Inskickat av: Halge
"En historia om en kustfiskare
Textförattaren letar öring. Observera sydvästen.
Historien börjar april 2009. Jag hade som vanligt åkt med familjen för att öppna sommarstugan på norra Öland. När jag lastade ur bilen kom grannen och sa hej:
"Jag såg att de hade fångat ett par fina öringar här nere vid stranden förra veckan" sa han. Under alla år hade tanken aldrig slagit mig att det kunde finnas öring, Kalmarsund var ju totalt utfiskat, och alla abborrar man mindes från barndomsåren var ju spårlöst borta. Nu hade jag ju ingen utrustning med mig.
Nästa tripp till stugan kom redan i slutet av maj. Denna gång hade jag med mig mina vadare, fiskeutrustningen samt en nyinköpt Vicke-kustvobbler. Redan första kvällen gick familjen ner till stranden och tittade på solnedgången och utrustningen fick följa med. Efter ett fåtal kast sprattlade det till och då jag i inkompetens och ovana inte förstod vad som var i görningen tappade jag den ganska beskedliga havsöringen redan i dess första hopp. Inte mycket mer hände den kvällen, men redan nästa kväll var jag tillbaka.
Denna gång tog det nästan en timmes fiskande innan mitt spö böjde sig. Denna gång var jag med. Denna gången gjorde jag mothugg för kung och fosterland och denna gång landade en fin öring på 58 cm samt strax över 2 kg. Kvällen fortsatte men slutade abrupt med att ett bottennapp åt upp mig enda Vicke-vobbler. "Det var i alla fall sista kvällen" tänkte jag och glad i hågen tänkte jag på mina framtida inköp av kustfiskeutrustning.
Våren blev sommar och nytt besök vid sommarstugan. En kväll gick jag en promenad på stranden och till min förvåning låg där min uppspolade Vicke! Färgen var till stora delar bortnött och krokspetsarna bortrostade, men likväl draget jag fick mina öringar på! Lite nostalgiskt lade jag draget i samma ask som mina andra, nyligen inköpta kustdrag. "Den ska alltid ligga där och ge mig tur" tänkte jag. Så blev det dock inte...
Lyckodraget tillsammans med sina vänner
Åren gick. Hösten 2009 gav inga napp trots uppskattat 20 fisketimmar. Våren 2010 gav mig fina solnedgångar och kalla fötter, men nappen lyste med sin frånvaro. Hösten 2010 lovade jag att aldrig mer fiska havsöring och våren 2011 hade jag införskaffat ny utrustning och nappen kom! Näbbgädda efter näbbgädda. Men vi hoppar till hösten 2011.
Hösten 2011 hade jag nästan tappat modet. Under åren hade jag läst det jag kunde i ämnet, men min kunskap var ändå ganska begränsad (och är än idag!). Jag hade fattat att öringen gärna gillar tidiga mornar och sena kvällar. Denna gång skulle jag verkligen satsa! Totalt hade jag uppskattat min totala fisketid till ca 75 fisketimmar sen senaste öringen sprattlade i andra linändan, men denna tidsräkning skulle nollställas!
Av olika anledningar blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Diverse händelser gjorde att jag bara hade en dag till fiske, men den dagen skulle jag verkligen fiska!
Jag steg upp tidigt. Riktigt tidigt. Solen hade inte ens börjat måla himlen med sin rosa palett. Jag klädde mig varmt, kokade 2 termosar kaffe, bredde tre omgångar smörgåsar och gav mig ut i beckmörkret. Jag gissade att chansen till fisk var låg då jag inte ens själv såg handen framför mig, men tillslut skulle ju solen gå upp, och jag tänkte inte missa det optimala luxtalet. Jag kände att 'denna gång så smäller det!'. Det var en känsla jag haft många gånger förut, faktiskt varje gång, och den hade visat sig svika mig precis varje gång förut.
Lite frustrerad av att inte se snubblade jag runt bland stenarna på stranden. Vad var klockan egentligen? En snabb titt visade 06:00. Nästan 2 timmar innan solen gick upp. Tanken om att jag överdrivit min fiskeiver slog mig, men jag viftade den snabbt undan med argumentet att nu var det ju omöjligt att jag skulle missa en tänkbar huggperiod.
Tanken att ta med en ficklampa hade slagit mig kvällen innan och jag förbannade mig nu över min överrepresentation av glömsel-gener. I ljuset av den lilla lampan på mitt armbandsur fick jag fram en slumpmässig kustvobbler, och efter ett par minuters lirkande lyckats få fast den på den beteslåsförsedda flourcarbone-tafsen. Jag kontrollerade att beteslåset var stängt och började min plågsamt långsamma strapats över hala algbeklädda stenar för att nå min fiskeplats.
Moralen var på topp! "Inte bara hade jag gått upp då klockan ringde, jag trotsade dessutom all vett och reson gav mig ut och fiskade i bäckmörkret" funderade jag. Perfekta kast följde varandra. Hur nu ett kast kan vara perfekt då man inte ser det man fiskar efter är en annan fråga, med dom kändes i alla fall perfekta. Efter kanske en halvtimmes "perfekt kastande" började jag kunna se lite runt omkring mig. Mindre dyningar rullade in och en mindre bris kom svepande och krusade havsytan. Så långt jag såg. "Underba..."
