bombgruppen på detta uppdrag.

Nästa dag så mötte vi dom på McDonalds och begav oss till vår lilla eka med killen från bombgruppen, efter 1 timme och 30 minuter så hade vi klarat vårat uppdrag med att hämta bomben, och det visade sig att det verkligen var en granat. De från bombgruppen hade ingen aning om hur de hade kunnat säga till oss att ta upp den ur vattnet först, och sedan transportera den tillbaks då det hade kunnat vara farligt för oss.

Det blev en minst sagt rolig och intressant fisketur även fast vi inte hade någon jätte fiskelycka!

[Timboslizze]

Allt börja med att jag gick till min lokala fiskeaffär för att kolla om dom hade fått igång min våg (TUR DET) som jag skaffat tidigare men som inte funkade då. Dom hade fixat den och jag bestämde mig för att testa den och drog därför och fiska. Trottsade regnet och tog flickvännens cykel och begav mig mot ån. Fiskade ca 1 timme med 4 finare tappade fiskar varav 1 jag nästan landade innan den skaka sig loss ca halvmetern från min hand. Vart så förbannad och satte mig på en bänk mitt i regnet. När jag lugnat ner mig så bytte jag ställe (ca 100 meter nedströms) och bara efter några kast BAM så satt den där. Fan va starka strömgäddorna är! Några fina rusningar och trassel in i näckrosor senare får jag åskådare både brevid mig och på andra sidan ån, och han brevid mig visa sig vara en fiskare också från schweiz så han hjälpte mig med att mäta, väga och att fota fisken. Nytt PB och så jävla nöjd!

[rok]

*Det var tävling!
Jag och teamkamraten hade övat helgen innan och nästan gott bom i samma sjö,
Så vi hade inge vidare förhoppningar på bra fiske!
De två första timmarna in i tävling var vi utan fisk i båten, och vi började göra oss förberedda för åter en dag med tufft och hårt fiske..
Men runt tio snåret klev första lilla fisken på för oss, håven åkte fram för en liten gädda på sina långa 69cm!
Vi var glada för att inte bli utan fisk denna tävling..
Men tätt därefter kom det på en liten finare igen på 94cm för teamkamraten, den håvades säkert och mättes fort och sen återutsattes fisken igen.
Efter den fisken kom första stora kramen inom laget och ett glädjetjut!
Sen bara 100 meter bort var det dags återigen, då var det mitt handgjorda bete som valdes till måltid..
Det var ännu en finare fisk som mättes in till 95cm, efter håvning och mätning kom andra stora kramen!
Vi hade två bra tävlingfiskar i båten och vi var överlyckliga, men det skulle inte sluta där..
Ungefär runt tjugo i elva kasta jag in mitt handgjorda bete "Jycken" precis in till vassen.
Ett vevtag* sen högg det till ordentligt i mitt underbara Iron-t spö!
Det kändes som en bättre fisk, och nervositeten kom stigandes.
Efter en bra fight lyckades vi till slut håva denna fina fisk på 100cm och lyckan var total, och där kom den slutgiltiga dunderkramen !
Vi gick sen och vann tävlingen på dessa fina tre fiskar och metersfisken blev den längsta!
Sen åkte vi hem med fina priser och stora leenden

[riggs]

Jag har en kajakrelaterad berättelse jag gärna delar med mig av.

För några år sedan, när jag återupptäckte barndomsförtjusningen till fiske, läste jag - så som många andra gäddfiskare genom åren gjort - Leif Engströms 34 tips och försökte lägga dem alla på minnet. Ett av hans tips är, som känt, att man ska närma sig fiskeplatsen tyst i syfte att inte skrämma fisken. Jag som nygammal sportfiskare, med gamla drag och spön från barndomsåren, hade haft lite svårt att lyckas hitta skärgårdsgäddan, och tänkte att jag dels behövde lite ny utrustning, och nya metoder.

