Inskickat av: snyggetobbe
"Back to the roots!
Jag har i brist på båt förpassats till en wawerunner modell extra allt under hösten och det har visat sig problematiskt speciellt när det blåser svag kuling längs kustbandet och tålamodet över vädrets makter tryter, det i-landsproblemet har jag smart nog löst med skidbyxor då min vanliga klädsel jeans visat sig vara ett dåligt val. Anledningen till mina eskapader i blekinges fantastiska skärgård är drömmen att ta en 10+gädda. Det ska erkännas att det alltid är jävligt fett att bara få leka lite med skoten.
Jag har under de senaste åren blivit helt uppslukad av tailfiske efter gädda i Blekinges underbara skärgård. Det växlas nu friskt mellan paddlar och original tailar på mina Svartzonkerbeten och” Trummans” favorit färg på big bandit fiskas naturligtvis med omsorg, vik efter vik.
Jag fann fisket i vuxen ålder och det är nu jag besöker alla platser jag upplevt i min barndom . Den självvalda ensamhet som jag befinner mig i under mina fiske pass är som balsam för själen. Jag kan äntligen minnas saker som jag inte hade en aning om existerade i min personliga historia. Dofter, färger, årstider allt kommer tillbaks. En teaterpjäs jag såg för inte så längesedan har mer och mer börjat personifiera min livsstil som sportfiskare. Öppningsrepliken ”Tänk efter, känn efter” är anledningen till att mina fingrar stapplande försöker bilda en text som förhoppningsvis kan få en enda person att göra detsamma. Komma ihåg varför detta blev en så obeskrivlig passion.
Alla som sportfiskar oavsett metod eller art började förmodligen av samma anledning. Ett enkelt metspö i bambu eller ett pensionerat Abu set var materialet som vi flesta började med. Det är inte riktigt den sektionen som jag går till idag när jag köper beten eller utrustning som jag inför tjejen försvarar att det är en investering! Mitt ”problem” är just den romantiska genen i min själ som alltid ligger längst fram i mina minnen och jag kan erinra så mycket från fiskepass med mina 3 äldre bröder. Minnen från födelsedagar eller fotbollsträningar har gått förlorade men vilken färg på reflex spinnaren som gav mest fisk för 20 år sen finns kvar och går aldrig att radera.
Jag fiskar nästan alltid ensam. Det är då min hjärna får semester och varenda cell i min kropp är närvarande att göra mothugget på något stort. Sist tjejen var med på en runda kvälls fiske på sommaren låg hon i bikini i fören och var så otroligt vacker tills hon bad mig att sluta fiska för ”plasken” när betet spräckte ytfilmen va störigt och det tog bort hennes ro. Det var så overkligt att höra de orden! Som om hon ville få bevisat för sig själv att jag älskade henne mer än fisket? Sedan den dagen har hon inte varit i båten!
De få gångerna om året då jag sällskapsfiskar är med mina bröder och nuförtiden också mina syskonbarn. Kontrasten blir total! Det grillas korv, vi går genom den allsvenska tabellen i fotboll och det känns bara så himla gott att få vara en del av familjen! Mina ”riktiga” gäddprylar få stanna hemma och vi fiskar med lätt haspel utrustning med hi-lo och Abu katalogen från 1986 känns igen i våra drag lådor. Bara att beten blir drag känns hederligt! Det är precis detta som blev en så orubblig passion för mig och som mer och mer personifierar mig som människa.