Jag stannade mitt i tanken. Vad var det som sprattlade till i andra änden av linan? Mothugget blev ett aningen undermåligt viftförsök och jag halkade till på stenen jag stod på. När jag återfann balansen hade fisken kommit på andra tankar och valt att avbryta måltiden. Jag kände hur andelen adrenalin steg i blodet. Det finns i alla fall fisk!. Visst: Jag hade än en gång visat att det fanns nya nivåer i min oförmåga att vara beredd, och Ja: Eventuellt kanske jag kunnat gjort ett bättre mothugg, men det fanns fisk!
Kast efter kast var jag fullt koncentrerad. Etthundra procent. Efter ett tag började jag slappna av igen. "Var det verkligen ett napp? Hade jag inbillat mig allting? Det kanske var en tångruska eller kans..." Jag avbröts än en gång av att mitt spö böjde sig, och nu kände jag klara sprattel! Denna gång lyckades jag prestera ett aning bättre mothugg, men trots detta fastnade inte havsöringen. Nu började jag känna mig frustrerad och en viss misströstan infann sig! Nu ska jag aldrig mer göra misstaget att drömma mig bort! Kort därpå, ett tredje hugg! Äntligen fick jag till ett snabbt mothugg som om det hade filmats skulle det vara en garanterad inbjudan till diverse morgonsoffor, trodde jag. Sprattlet upphörde snabbt igen. Fiskarna ville inte krokas!
Kasten fortsatte, men jag kände inget mer. Tillslut bestämde jag mig för att ta en paus, jag var ganska kall och behövde en smörgås och en kopp kaffe. Medan jag satt på stranden ljusnade det tillräckligt för att jag skulle se mig omkring. Jag tittade på spöt som låg bredvid mig. Var det en inte en lite konstig färg på draget? Var inte krokarna aningen korta? Med en viss rädsla drar jag till mig draget och ser den bortnötta färgen... ...och de avrostade krokarna... Jag hade fiskat med mitt gamla "turdrag".
Resten av dagen flöt på, och faktiskt ska erkänna att jag åkte hem ganska tidigt. Ganska kall. Ganska bitter. Ganska säker på att jag aldrig mer skulle fiska havsöring... ...i alla fall inte innan nästa tur... Det är ju ändå det roligaste som finns..."
"En historia om en kustfiskare
Textförattaren letar öring. Observera sydvästen.
Historien börjar april 2009. Jag hade som vanligt åkt med familjen för att öppna sommarstugan på norra Öland. När jag lastade ur bilen kom grannen och sa hej:
"Jag såg att de hade fångat ett par fina öringar här nere vid stranden förra veckan" sa han. Under alla år hade tanken aldrig slagit mig att det kunde finnas öring, Kalmarsund var ju totalt utfiskat, och alla abborrar man mindes från barndomsåren var ju spårlöst borta. Nu hade jag ju ingen utrustning med mig.
Nästa tripp till stugan kom redan i slutet av maj. Denna gång hade jag med mig mina vadare, fiskeutrustningen samt en nyinköpt Vicke-kustvobbler. Redan första kvällen gick familjen ner till stranden och tittade på solnedgången och utrustningen fick följa med. Efter ett fåtal kast sprattlade det till och då jag i inkompetens och ovana inte förstod vad som var i görningen tappade jag den ganska beskedliga havsöringen redan i dess första hopp. Inte mycket mer hände den kvällen, men redan nästa kväll var jag tillbaka.
Denna gång tog det nästan en timmes fiskande innan mitt spö böjde sig. Denna gång var jag med. Denna gången gjorde jag mothugg för kung och fosterland och denna gång landade en fin öring på 58 cm samt strax över 2 kg. Kvällen fortsatte men slutade abrupt med att ett bottennapp åt upp mig enda Vicke-vobbler. "Det var i alla fall sista kvällen" tänkte jag och glad i hågen tänkte jag på mina framtida inköp av kustfiskeutrustning.
Våren blev sommar och nytt besök vid sommarstugan. En kväll gick jag en promenad på stranden och till min förvåning låg där min uppspolade Vicke! Färgen var till stora delar bortnött och krokspetsarna bortrostade, men likväl draget jag fick mina öringar på! Lite nostalgiskt lade jag draget i samma ask som mina andra, nyligen inköpta kustdrag. "Den ska alltid ligga där och ge mig tur" tänkte jag. Så blev det dock inte...
Lyckodraget tillsammans med sina vänner
Åren gick. Hösten 2009 gav inga napp trots uppskattat 20 fisketimmar. Våren 2010 gav mig fina solnedgångar och kalla fötter, men nappen lyste med sin frånvaro. Hösten 2010 lovade jag att aldrig mer fiska havsöring och våren 2011 hade jag införskaffat ny utrustning och nappen kom! Näbbgädda efter näbbgädda. Men vi hoppar till hösten 2011.