Sagt och gjort - efter en sväng in till stan hade Söders Sportfiske, som ligger i mina gamla barndomskvarter, utrustat mig med såväl ett nytt spö med tillhörande rulle och flätlina, samt ett gäng nya drag och en aningen mer modern låda att förvara dem i. På vägen ut till skärgården funderade jag på hur jag borde närma mig gäddan. Som liten grabb introducerades jag till fisket av min morfar, en hembrännande smålänning som spenderade somrarna utanför Mariefred i Sörmland fiskandes i Mälarens otaliga vikar. Eftersom morfar hade fått inte bara en, utan flera, tioplussare var han Läggestatraktens mest erkände gäddfiskare (det här med att gubbtjyvarna understundom överdrev sina fiskeäventyr skänkte jag inte ens en tanke...) och det fanns, tyckte jag som grabb, ingenting värt att veta om gäddan som inte morfar kunde. En av morfars principer i båten var att det alltid skulle vara tyst. Det mindes jag mycket väl, även om jag i vuxen ålder inser att det kanske snarare handlade om att få tyst på lillgrabben som mest ville veta vilka drag morfar tyckte att man skulle köpa, och om man kunde få prova att kasta med hans Ambassadeur (det fick man, högst bestämt, absolut inte göra).
Nåväl. Om såväl morfar som gäddlegendaren Engström underströk vikten av tystnad, måste det ligga någonting i det. Jag bestämde mig således för att pröva detta knep.

Kvällen var sådär makalöst vacker som bara en sommarkväll i skärgården kan vara, när vädergudarna är på sitt allra bästa humör. Toner av blått, vitt, och rosa målade himlavalvet likt en tavla, och den stora Saxarfjärden låg alldeles blank. Himlen och havet sammansmälte, och kunde endast skiljas åt tack vare alla öar, vars mörkgröna toner bröt himlens lyster. Med andra ord, en kväll som denna kunde bara inte upplevas inomhus. Fylld av tankar på fiske och med väskan full av ny utrustning, visste jag att denna kväll skulle bli någonting extra. Tänk bara på alla bilder på fina fiskar mot en bakgrund av den vackra himmelen, som man kan göra andra avundsjuka med! Det uppstod emellertid ett problem. Det fanns inte en chans i världen att man kan närma sig en vik ljudlöst när varken vind eller vågor kamouflerar ens ankommande, och det hjälpte inte heller att båten är en aluminiumhistoria på sex meter med en motor som låter som ett JAS-plan innan det störtar i Riddarfjärden.
Här behövdes det, således, tänkas om. Väl i stugan gick jag ut i boden för att hämta håv, flytväst, och annan utrustning, och stötte där på en pryl jag inte ägnat en tanke på flera år. En kajakpaddel! Jag har ju en kajak nere vid bryggan, jag inte använt på flera år! Eftersom jag läst att folk fiskar från kajaker, tänkte jag att det kanske är det bästa sättet att närma mig gäddan utan att föra en massa oväsen (och det tål att nämnas, att jag glömde bort att kajakfiskarna har en särskild typ av kajak av en anledning...).
Väl på sjön insåg jag att det hela inte var särskilt genomtänkt. Den gamla kajaken saknade skaplig förvaring, och utrustningen hade jag således surrat fast med hjälp av rep. Vidare var den inte särskilt stabil för en ovan styrman, men allt detta tycktes sekundärt. Jag hade ju inte fått en fisk sedan jag återupptäckte fisket, och nu kunde jag åtminstone röra mig tyst i vattnet! Vid detta laget, efter mycket grubblerier om varför fisken inte nappade, var jag övertygad om att det måste vara tystnaden som saknades i min metod, och nu skulle jag få fisk. Det kunde ju både morfars och Engströms vishet vittna om! Jag var övertygad, och varför skulle dåliga förvaringsutrymmen och instabilitet få rubba min övertygelse? Pyttsan heller. Här skulle ju jag få dra en tioplussare!