Vi ror ut i vår vassvik i ”gölen” och har det allmänt underbart så långt från våra arbeten och stress som kryper djupare in i själen för varje dag som går. Att vi under dessa stunder kan umgås och aldrig behöva provocera fram ett bra ämne att prata om. Bara det är ett tillstånd man aldrig ska ta för givet. Skulle gäddgarantin i den lilla sjön mot förmodan infalla så tar vi en promenad ner till Bräkne Ån någon kilometer från vårt sommarställe. Här fiskade vi kräftor med händerna för inte så längesen men nu finns naturligtvis inte den möjligheten kvar att få dela med sig av till nästa generation i fam Larsson. Vi vadade i träskor över den steniga botten med ficklampor och handplockade kräftorna. Om jag inte missminner mig så var detta enda gången morfar hade en åsikt om matlagningen, just kräftkokningen tog han på fullaste allvar. Pesten tog allt. Under vår obligatoriska höst helg i torpet så brinner träden i dalgången och hela naturupplevelsen blir nästan övermäktig. Vi vet exakt var alla stockar ligger i vattnet men efter 20 min så sitter det säkert 200kr spinnare och små wobblers precis på samma ställe som sist vi var här. Just bräkne ån är numera en riksangelägenhet och då syftar jag på 126cm 19,2kg gäddan som togs som bifångst av en lokal örinfiskare i våras. Vissa fiskeplatser runt ån besöks enbart p.g.a av det otroliga skådespel som naturen bjuder på under hösten, jag är nästan helt säker på att ingen av oss ens tagit en abborre där. Det är precis detta som jag vill förmedla i ord, känslorna och uppskattningen som gått mig förlorad av alla mina uppgraderingar i utrustning. Att inte vara ”där” och se vad som erbjuds år efter år helt gratis ute i vår underbara natur utan istället stå och undra om jag verkligen har hela 2012 års sortiment av Wolfcreek tails. Här spelar det ingen roll om fisken är felkrokad eller har ful teckning. Det spelar knapps någon som helst roll för mig om jag bommar allt dessa dagar. Såklart är det en förutsättning för de yngre att få fisk precis som det var för mig en gång i tiden men det löser man oftast med en timme klassiskt mete med daggmask.
Det fina med dessa höst turer uppe i stugan är att vi säkrar upp intresset för en ny generation fiskare. Jag ser redan att flugfisket som jag aldrig intresserat mig för passar vissa i familjen bättre medans andra fortfarande kör inkapslade rullar. Det är så fantastiskt att fiske som hobby eller yrke kan
Jag vill bara försäkra mig om att man inte blir för fin och glömmer sitt ursprung. Det finns så mycket olika åsikter om klass samhälle och sociala klyftor men jag tror att vi fiskare kommer från ungefär samma skola. Ingen började på toppen och alla kände säkert den tristess som infann sig när det inte blir några hugg! Vi har alla vår egen historia och minnen som ibland glöms bort för enkelt, det var ju precis där vi befann oss i enkelhetens värld.
Ta med en person som står dig nära och ge dom samma minnen och upplevelser som vi fått möjlighet att bära med oss! Inga drömmar är för små det är livslånga minnen!
Tobias Larsson"
"Back to the roots!
Jag har i brist på båt förpassats till en wawerunner modell extra allt under hösten och det har visat sig problematiskt speciellt när det blåser svag kuling längs kustbandet och tålamodet över vädrets makter tryter, det i-landsproblemet har jag smart nog löst med skidbyxor då min vanliga klädsel jeans visat sig vara ett dåligt val. Anledningen till mina eskapader i blekinges fantastiska skärgård är drömmen att ta en 10+gädda. Det ska erkännas att det alltid är jävligt fett att bara få leka lite med skoten.
Jag har under de senaste åren blivit helt uppslukad av tailfiske efter gädda i Blekinges underbara skärgård. Det växlas nu friskt mellan paddlar och original tailar på mina Svartzonkerbeten och” Trummans” favorit färg på big bandit fiskas naturligtvis med omsorg, vik efter vik.
Jag fann fisket i vuxen ålder och det är nu jag besöker alla platser jag upplevt i min barndom . Den självvalda ensamhet som jag befinner mig i under mina fiske pass är som balsam för själen. Jag kan äntligen minnas saker som jag inte hade en aning om existerade i min personliga historia. Dofter, färger, årstider allt kommer tillbaks. En teaterpjäs jag såg för inte så längesedan har mer och mer börjat personifiera min livsstil som sportfiskare. Öppningsrepliken ”Tänk efter, känn efter” är anledningen till att mina fingrar stapplande försöker bilda en text som förhoppningsvis kan få en enda person att göra detsamma. Komma ihåg varför detta blev en så obeskrivlig passion.
Alla som sportfiskar oavsett metod eller art började förmodligen av samma anledning. Ett enkelt metspö i bambu eller ett pensionerat Abu set var materialet som vi flesta började med. Det är inte riktigt den sektionen som jag går till idag när jag köper beten eller utrustning som jag inför tjejen försvarar att det är en investering! Mitt ”problem” är just den romantiska genen i min själ som alltid ligger längst fram i mina minnen och jag kan erinra så mycket från fiskepass med mina 3 äldre bröder. Minnen från födelsedagar eller fotbollsträningar har gått förlorade men vilken färg på reflex spinnaren som gav mest fisk för 20 år sen finns kvar och går aldrig att radera.