Hösten 2011 hade jag nästan tappat modet. Under åren hade jag läst det jag kunde i ämnet, men min kunskap var ändå ganska begränsad (och är än idag!). Jag hade fattat att öringen gärna gillar tidiga mornar och sena kvällar. Denna gång skulle jag verkligen satsa! Totalt hade jag uppskattat min totala fisketid till ca 75 fisketimmar sen senaste öringen sprattlade i andra linändan, men denna tidsräkning skulle nollställas!
Av olika anledningar blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Diverse händelser gjorde att jag bara hade en dag till fiske, men den dagen skulle jag verkligen fiska!
Jag steg upp tidigt. Riktigt tidigt. Solen hade inte ens börjat måla himlen med sin rosa palett. Jag klädde mig varmt, kokade 2 termosar kaffe, bredde tre omgångar smörgåsar och gav mig ut i beckmörkret. Jag gissade att chansen till fisk var låg då jag inte ens själv såg handen framför mig, men tillslut skulle ju solen gå upp, och jag tänkte inte missa det optimala luxtalet. Jag kände att 'denna gång så smäller det!'. Det var en känsla jag haft många gånger förut, faktiskt varje gång, och den hade visat sig svika mig precis varje gång förut.
Lite frustrerad av att inte se snubblade jag runt bland stenarna på stranden. Vad var klockan egentligen? En snabb titt visade 06:00. Nästan 2 timmar innan solen gick upp. Tanken om att jag överdrivit min fiskeiver slog mig, men jag viftade den snabbt undan med argumentet att nu var det ju omöjligt att jag skulle missa en tänkbar huggperiod.
Tanken att ta med en ficklampa hade slagit mig kvällen innan och jag förbannade mig nu över min överrepresentation av glömsel-gener. I ljuset av den lilla lampan på mitt armbandsur fick jag fram en slumpmässig kustvobbler, och efter ett par minuters lirkande lyckats få fast den på den beteslåsförsedda flourcarbone-tafsen. Jag kontrollerade att beteslåset var stängt och började min plågsamt långsamma strapats över hala algbeklädda stenar för att nå min fiskeplats.
Moralen var på topp! "Inte bara hade jag gått upp då klockan ringde, jag trotsade dessutom all vett och reson gav mig ut och fiskade i bäckmörkret" funderade jag. Perfekta kast följde varandra. Hur nu ett kast kan vara perfekt då man inte ser det man fiskar efter är en annan fråga, med dom kändes i alla fall perfekta. Efter kanske en halvtimmes "perfekt kastande" började jag kunna se lite runt omkring mig. Mindre dyningar rullade in och en mindre bris kom svepande och krusade havsytan. Så långt jag såg. "Underba..."
Jag stannade mitt i tanken. Vad var det som sprattlade till i andra änden av linan? Mothugget blev ett aningen undermåligt viftförsök och jag halkade till på stenen jag stod på. När jag återfann balansen hade fisken kommit på andra tankar och valt att avbryta måltiden. Jag kände hur andelen adrenalin steg i blodet. Det finns i alla fall fisk!. Visst: Jag hade än en gång visat att det fanns nya nivåer i min oförmåga att vara beredd, och Ja: Eventuellt kanske jag kunnat gjort ett bättre mothugg, men det fanns fisk!
Kast efter kast var jag fullt koncentrerad. Etthundra procent. Efter ett tag började jag slappna av igen. "Var det verkligen ett napp? Hade jag inbillat mig allting? Det kanske var en tångruska eller kans..." Jag avbröts än en gång av att mitt spö böjde sig, och nu kände jag klara sprattel! Denna gång lyckades jag prestera ett aning bättre mothugg, men trots detta fastnade inte havsöringen. Nu började jag känna mig frustrerad och en viss misströstan infann sig! Nu ska jag aldrig mer göra misstaget att drömma mig bort! Kort därpå, ett tredje hugg! Äntligen fick jag till ett snabbt mothugg som om det hade filmats skulle det vara en garanterad inbjudan till diverse morgonsoffor, trodde jag. Sprattlet upphörde snabbt igen. Fiskarna ville inte krokas!
Kasten fortsatte, men jag kände inget mer. Tillslut bestämde jag mig för att ta en paus, jag var ganska kall och behövde en smörgås och en kopp kaffe. Medan jag satt på stranden ljusnade det tillräckligt för att jag skulle se mig omkring. Jag tittade på spöt som låg bredvid mig. Var det en inte en lite konstig färg på draget? Var inte krokarna aningen korta? Med en viss rädsla drar jag till mig draget och ser den bortnötta färgen... ...och de avrostade krokarna... Jag hade fiskat med mitt gamla "turdrag".
Resten av dagen flöt på, och faktiskt ska erkänna att jag åkte hem ganska tidigt. Ganska kall. Ganska bitter. Ganska säker på att jag aldrig mer skulle fiska havsöring... ...i alla fall inte innan nästa tur... Det är ju ändå det roligaste som finns..."