Efter ungefär tjugo minuters färd med den gamla kajaken kom jag till den där viken jag så fruktlöst försökt fiska av i flera dagar. Viken hade - och har fortfarande - allt. Vass, ett grundflak, någon djupbrant, en grynna, och en sundliknande formation vid inloppet - allt det där man läst sig till att fisken gillar. Tyst som en mus surrade jag fast paddeln och plockade försiktigt fram det nya spöt. Draglådan fick balansera försiktigt på kajakens välvda topp, och jag noterade att det var högst försiktiga rörelser som gällde för att inte låta draglådan, med alla nyinköpta drag, få vila på havets botten.
På spöt hängde en röd-vit Hi-Lo, barndomsårens otvivelaktigt bästa drag. Morfar hade en gång sagt att man inte behövde någonting annat än Hi-Lo, och allt annat - möjligtvis något skeddrag undantaget - var bara sätt från industrin att tjäna pengar. Det lät ju mindre kul, så det där med Hi-Lo hade inpräntats i min hjärna. Den oerhört hjälpsamme killen på Söders Sportfiske hade föreslagit en massa häftiga beten, som jag senare i sportfiskekarriären kunde identifiera som Zalt, Bomber, och så vidare, men jag hade ju alltså bara haft Hi-Lo på hjärnan och köpte således en av nästan varje färg i standardsortimentet.
Nu skulle det bli fisk. Förmodligen mycket stora och väldigt många madammer. Det var nästan, i mitt stilla sinne, en självklarhet. Jag hade ju både närmat mig viken tyst, och hade en Hi-Lo på spöt. All visdom av de stora gäddfiskarna samlad och koncentrerad på en och samma plats. Att kasta ut draget och veva hem var bara en ren formalitet.

Eftersom jag inte använt en Hi-Lo på väldigt länge, var det där med att ställa in den ställbara skeden emellertid inte en självklarhet. Eftersom jag inte är ingenjör till utbildningen var det heller inte helt intuitivt att ju brantare vinkel gentemot draget hade, desto ytligare skulle den gå. Av någon anledning gjorde jag precis tvärtom - skeden stod alltså i nästan nittio grader mot betet - och jag kastade ut. Tvärtemot vad jag hade förväntat mig gick alltså betet nästan precis vid ytan. Helt värdelöst! Det fattar ju till och med en entusiastisk nybörjare att fiskarna inte är dumma att de hugger i ytan (ytbeten hade jag aldrig hört talas om). För att inte skrämma fiskarna i och med det plaskande som uppstod vid hemtagning av betet, fiskade jag det väldigt långsamt. Hela poängen var ju att vara tyst, och detta skulle inte betet få omintetgöra.
Eftersom ingen fisk skulle hugga på så ytligt fiskade beten var jag inte koncentrerad på invevningen, utan ägnade mig åt att titta på den vackra naturen och njuta av den fantastiska sommarkvällen.
När betet började närma sig sidan av den gamla kajaken hände emellertid det jag så länge gått och väntat på. Det smackade till! Fisk! Ytan bröts och en enorm gädda uppenbarade sig (med lite erfarenhet, ett par år senare, kan jag nog snarare konstatera att fisken låg på tre-fyra kilo, men då tycktes den möjligtvis kunna utgöra ett nytt Sverigerekord i gädda). Rullen slirade till, och jag insåg att jag inte ställt in bromsen, som sedan inköpet varit inställd på minimal broms. Morfar hade lärt mig som barn att man ska maximal broms i alla lägen, så jag, med hjärtat i halsgropen och ett adrenalinpåslag större än fallskärmshoppares, slet till bromsen på max för att inte tappa denna rekordfisk.

I och med denna handling sammanföll alla dumheter, som för en mer eftertänksam och klok människa förmodligen vore uppenbara vid ett tidigare stadium, på en och samma gång. Fisken gjorde en rusning i rakt ut från kajakens sida, och med maxinställd broms var katastrofen ett faktum. Den gamla kajaken slår över i precis samma sekund som jag inser faktum, och hinner ungefär tänka att jag är den största klantskallen på jordens yta innan jag ligger i vattnet. Tillsammans med beteslådan, fylld med nya drag, och spöet som har sluppit mig ur händerna. Tillsammans med plånboken och mobiltelefonen. Räddas det som räddas kunde, vilket i stort sett inte var någonting förutom plånboken som låg i fickan och paddeln som flöt.

Färden hem präglades av ett ständigt förbannande av det mesta. Människan som uppfann kajaken, gäddor i allmänhet, och havet. Framförallt förbannades min egen dumhet.
Men, allt sammantaget, ska man ju lära sig av sina misstag. Det finns ett antal lärdomar att dra från mitt debacle på sjön. Ha flytväst på, se till att någon vet att du är ute på sjön och vet var du befinner dig (ty det går inte att ringa med en mobiltelefon som följt med ner i havet!), och, framförallt, om man ska fiska från en kajak: Se till att du vet vad du pysslar med, eller skaffa en kajak avsedd för fiske! Var inte som mig, var smart. Det krävs inte mycket!