Jag fiskar nästan alltid ensam. Det är då min hjärna får semester och varenda cell i min kropp är närvarande att göra mothugget på något stort. Sist tjejen var med på en runda kvälls fiske på sommaren låg hon i bikini i fören och var så otroligt vacker tills hon bad mig att sluta fiska för ”plasken” när betet spräckte ytfilmen va störigt och det tog bort hennes ro. Det var så overkligt att höra de orden! Som om hon ville få bevisat för sig själv att jag älskade henne mer än fisket? Sedan den dagen har hon inte varit i båten!
De få gångerna om året då jag sällskapsfiskar är med mina bröder och nuförtiden också mina syskonbarn. Kontrasten blir total! Det grillas korv, vi går genom den allsvenska tabellen i fotboll och det känns bara så himla gott att få vara en del av familjen! Mina ”riktiga” gäddprylar få stanna hemma och vi fiskar med lätt haspel utrustning med hi-lo och Abu katalogen från 1986 känns igen i våra drag lådor. Bara att beten blir drag känns hederligt! Det är precis detta som blev en så orubblig passion för mig och som mer och mer personifierar mig som människa.
Vi ror ut i vår vassvik i ”gölen” och har det allmänt underbart så långt från våra arbeten och stress som kryper djupare in i själen för varje dag som går. Att vi under dessa stunder kan umgås och aldrig behöva provocera fram ett bra ämne att prata om. Bara det är ett tillstånd man aldrig ska ta för givet. Skulle gäddgarantin i den lilla sjön mot förmodan infalla så tar vi en promenad ner till Bräkne Ån någon kilometer från vårt sommarställe. Här fiskade vi kräftor med händerna för inte så längesen men nu finns naturligtvis inte den möjligheten kvar att få dela med sig av till nästa generation i fam Larsson. Vi vadade i träskor över den steniga botten med ficklampor och handplockade kräftorna. Om jag inte missminner mig så var detta enda gången morfar hade en åsikt om matlagningen, just kräftkokningen tog han på fullaste allvar. Pesten tog allt. Under vår obligatoriska höst helg i torpet så brinner träden i dalgången och hela naturupplevelsen blir nästan övermäktig. Vi vet exakt var alla stockar ligger i vattnet men efter 20 min så sitter det säkert 200kr spinnare och små wobblers precis på samma ställe som sist vi var här. Just bräkne ån är numera en riksangelägenhet och då syftar jag på 126cm 19,2kg gäddan som togs som bifångst av en lokal örinfiskare i våras. Vissa fiskeplatser runt ån besöks enbart p.g.a av det otroliga skådespel som naturen bjuder på under hösten, jag är nästan helt säker på att ingen av oss ens tagit en abborre där. Det är precis detta som jag vill förmedla i ord, känslorna och uppskattningen som gått mig förlorad av alla mina uppgraderingar i utrustning. Att inte vara ”där” och se vad som erbjuds år efter år helt gratis ute i vår underbara natur utan istället stå och undra om jag verkligen har hela 2012 års sortiment av Wolfcreek tails. Här spelar det ingen roll om fisken är felkrokad eller har ful teckning. Det spelar knapps någon som helst roll för mig om jag bommar allt dessa dagar. Såklart är det en förutsättning för de yngre att få fisk precis som det var för mig en gång i tiden men det löser man oftast med en timme klassiskt mete med daggmask.
Det fina med dessa höst turer uppe i stugan är att vi säkrar upp intresset för en ny generation fiskare. Jag ser redan att flugfisket som jag aldrig intresserat mig för passar vissa i familjen bättre medans andra fortfarande kör inkapslade rullar. Det är så fantastiskt att fiske som hobby eller yrke kan
Jag vill bara försäkra mig om att man inte blir för fin och glömmer sitt ursprung. Det finns så mycket olika åsikter om klass samhälle och sociala klyftor men jag tror att vi fiskare kommer från ungefär samma skola. Ingen började på toppen och alla kände säkert den tristess som infann sig när det inte blir några hugg! Vi har alla vår egen historia och minnen som ibland glöms bort för enkelt, det var ju precis där vi befann oss i enkelhetens värld.
Ta med en person som står dig nära och ge dom samma minnen och upplevelser som vi fått möjlighet att bära med oss! Inga drömmar är för små det är livslånga minnen!
Tobias Larsson"