Ps. Bilden är från en annan kväll på samma plats. De bilder som togs under nämnda fisketur gick ödet till mötes i samma ögonblick som mobilen tog ett dopp...

Pps. Om någon fiskar upp en draglåda fylld med Hi-Los i en vik vid norra Värmdö, behåll den och skänk mig en tanke.

[hacke91]

En liten fiskedikt om min konstanta fiskelycka.

Jag föddes en dag i juni, pigg och glad.
Vid sjuårsåldern fiskade jag makrill med krokade räkor på rad.

Alla i båten ryckte fisk efter fisk
På min krok hängde räkan levande och frisk.

Positiv som jag var surade jag inte ihop utan kämpade på.
År tvåtusen sålde vi stället, å inte en enda makrill hade jag lyckats få.

Äldre och mer redo byttes makrillen till gädda.
Köpte drag, men det verkar endast göra fiskarna rädda.

Tidningar och youtubefilmer har jag stirrat på i timmar
Ändå fisken förbi mina drag simmar.

Nu ser jag kajaken som mitt sista hopp.
Lyckas inte detta, är det dags att säga stopp.

Ge mig kajaken snälla,
Vägrar fiskarna ändå komma ska jag sluta gnälla.



En av fiskarna jag aldrig fick..

[hacke91]

Fiskaren utan fisk

En liten fiskedikt om min konstanta fiskelycka.

Jag föddes en dag i juni, pigg och glad.
Vid sjuårsåldern fiskade jag makrill med krokade räkor på rad.

Alla i båten ryckte fisk efter fisk
På min krok hängde räkan levande och frisk.

Positiv som jag var surade jag inte ihop utan kämpade på.
År tvåtusen sålde vi stället, å inte en enda makrill hade jag lyckats få.

Äldre och mer redo byttes makrillen till gädda.
Köpte drag, men dragen verkar endast göra fiskarna rädda.

Tidningar och youtubefilmer har jag stirrat på i timmar
Ändå fisken förbi mina drag simmar.

Nu ser jag kajaken som mitt sista hopp.
Lyckas inte detta, är det dags att säga stopp.

Ge mig kajaken snälla,
Vägrar fiskarna ändå komma ska jag sluta gnälla.



En av fiskarna jag aldrig fick..

[Classe69]

Tyvärr har jag ingen bild då detta utspelade sig för ca: 30 år sen i Småland.
Jag och min bästa kompis skulle åka och fiska i Småland. Han var 18 och jag 17. Körkortet hade han precis tagit så detta var första fisketuren vi gjorde utanför våra "vanliga marker"
Vi hade hyrt en stuga i om jag minns rätt hette Hunnamåla !!
På vägen till Småland åkte vi in på en mack som hade lite fiskeprylar. Polaren drog till stort och köpte rätt dyra drag (för den tiden)
Själv nöjde jag mig med några nya spinnare och några vanliga skeddrag.
Väl på plats i Småland kunde vi inte hålla oss längre, sjön låg ju bara 20m från stugan. Grabbade tag i våra spö och nya drag för att testa lyckan.
Minns att jag sa till polaren: Ska du inte ha stövlarna på dig... Han sa: Idag blir det trätofflorna
Vi knallade runt lite och målet var stor Abborre. Fisket gick riktigt bra och vi fick några fina Borrar som senare skulle grillas.
Efter en stund kommer vi fram till en jättestor sten som vi bestämmer oss för att ta en fika vid. Vi ställer våra spö vid stenen och skall ta en fika (läsk och godis på den tiden)
Efter en liten stund bara så säger jag till polaren: du har bygeln öppen på din rulle, ligger ditt drag i vattnet så kan du ju fastna i botten.
Han tar tag i spöet och klättrar upp på stenen och det är nu det roliga (för min del) börjar
Han rycker lite i spöt och säger att han har stor fisk på så jag skulle hämta håven. Jag tar håven och ställer mig beredd bredvid stenen. Då hör jag polaren skrika åt mig igen: Jävlar i gatan vilken gädda jag har på, hur fan skall detta gå på mina nya Abborrprylar !!
Jag hör hur han frustar och svär där uppe på stenen och när han nästan har gäddan inne vid land så skriker han igen. denna gång att linan håller på att gå av.
Då säger jag på lite skoj: Hoppa i och hämta fiskjävelen då, så där lite skrattretande...
Det går nog bara max 2 sek så hör jag ett jätteplask och min första tanke var: vilken jävla fisk. MEN, polaren hoppar ner i vattnet och på något sätt får han tag på gäddan och kastar den mot land. Han skriker på mig att jag skall ta den med håven men jag har fullt upp att skratta åt han så jag knappt får luft. Han kommer själv in mot land och har glömt att hans nya fina spö ligger uppe på stenen. När han ser att gäddan är på väg ut igen kommer han på det och skriker: Helvete, mitt nya spö. På något sett får han tag på en av sina Trätofflor och börjar slå som en tok i vattnet och irreterad som fan att jag bara skrattar. Efter någon minut kommer han upp med spö och gädda. Dyngsur och skitlack på mig ( som fortfarande låg och skrattade). Jag fick den jävelen och då brast han själv ut i skratt och sa: Du ser, jag fick nytta av Trätofflorna. haha

Ibland kan trätofflor va bra fiskeskor

Bild lånad på Google

Gäddan vägde runt 3-4 kg skulle jag tro och vi åt den senare på kvällen med abborrarna :9

Denna fisketur kommer jag Aldrig att glömma och jag brukar tänka på den när fisket går trögt för mig, då får man skratta lite och mår bra igen.
Tyvärr finns inte min gamla Fiskevän med oss längre, så nu sitter han väl uppe i himmelen och skrattar åt mina många missar man gör

Sketfiske på er
Classe

[Fsjöö]

Måste lägga ut en bild på min fiskepolare Tomas. Han fyllde 40år nu i höstas. Och jag fick frågan från hans sambo om jag kunde fixa någon fiske relaterad present till honom. Efter som han är intresserad av gös fiske. Kontaktade jag Håkan Fransson om han kunde tänkas ta med oss på en guidning. Och vilken vilken dag vi fick! Det började med att vi båda tog var sin fin fisk som förbättrade våra tidigare blygsamma PB. Innan Tomas får ett rejält påslag. Som han svarar med ett stenhårt mothugg. Och upp mot ytan kommer en bjässe. Som snabbt håvas. Och Tomas glädje går inte att ta miste på. Efter kramar och glädje hopp i båten. Så var det dags för mätning och vägningen. 97cm och 8,7kg.Tomas som lagt mängder med timmar för att få upp en super size gös. Är så fruktansvärt glad att det kom denna dagen. Så jag var tvungen att dela med mig av detta. Vilken födelsedagspresent det blev. Hoppas ni känner av glädjen i Tomas ansiktsuttryck!��

[Trästa]

Nio meter ren vilja i Väddö Kanal...

Det hela började då jag var ute vid Väddö Kanal för att kasta efter gädda från land. Testade en ny rulle och detta i kombination med vind och allmän trattighet slutade med att ett av mina absoluta favoritdrag (JW Backlip Ålandsvariant) fastnar cirka åtta meter upp i ett träd som hänger ut över vattnet.

Givetvis rycker och drar jag till ljudet av högljudda svordomar och efter en halvtimme samt kaffepaus går linan av och JW:n hänger kvar i trädet.
Efter detta bär det av hem till Uppsala igen och nu kommer sorgen krypande så vad göra?

Dagen efter åkte jag tillbaka till kanalen (20 mil tur och retur) med en polare och med oss hade vi stripes, silvertejp och en liten håv. Efter en timmes tejpande och stripande och mycket funderingar kring hållfastighetslära / brytpunkter hade vi tillverkat en cirka 9 meter lång pinne med håven i änden och med gemensamma krafter lyckades vi håva draget, få loss det från grenen och draget var räddat...

Under hela operationen var det en hel del förbipasserande som undrade vad vi pysslade med och de flesta skakade på huvudet och skrattade gott när vi förklarade situationen och planen..